Historia

Tidens början (före 600 f.u.)

Den kända historien om Erborigien börjar med Nem, den man som introducerade skrivkonsten i världen. Vem han var, och var han lärt sig allt han lärde ut, är höljt i dunkel. Legenderna berättar att han för mer än 1300 år sedan började verka i de nordvästra delarna av världen. I dessa trakter bodde människorna utspridda i byar och de flesta levde på jordbruk och jakt. På sina håll fanns hövdingar som styrde över en trakt. Bland folket gjordes skillnad på bönder, hövdingar och trälar.

Ibland reste människor till marknader på närliggande platser. Men världen bortom de närmaste granntrakterna och vilka som bodde där var okänt för de allra flesta. Folket kände inte till dvärgar eller alver, och vättarna hade ännu inte gjort skogarna farliga. När människorna sökte svar på livets stora frågor vände de sig till uttolkare som kallades vävtydare eller ödespräster. Deras lära var att människans liv styrdes av Ödet och att hennes levnadsbana bildade en tråd i den stora Ödesväven. Genom list och klokhet kunde vävtydarna ofta leda människorna, och deras makt över de fåkunniga var stor.

Till detta folk kom Nem för att dela med sig av sina kunskaper. Han kände till runornas magi, han kunde tolka fåglarnas sång och han kunde smida det hårdaste stål. Detta började han lära människorna. De började rista runor, smida och bygga bättre. Några lärde sig även magi men ingen kunde närma sig Nem i denna konst och endast genom hårda studier lyckades de tillägna sig någon liten del av Nems naturliga förmågor. För att underlätta för de kunskapssökande skapade Nem ett system för hur magin kan utnyttjas, kallat ”Nems system”. Än idag använder de flesta skolade magiker detta system.

I många år var Nem folkets lärare. Han byggde även egna boställen. Den märkligaste är Nems gadd, ett ensligt torn i Döda bergen väster om Drakryggen. Likt en svart blank-polerad spira reser sig gadden utan minsta skarv mot himlen. På andra platser finns rester av det som brukar kallas ”Nems smedjor” där han påstås ha verkat.

Nem blev med tiden en välkommen gäst hos folket i många trakter, men några betraktade honom med avund och rädsla. De vävtydare som tidigare haft makt ifrågasattes och utmanades. Bland Nems lärjungar fanns även några som lärde sig konsterna för egen vinning. De skapade egna hövdingadömen och kombinerade den gamla ödestron med vad de lärt av Nem till att skaffa större makt över folket. Nem försökte tala dem tillrätta men de hånade honom för att han inte själv dragit nytta av sina kunskaper.

Detta sårade Nem så mycket att han drog sig undan till sitt torn i bergen. Han samlade där dem som fortfarande ville lära av honom. Han lärde dem nya konster, hur vapen smids och hur härar sätts samman. Så rustade Nem en här för att fördriva ödesprästerna med våld. Men Nems tidigare lärjungar hade även de smitt vapen, och när Nem kom ned från bergen utkämpades det första kriget i Erborigien. Nem besegrades och försvann förbittrad från världen. Han består som en legend och har genom historien använts som ledstjärna för både goda och onda krafter.

Nars tid (600 - 300 f.u.)

Efter Nem återföll stora delar av folket till det liv de tidigare levt. Åren gick, kanske en mansålder, kanske mer. Då började en ny läromästare undervisa folket, denna gång om gudarna som skapat världen och som härskade över den.

Nar lärde först känna Frej, och de som lyssnade på hans läror och blotade till guden belönades med rikliga skördar. När ödesprästerna hörde om det förstod de att Nars nya gud kunde ge folk saker de inte själva förmådde. De samlade sitt krigsfolk genom att skrämma folket med att Nars gud skulle förstöra Ödesväven.

När Nar hörde om det annalkande hotet berättade han för de sina att även om Frej var den rätte fruktbarhetsguden så fanns det också en sann segergud. Folket, som blivit belönat för sina blot till Frej, blotade nu till Oden och i striden som följde var de segervissa och vann med lätthet. Efter segern spreds ryktet om Nar och hans gudar vida. Trakt efter trakt omvändes och deras skördar blev bättre, deras jaktbyten fler och segrarna var deras. Med tiden blev den plats där Nar levde centrum i en växande stad som fick namnet Borgevid. Byggnader uppfördes där Nar kunde förmedla sina kunskaper och andra där man kunde samlas för att offra till gudarna. Snart blev allt land där Nars läror fanns kallat Nar-onien, Nars rike, vishetens rike.

