Bad, bröllop och andra bekymmer

Betraktelser efter Noedrens Tid
Författare: 
Anna-Maria Odén
Aahren
637 e.u.

Det var länge sedan hon besökte badhuset Marmorsalen, men nu var hon äntligen här igen. Badet ansågs vara ett av de mer luxuösa i Aahren och var känt för sin stora sal av marmor. I mitten hade den en uppvärmd marmorplatta där man kunde pusta ut efter badet med frukt och vin, eller få en härlig massage. Dit tänkte Alilia gå senare för att slappna av och träffa fröken Elfrida. Det var Elfrida, rådssekreteraren, som rekommenderat Marmorsalen och Alilia hade aldrig ångrat att hon gått dit, ty tack vare det hade hon inte bara funnit ett ypperligt badhus utan även en vän, Elfrida. Men först gick hon in i en av de alkover som fanns längs väggarna. Hon drog försiktigt undan de draperade tygerna och kände doften av lavendel och ros möta henne. Alilia sjönk sakta ner i det varma vattnet. Hon satt stilla en stund och njöt, sedan började hon tvåla in sig och då kom också tankarna smygande.

Visst hade hon haft det trevligt och bra i Noedren, men de kalla nätterna under jakten hade hon kunnat vara utan. För att inte tala om brevet hon fick från sin bror. Det slog henne att hon faktiskt inte visste om han menat allvar eller bara ville reta henne när han skrev brevet. Större delen av brevet var inga nyheter och de korta slutraderna om ett stundande bröllop retade henne bara. Om han menade att gifta bort henne igen borde han veta bättre, och hon tvivlade starkt på att det skulle vara hans egna bröllop han skrev så kryptiskt om. Hon hade under jakten, efter viss tvekan, tagit upp sin oro med Jarl Meiron. Visst var det sant som han sa, att hon var fri att säga nej, självklart, men ändå inte. För hennes bror skulle utan tvivel gifta bort henne endast om det kom en allians av det, och vad händer med en bräcklig allians om ena parten i alliansbröllopet säger nej?

Alilias tankar gick vidare till hennes och Meraleen Winghiertas flickaktiga samtal. De hade en sen kväll för ro skull parat ihop de ogifta bland Aralanthas adel. Jarl Dana parades ihop med riddar Ulver och Orm Skarpe med Yrla Vädersol. Sedan blev det svårare, för Meraleen ville behålla såväl Båtfare som Solkulle för sin egen skull. Och medan Alilia inte ville ge någon den olyckan att gifta sig med hennes bror, ville hon heller inte gifta bort vare sig en tokig jarl i öster eller klok jarl i norr. Fröknarna hade skrattat gott för när allt kom omkring ville ju ingen av de två fröknarna gifta bort någon alls. När Alilia kände sig ren och avslappnad steg hon ur badet och lade sig på marmorplattan, bredvid sin vän Elfrida.

– Det är så skönt att vara hemma igen. Du anar inte vilken arbetsam resa det här har varit, erkände Alilia med en lätt suck.

– Jasså, konstaterade vännen frågande.

– Jo, du ska se, vad som hände på jakten var inte mindre än att såväl Tuve som Åtuna var där och båda lovade att komma med delegationer till rådet.

Alilia berättade vad som hänt på jakten. Hur Doringer Falk, Jarl Edars högra hand, dubbade folk till riddare av Silverhöken, och hur bitter Tuve var för den ringa hjälp och ära de fått efter kriget. Men båda visste att problemet var större än så, för på andra sidan fanns Åtuna, och Åtuna var en viktig del för Aralantha i kampen mot Loke. Helt visst skulle Tuve komma. I Åtuna skulle såväl Jarl Ragnars syster som dotter försöka övertala jarl Ragnar att göra ett besök vid Rådet så chansen att Åtuna kom var också stor konstaterade de.

– Jag ska tillsammans med Jarl Meiron förbereda rådet för besöken. Vi får väl hoppas på att de inte anländer precis samtidigt, för det vore skönt att få ta en problemhop i taget.

Elfrida snörpte ihop munnen, de hade pratat om honom förr. De var inte ense, men visste var den andra stod, så hon beslöt att inte ta upp den diskussionen igen. Istället valde hon att byta ämne.

– Men Noedren då, du har inte nämnt ett ord om vår nye Jarl?

– Jag tror att det kommer att gå bra för Jarl Linn av Noedren. Det är inte lätt för henne nu i början men hon verkar klara sin uppgift väl. Såväl Öska som Jarneskog fick nya friherrar och fler förändringar lär det bli. Jarl Linn och jag hann inte prata så mycket på tu man hand men hon bjöd in mig senare i år. Det verkar som om hon vet vad hon gör.

En badflicka kom fram med ett fat frukt, och det lågmälda samtalet gick sakta över till en mer lättsam ton. Medan kvinnorna åt av frukten berättade Alilia om jarlakröningen och festligheterna som följde. De skrattade lätt över synen av hur gästerna fått balansera på bänkarna under banketten och av friherre Ullebo i klänning. Men när frukten på fatet tagit slut, och samtalsämnena sinat en aning skildes de åt för nya bad. När Alilia en stund senare lämnade Marmorsalen såg hon inte väninnan. Med rödlätta kinder och en lätt doft av lavendel kring sig lovade hon sig själv två saker. Hon skulle ta med kammarjungfrun på nästa resa, och oftare besöka Marmorsalen.