Att följa en kallelse

Borghild var en av de få utvalda som blev kallade till den sammankomst där den Gyllene hjortens orden återskapades. Det här är berättelsen om hur hon hamnade där.
Författare: 
Kristina Hedenberg
Öster om Hedevi
644 e.u.

Borghild, är du god nog?
Är du stark nog att stå upp mot det onda?
Är du villig att prövas med livet som insats?
Är du villig att offra allt?
Är du villig att för alltid tiga?

Är du redo att vandra stigen som inte leder tillbaka? En stig bortom det allseende ögats tjänare, en stig bortom tempel, en stig bortom länder och hövdingar men en stig där endast de starkaste i kampen mot Loke kan vandra.

Möt upp på Tingsvalla, utanför Hedevis mark i slutet av vetri, just när dagen dog.

Det är en kall vinter, och jag är för gammal och för trött för att vandra utmed vägarna. Jag har aldrig tänkt på att jag mest suttit stilla på min kammare de senaste åren, men nu märker jag av det. Det ska vara nio dagars vandring mellan Triti och Hedevi, mig har det tagit elva. Fet och lat skulle Geir ha sagt, och han skulle haft rätt. Och fortfarande vet jag inte vad jag gör här, på väg mot ett möte jag inte vet något om, på väg mot en vändning i livet jag sannerligen inte planerat. Jag vet vart mina fötter går, men vart jag själv är på väg vet jag inte alls.

Brevets ord mal i mitt huvud. God? Är jag god? Nej, inte särskilt är nog svaret. Stark, villig att offra allt? Nej, sådan är jag inte. Inget av det brevet krävde är jag, ändå följer jag kallelsen. Jag hade tänkt bränna brevet, brevet jag fann i mitt arbetsrum en sen kväll för några veckor sedan. Det fanns inget i det som lockade mig, inget som kallade mig. Men av gammal vana stoppade jag brevet i pungen för att bränna det hemma, det finns inget säkrare sätt att göra sig av med papper än under en gryta som ständigt kokar, i ett kök där du vet vem som lagar maten.

Gatorna jag gick är vana gator, jag har gått dem hela mitt liv. Från sadelmakeriet, ner mot torget, förbi Bagargränd, och så in på den lilla gränd där min syster bor, och där också jag har mitt hem sedan många år. Min syster Ingetora, änka sedan några månader tillbaka. Det var hon själv som fann sin make, dräpt bakifrån, med ett dolkstyng. Det var så vi förstod att de onda tiderna var över oss igen, Rimdis berättelse några veckor senare var en bekräftelse av det vi redan anat. Få visste vem Geir var, mer än gesäll hos sadelmakarmäster, och gift med hennes syster. Få, men tydligen minst en för mycket. Och jag visste vem Geir stämt möte med den kvällen - budet från Borgevid, kvinnan som tjänade prins Kei. Eller furst Kei, som han numera kallade sig. Ingen annan kunde vetat, ingen annan kunde fört kniven, och det betydde att vi alla var i fara, vi som på något vis kunskapat för prins Kei under så många år.

Men ingen skulle vara hjälpt av att jag gav mig av på märkliga vägar, inte Ingetora, som bruten av sorg ändå måste orka vidare för barnens skull, inte min andra syster Halldis, sadelmakarmäster och även hon delaktig i samma kunskapande som jag och Geir. Och allra minst jag själv, jag som hade en uppgift att fylla här i Triti. Hemliga sällskap och mystiska kallelser var inget för mig, det hade jag om inte annat förstått den kväll då Rimdis tog mig för att möta sina vänner. En samling människor, som inte kunde enas om minsta sak, och där vreda ord och hastiga domslut tycktes vara bruklig ton. Brevet skulle brännas.

Men mina fötter förde mig inte hem den kvällen, av skäl jag inte själv förstod stod jag istället utanför Tors tempel. Templet stänger vid solnedgång, ändå var dörren öppen, elden brann i dess mitt och jag steg in. Av vana kände jag i pungen efter något att offra, men det enda jag fick upp var brevet. Jag stack ner handen på nytt, jag visste att där fanns mynt, men det enda jag kunde känna nu var brevet. Kanske var det vad Tor ville ha, tänkte jag och tog fram pappret. I det dunkla ljuset från elden kunde jag bara läsa vissa ord. Borghild, stå upp mot det onda… offra allt… vandra stigen som inte leder tillbaka… Möt upp. Hur jag än vände och vred på brevet var det bara de orden som var läsbara. Tydligast såg jag de två sista orden. Möt upp. Tors röst var tydlig, jag hade inget val. Kallelsen var till mig.

Så nu är jag ändå här, vid Tingsvalla. På väg mot ett möte jag inte vet något om, på väg mot något jag inte önskar. Min väg har alltid varit den raka, om än inte alltid den lätta. Jag har vetat varje steg jag tagit i mitt liv, vetat och velat det, även när det smärtat. Detta vill jag inte, detta är inte enligt mina planer. För första gången sedan jag var mycket ung gör jag något utan att ha beräknat risker och möjliga vinster, utan att ha försäkrat mig om att det finns vägar ut. Jag går stigen genom skogen, i ett dunkelt ljus, just när dagen dör.

Plötsligt hör jag en röst, någon som ropar ur skogen. Ett ”Halt! Vem där?” Jag drar djupt efter andan, innan jag svarar. ”Borghild. Borghild från Triti” Nu finns ingen återvändo. Jag har följt kallelsen.