Begåvad med gudarnas gunst blev Nars liv långt, över 300 år. Under hans många år kunde allt fler sysselsätta sig med hantverk, konster och lärdom. Borgevid fick sällskap av andra städer som Njarka, Tere, Triti och Gargul. Samtidigt växte kyrkan och många tempel byggdes och präster utbildades. Det tidiga Naronien var ett sprudlande rike fullt av upptäckarlust och vördnad för gudarna.

Under de första generationerna levde gamla lagar och traditioner från tiden före Nar kvar. När dessa visade sig otillräckliga eller orätt-visa samlade Nar de visaste i landet till råd i Borgevid och man diskuterade fram en klok och rättvis lösning. Detta sätt att styra, genom retorik och visdom, gav litet utrymme för härförare och vapenkunniga. Att vara skicklig i atletiska idrotter eller vapenfärdigheter blev något som föraktades. Man mindes historierna om Nem och hur han förde kriget till världen, och för att undvika att åter drabbas av krig kördes kämparna bort från Borgevid och deras konster föll i glömska.

Nemrals utmaning

Fördrivandet av kämparna visade sig dock vara förhastat. Enligt gamla lagar kunde en hövding utmanas på envig om sin titel. Det var vad Nemral, en man som sade sig vara Nems son, gjorde när han trädde inför Nar i Borgevids tronsal. De församlade vise försökte stoppa det genom att hävda att Nar var blind och att sådana gamla lagar inte ansågs gälla längre. Men Nar tystade dem och meddelade utmanaren att han tänkte anta utmaningen men att även han tänkte använda sig av gamla sedvänjor och utse en förkämpe.

Ryktet om utmaningen spred sig och nådde bröderna Nerod och Nare. De var kämpar men hade även lärt sig Nars läror. De beslutade sig för att hjälpa Nar men insåg att hotet var tudelat: någon måste kämpa mot Nemral men någon måste också lära borgevidsborna att försvara sig. De drog stickor och lotten föll på att Nerod skulle möta Nemral.

Nare reste därför istället till huvudstaden för att hjälpa Borgevids folk. När detta var avklarat gav han sig av mot Nems gadd, där envigen ägt rum, för att leta efter sin bror. Där fann han endast ett öde torn och liken efter de två kämparna. Av Nemrals påstådda här syntes inte ett spår. Av tecknen på stridsplatsen att döma hade Nerod segrat i envigen men sedan dött av sina skador. I sin sista stund hade han, med sitt eget blod, skaldat:

Stolt stred starke krigar’n,
den utstötte för otacksamt folk.
Dräpt ligger den lede Nemral
då jag själv mig lägger att dö.

Nerod var den störste av Naroniens stora hjältar. Hans bragd omtalades vida och han blev ett nytt ideal för rikets främste. Nu skulle man inte enbart vara vis och skaldekunnig. Även för mod och armkraft gavs uppskattning.

Nars lag

Efter Nemrals utmaning började Nar skriva en ny lag för sitt rike. Den nya lagen byggde på tankar om en opartisk rättvisa utövad av lagkunniga uttolkare som skulle kunna döma utifrån lagtexten. Lagen kom att omfatta det mesta av mänskliga förehavanden: handel och byggnation, stöld och rov, mord och dråp, arv och giftermål, kungar och vanligt folk. En viktig del var att träldomen, som visserligen redan fallit ur bruk på många platser, gjordes olaglig. Med den nya lagen fortsatte Naronien att blomstra.

Under sin levnad lärde Nar känna tolv gudar och berättade om dem för folket. Från sin stad Borgevid styrde han ett vidsträckt rike med vishet, rättvisa och styrka. I efterhand har denna tid fått namnet Nardraum: Nars dröm, eller drömmen om staten som vilar på vishet. Resten av Erborigien var inte obebott under Naroniens storhetstid. På olika ställen fanns folk som levde ungefär så som naronierna gjort före Nems ankomst. Två folk var dock mer utvecklade. Det ena var echarerna, som ursprungligen bodde kring Furstehögarna och sjöarna Ardrik och Nerdrik. De var i allmänhet bofasta i byar och brukade jorden runt omkring. Jakt och fiske var andra viktiga näringsfång. Vid vadet Aahren strax söder om Drikros forsar fanns en betydelsefull handelsplats där echarerna handlade med folket från sydkusten.

