Wenheim

Regent
Hövding Minna

Huvudstad
Gargul

Befolkning
2,5 miljoner

Religion
Asatro

Wenheimaren leds av en obetvinglig frihetslängtan, stolthet och vilja att gå sin egen väg. Detta tar sig många uttryck, från att man styrs av en folkvald hövding till att vättar räknas som fullvärdiga medborgare som lever sida vid sida med människorna.

Sitt fulla utlopp fick denna särprägel när ett folkligt uppror lett av nationalhjälten Varghuvud vräkte ut ödesfursten och gjorde Östra Naronien till det självständiga fria rike det är idag.

Landet har en många gånger kärv natur med ogästvänliga berg, mörka skogar och sankmarker. Detta gör Wenheim till Erborigiens fattigaste land. Härdad av många prövningar är wenheimaren en motsvarighet till Finlands bonde Paavo högt bland Saarijärvis moar. Man präglas av en stark känsla av sammanhållning där den starkare hjälper den svagare och där framtiden är något man bygger gemensamt. Av aralanthiskt mode, teknologi och statsförvaltning ser man visserligen inte mycket här men det bekommer inte wenheimaren.

Genom historien har Randersmark i öster och dess vättejakt varit en källa till oro men sedan befrielsen har relationen varit tämligen god. Med större oro ser man istället på vad som skett i väster när en furste åter styr över Naronien.

Historia

Efter Ars utvandring blev Östra Naronien, som ödesfurstarnas kallade det som idag är Wenheim, ett av Naroniens fyra furstendömen, styrt av fursten i Gargul. Landet var fattigt och glest befolkat, och furstarna sades ofta vara särskilt hårda just här. I armod och fattigdom framhärdade det wenheimska folket, tills en upprorsrörelse började spira i början av 600-talet. Ledda av en i de närmaste mytisk gestalt känd som Varghuvud lyckades man 618 själva kasta av sig förtryckets ok. Med hjälp från landets talrika vättar lyckades man jaga ut furst Agnor och bilda sitt eget rike, troget de tolv sanna gudarna.

Det nya riket, som döptes till Wenheim, formade snart sin egen stolta identitet och när resten av Naronien befriades valde man att förbli ett eget land. Efter några år fick man en kvinna vid namn Rannvi som regent, och hon har allt sedan dess kunnat titulera sig som hövding av Wenheim.

Att styra det fattiga landet har dock inte varit lätt, och det har inte saknats politiska oroligheter. År 625 lyckades man med nöd och näppe slå ned ett uppror lett av en man vid namn Gyllensköld. Sedan ödestiden har de randerska grannarna dessutom haft för vana att göra räder in i Wenheim för att döda vättar, och under dessa brukar mer än bara vättebyar plundras. Genom krigslist har dock Rannvi lyckats tvinga fram ett löfte från konung Vidar av Randersmark att upphöra med räderna, men relationen mellan Gargul och Randersborg är fortfarande skakig.

Sedan Keis triumfatoriska återkomst som furste har Wenheim fortsatt att lyda sin egen lag och hövding. De svallvågor som bildandet av Keis nya rike i väster skapade har dock mer än bara krusat ytan i Wenheim. Med prins Grimar som utropad furste av Östra Naronien är läget spänt och risken för krig verkar bli allt större.

Styre

Wenheims styre präglas av landets fattigdom. Hövding Rannvi styr ifrån borgen i Gargul, men den centrala kontrollen är ofta mycket bristande. Något strukturerat feodalt system finns inte. I de fyra större städerna - Gargul, Ravindal, Arnak och Fakaz - finns det istället borgråd valda av lokala potentater som sköter det civila, och borgknektar utsedda av Rannvi som sköter det militära. På mindre orter finns byråd och byknektar, valda enligt samma mönster. Då Rannvi inte har några ättlingar är en het politisk fråga utan några uppenbara svar vad som kommer att hända när hon dör.

En stark stöttepelare till det bräckliga styret är kyrkan. Så fort Wenheim befriats bjöds den aralanthiska kyrkan, som numera har sitt säte i Borgevid, in att verka och bygga upp en struktur i landet.

Kultur

Wenheim är ett land präglat av enkelhet. Här finns inga stora städer eller ståtliga palats, utan sinnebilden av wenheimaren är den simple fåraherden som inte vet mycket om världen runt omkring. Trots detta är man är stolt över sitt land, och framförallt sin frihet och självständighet. Man lyckades själva besegra ödesfurstarna, och man är fast beslutna att inte böja huvud för några nya herrar.

En utbredd känsla av syskonskap, också den med sitt ursprung i frihetskampen, präglar de wenheimska samhällena. Denna känsla utsträcker sig även i viss mån till vättarna, eftersom också de hjälpte till när furst Agnor skulle störtas. Vättar är likställda med människor inför lagen och de två folken lever sida vid sida, eller ibland till och med tillsammans. Relationen är dock inte friktionsfri, speciellt inte när njarkiska vättar tar sig över gränsen och ställer till oreda. Omvärlden betraktar ofta det wenheimska systemet med viss skepsis, och det retar gallfeber på de randerska grannarna.

Den wenheimska klädedräkten utmärker sig genom det utbredda bruket av gördlar som spänns utanpå kjorteln eller klänningen hos bland kvinnor och män. Utanpå detta är det vanligt att en väst bärs, ofta i päls eller fårskinn. Ett annat attribut som är utmärkande för en wenheimare på vandring är trästaven, ett bruk som uppkommit till följd av förbudet för vanligt folk att bära vapen under ödestiden.

Handel och näringar

Jämfört med övriga länder är Wenheim mycket fattigt. Spannmålsproduktionen räcker knappt till folket själv, och någon större export kommer inte på fråga. Däremot finns det gott om fårskötsel, och wenheimskt ylle handlas det friskt med. Pälsar är också en stor exportvara.

Geografi

I norr, öster och söder är Wenheims gränser tydligt markerade i naturen. Grå bergens gamla toppar i norr, Sorgens flod från Källflödesskogen till Lambesjön i öster och Tangbergens klippiga stränder i söder. I väster är gränsen mot Naronien otydlig, särskilt i söder där höglänta hedmarker gör gränsen helt öppen mellan Lamben och Klintjebergen.

Mellan Klintjebergen och Grå bergen bildas i norr en slags stor skål. Skogar och hedar täcker landet som genomkorsas av mindre älvar. På många sätt är detta urtypen för det karga wenheimska landskapet. Kring Gargul är markerna bördigare och därför tätare befolkade. Åt öster övergår de dock gradvis i de öppna slätter som sedan fortsätter på andra sidan gränsen i Randersmark.

Södra Wenheims inland är växelvis bördigt, sankt och skogsklätt. Sammantaget bor det en hel del folk i området men det kan vara ganska besvärligt att resa mellan de befolkade trakterna. Tangbergen längst i söder är mycket glest befolkade. Bergen är inte särskilt höga men fulla av sprickor, raviner och stup som gör det mycket svårt att ta sig fram.