Söder om echarernas område, vid den sydliga havskusten, bodde ett andra folk. Längs kusten växte flera små stater upp koncentrerade kring varsin stad. De hade egna lagar och seder men hade kontakt med sina grannar och utbytte idéer och varor. Den mäktigaste staden kom att bli Chelmia, belägen i en arm av Chelmiaåns delta.

Nars ättlingar (300 - 50 f.u.)

Nar gifte sig sent i livet och fick två barn. Hans son Ar var lik honom och sökte vishet och vände sig till gudarna. Dottern Arvi var däremot vild och hade svårt att nöja sig med det stillsamma livet i Naronien. Hennes kontakt med gudarna var ändå stark och hon hade funnit ett sätt att närma sig dem genom dansen. Kring sig samlade hon andra unga kvinnor som lärde sig denna nya konst. I sina danser kunde de få skymter av fjärran platser, vad som skett och vad som komma skulle. De kunde även få dem som åsåg dem att följa deras vilja.

När så Nars liv närmade sig sitt slut ville han att Ar skulle ta över den världsliga makten och Arvi kontakten med gudarna. Men Arvi ville inte stiga i faderns fotspår utan lämnade Borgevid med några av sina närmaste. Som avskedsgåva fick hon Vishetens svärd. Arvi och hennes följeslagare slog sig ned på andra sidan Lambesjön, strax söder om dagens Tiria. De fanns kvar i åtminstone något århundrade innan de försvann och endast lämnade ruiner som spår.

Sonen Ar blev Naroniens kung efter Nars död. Kyrkan övertogs av en överstepräst och fick en mer fristående ställning från den världsliga makten än vad den haft under Nars levnad. Efter Ar blev hans son Edrin kung och efter honom Edrins son Arned. De var alla välsignade med omänskligt långa liv men var inte odödliga. Arned var endast fem år när Edrin hastigt insjuknade och dog.

Nardraums fall

Arned var till en början för ung för att styra och fick därför hjälp av ett förmyndarråd. Tyvärr visade sig rådet svagt och lämnade utrymme för olika hövdingar att stärka sin makt. Från denna tid började det sönderfall som skulle leda fram till rikets undergång. Det började med sedernas förfall trots att kulturen blomstrade. Istället för att ägna denna energi till att lovsjunga gudarna eller upphöja de stora idealen blev utförandet i sig självt huvudsaken, och det blev viktigare att visa rikedom och makt genom praktfulla kläder och ståtliga slott än att upprätthålla lagen. Hövdingarna började tävla om vem som hade de mest förnäma anorna istället för att se till folkets välmåga. Bland de lärde värdesattes mer att känna Nars skrifter till sista bokstaven än att predika innehållet. Orsakerna till förfallet är svåra att spåra. Kanske hade livet i Naronien blivit för lätt. Helt klart är att så snart sedeförfallet fått fäste var krafter inte sena att utnyttja läget. Furstarna och hövdingarna började agera efter eget huvud och som en extra förstärkning till oredan uppträdde i bergen i norr de tidigare okända vättarna. Oregerliga och våldsamma levde de av jakt och primitivt jordbruk. Somliga av hövdingarna började anlita dem. Det visade sig att de var lättledda och inte krävde mycket i gengäld. Ofta var de nöjda med mat så att de i sin lättja slapp skaffa den själv.

Nedgången gick långsamt och de som genomlevde den var sällan medvetna om vad som höll på att ske. Som motvikt fanns exempel på stordåd som utfördes av hjältar som hedrade de gamla idealen. I hövdingarnas hirder började dessa föredömliga exempel omsättas i praktiska regler. De som följde dessa regler kallade sig ”riddare” eftersom de oftast var rika och stred till häst till skillnad från de vanliga soldaterna. I reglerna infördes ideal från Nerod, Nare och Tyr och andra omtalade hjältar ur historien eller sagorna. Förtjänster som mod, ordhållighet och hedersamt uppträdande framhölls. Det var dessa hederskodexar som blev grunden för de riddarideal som sedan skulle spridas över hela Erborigien.

Utvandringen (50 f.u. - 50 e.u.)

Rikets förfall blev efter hundrafemtio år tydligt för alla. Arned höll råd om hur riket skulle räddas. Efter långa överväganden kom man fram till att Nars dröm var något som var och en kunde välja och att den inte var knuten till ett särskilt land. Man beslutade därför att skapa ett nytt rike i söder. De som följde Arned grundade Aralantha och deras historia kan läsas på annat håll i handboken.

Efter att kungen och de lärde hade lämnat landet valde somliga att stanna i Naronien och försvara Nars ideal och rike mot sönderfallet. Under ledning av Rander och hans bror Nerod d.y. av Nerods ätt kämpade de så länge de kunde. I hast och armod tvingades de till sist fly, hjälpta endast av jägarfolket zaardras. De grundade ett nytt rike öster om Naronien och deras historia kan läsas i kapitlet om Randersmark.

Efter Arneds utvandring och Randers flykt fortsatte oroligheterna i Naronien, men efter ett par år mattades striderna. Herremännen insåg att de inte längre hade något att tjäna på att bekämpa varandra. Fem härskare hade då kommit att utmärka sig, en i var och en av städerna Tere, Njarka, Gargul och Triti samt Borgevid. Av dem hölls den som satt i Borgevid för den främste. Med tiden kom Borgevid att byta namn till Nemevid och de fem främsta kom att ta titeln furste. Historien om furstarnas rike kan läsas i kapitlet om Naronien.

Omkring femtio år efter att Aralanthas huvudstad Aahren hade grundlagts var utvandringen avslutad. Endast enstaka människor kunde passera gränserna. Under flera hundra år skulle de tre rikena Naronien, Aralantha och Randersmark vara upptagna av sitt eget och följa olika vägar genom historien. Erborigiens tideräkning börjar med grundläggandet av Aahren eftersom detta markerar en brytning mellan det gamla Naronien och det nya riket som Arned byggde upp.

De nya rikena (50 - 300 e.u.)

Inget av Erborigiens riken var särskilt behagligt att leva under de första hundratals åren efter utvandringen. I Naronien skapade de nya furstarna ett hårt förtryck samtidigt som de med alla upptänkliga varianter av spioner, förgiftningar, förtal, falskhet och intriger försökte dominera varandra. Till sin hjälp hade de den gamla ödestron som härskat innan Nar lärde folket om gudarna, och som nu användes som en förtryckets religion. Att vända sig till Nars gudar var strängt förbjudet och bestraffades hårt.

I Aralantha var det till en början hårda nybyggartider men allt eftersom tiden gick växte välståndet. Randermark var också ett nybyggarland, men sämre förutsättningar och fler bakslag gjorde att utvecklingen gick långsammare.

Efter utvandringen blev Naronien ett stängt land. Mycket lite handel eller andra kontakter med utvandrarna upprätthölls. Det enda lufthål som fanns kvar var handeln över Lambesjön. De som ombesörjde denna var lomberna, ett folk som bebodde öarna i Lamben. På deras kölar började handeln flyta kors och tvärs mellan hamnar som Brantvik, Ravindal och Havaport samt nedför Tiriaån och Redons flöde. Denna handel var knappast sanktionerad av rikenas härskare men pågick långt från huvudstäder och härskarnas uppmärksamhet.

Kraftmätningen (300 - 622 e.u.)

Från omkring år trehundra började en lång kraftmätning mellan utvandrarna och Ödesnaronien. Under den tiden förstärktes fiendskapen, gränserna förseglades och bevakades och den ondska som tillskrevs fienden nådde förfärande höjder.

Nyheter om Sjökriget och oroligheterna i Aralond (se kapitlet om Aralantha) nådde även Naronien där ödesfurstarna såg en chans. De rustade till krig och gick till anfall. Efter fyra års strider visade sig utvandrarna vara bättre organiserade och bättre rustade, och anfallet slogs tillbaka. Efter detta kom en lång period av vaksam fred i Aralantha. Den övergick mot slutet av Eitils regering till regelrätt krig och år 476 kallade kungen in jarlarnas trupper. Det som har kallats ”det långa kriget” varade så länge att snart ingen förutom kungafamiljen, vars medlemmar ju levde längre än vanliga kvinnor och män, mindes något annat. Efter drygt 70 års strider lyckas Naronien samla sig till en stor offensiv och år 552 besegras den aralanthiska hären vid Stupavad och kung Grim föll. Inför risken av totalt nederlag sökte Aralantha fred och naronierna accepterar detta, eftersom de var minst likna krigströtta som aralanthierna.

Redan innan Aralantha och Naronien började kriga hade randersmarkarna länge försvarat sig mot vättarnas räder. Från och med Raudungs regering under 300-talets början började kungarna dock skapa mer långtgående planer som syftade till att inte bara stoppa vättarna när de dök upp utan även slå till mot dem innan de gått över gränsen. För det mesta lyckades randersmarkarna hålla striderna på Naroniens område men några ödesdigra gånger trängde naronska vättehärar långt ner i landet.

Gladorons fred - Naroniens fall

Freden som Aralantha och Naronien slöt år 552 sved hårt i aralanthierna men det visade sig ändå snart att riket förmådde återhämta sig. Naronien var däremot så utsuget att det tog generationer innan ödesfurstarna kunde mobilisera något hot mot Aralantha. Aralanthas kung, Gladoron, gav dock inte upp tankarna på ett slutgiltigt avgörande mot Naronien. Han började förbereda en ny strategi. Nästa krig skulle bli en samordnad aktion där Aralantha och Randersmark samtidigt skulle anfalla genom Björkskogen, över Lambesjön och över Sorgens flod.

Nu föll inte dessa planer ut. Kanske hade ödesfurstarna anat vad som var på färde och slog till i förtid eller så var det ödet som ville att de år 618 skulle gå över gränsen i norr och anfalla Odels. Men kriget tog en helt oanad vändning när ett folkligt uppror i östra Naronien rönte plötsliga framgångar. Gargulfursten kastades ut av folket under ledning av den mytiska upprorsledaren Varghuvud. Några år senare kunde man utropa det nya riket Wenheim i det som förut var östra Naronien. Detta försvagade de andra ödesfurstarna så pass att frihetskämparna tillsammans med aralanthierna och dvärgarna vann en stor seger på Nebreons slätter, i gränslandet mellan Naronien och Aralantha. Vägen låg äntligen öppen till Nemevid. Gladoron valde dock att vänta ytterligare några år på att Naronien skulle försvagas än mer.

År 622 gick Aralantha över gränsen igen och besegrade de kvarvarande naronska styrkorna i ett par stora slag. Nemevid intogs och återgavs sitt forna namn, Borgevid. Där inrättades en ny härskare: prins Kei. Han var fram till dess i praktiken okänd och det fanns andra med starka anspråk på Borgevids tron, exempelvis Vidar av Randersmark, Eduron av Aralantha och Varghuvud. Alla dessa avstod dock sin rätt till Keis förmån och fram till idag är det han som styr över Nars stad.

En förlorad möjlighet (622 e.u. - nu)

Till en början såg det ut som om Nars lag skulle läsas över hela den kända världen. Borgevid var befriat, Gargulfursten var besegrad och Triti intogs efter en lång belägring år 625. Med en sista ansträngning skulle de fria folken ha kunnat befria Tere och Njarka, men de planerna grusades. Lokepräster började uppträda i Njarka och blev med tiden ett allt större hot. Samtidigt kom missnöjda krafter i Aralantha att störta kungahuset och ett blodigt inbördeskrig följde, år 626-633, där kuppmakarna även hamnade i krig med Randersmark.

Lokesmakten i Njarka kom att växa allt mer och Borgevid belägrades två gånger i det långa nordliga kriget. När prins Kei återkom efter att ha varit i fångenskap på andra sidan Norr-skenströskeln besegrade han visserligen Njarka, men segern fick en bitter bismak då det visade sig att det var en förändrad Kei som återvänt. Han tog sig snart titeln alla furstars prins, körde ut Nars kyrka och tog tillbaka namnet Nemevid till sin huvudstad. Det hopp som funnits efter segern vid Nebreon och ödesfurstarnas fall var plötsligt ett minne blott.