Kriget i Naronien 635-640

Kriget i Naronien är en förlängning av det krig som började i slutet av 610-talet mellan ödesfurstarna i Naronien och Aralantha. Ett frihetsuppror i Östra Naronien under den legendomspunna Varghuvud kastade Gargulfursten av tronen och strax efter det vann upprorsmakarna ett stort slag vid Nebreon år 619. Det fria Östra Naronien utropades, det skulle senare bli känt som Wenheim. Fyra år senare befriades Nemevid och staden återfick sitt gamla namn Borgevid. Ytterligare två år senare kom friheten till Triti. Prins Kei utropades till Naroniens härskare och kriget fortsatte mot Njarka och Tere, även om det mot Tere kom att stanna av när det blivit uppenbart att lokesdyrkare tagit över Njarka.

År 635 gjorde Njarka ett stort anfall mot Naronien. Hären marscherade söderut och delade sig i två tungor. Den ena gick väster om Fyldiavettna och den andra öster om, med målet att mötas vid Borgevid.

Den östra delen av hären hindrades dock på vägen när den skulle inta den lilla staden Birest. Efter ett förvånansvärt tappert försvar vars like aldrig tidigare skådats, och som sedan dess har besjungits och kommer att fortsätta att besjungas lång tid framöver, hindrade den lilla staden den övermäktiga armén. Den större, västra delen av Njarkas här nådde dock fram till Borgevid där den inledde en belägring av staden. Landsbygden plundrades för att förse den anfallande hären med förnödenheter. Röken från brinnande gårdar kunde ses milsvida omkring.

I Borgevid var läget kritiskt, och enda vägen in var via Fyldiavettna som hölls öppen tack vare att Birest inte fallit i Njarkas händer. Så mycket förnödenheter att skeppa in fanns dock inte, och svält hotade såväl i som utanför staden. Man skickade bud med förfrågningar om hjälp, men den stora och omedelbara hjälpen uteblev. Aralantha var krigstrött efter inbördeskriget och lät jarlen av Odels skicka en trupp, en styrka som kom att bli utan avgörande betydelse. I Randersmark rasade motsättningar mellan kungahus och viktiga klaner.

Under senhösten drog dock Njarka till mångas stora förvåning tillbaka sin här utan att försöka inta Borgevid. Vad som föranledde denna plötsliga invasion, och vad som fick Njarka att lika plötsligt dra sig tillbaka, är en fråga som orsakade mycket huvudbry. Vissa har hävdat att syftet var att skövla och förstöra i Naronien, för att långsiktigt undergräva stabiliteten och Keis ställning. Andra menar att anfallet var tänkt att bli längre, men upphörde på grund av interna stridigheter bland de njarkiska befälen. De flesta misstänker dock att anfallet på något sätt var en del av Lokes listiga plan, och inom Gyllene Hjortens Orden har det talats om att en möjlig anledning till Njarkas framryckning var utplacerandet av det som kommit att kallas för Ondskans frön.

Under hösten 638 kidnappades prins Keis söner, Almar och Grimar, på vägen till skolan i Lisya efter ett förräderi inom deras eskort. De två pojkarna fördes i raskt takt norrut till Njarka. När prins Kei nåddes av bud om det inträffade lämnade han styret för att försöka rädda sina söner. I hans ställe fick rådet leda landet.

Under prinsens frånvaro inträffade en katastrofal brand i Borgevid. Branden började på natten till den 21 i vättevind, i ett av hamnkvarteren i nordvästra Borgevid nära västra muren. Branden spred sig snabbt som vinden och ödelade hela hamnen med dess magasin och förråd, i sin väg tog den delar av slumkvarteren och en del av området kring Norretorg. Det hela skulle ha slutat betydligt värre om inte stadsvaktens kapten Ottesson hade lyckats hejda branden. Tjugotvå av hans mannar dog för att kunna rädda staden. Kaptenen hyllades som en hjälte i Borgevid, att “ösa vatten som Ottesson” har blivit ett begrepp. Det blev sedan vaktkaptenen som fick uppdraget att hitta de skyldiga bakom branden.

Samtidigt kom allt fler illavarslande rapporter om att många njarkasoldater och lokesdyrkare påträffats på landsbygden. Njarka hade under det förra angreppet lämnat kvar både vapen, förråd och uppviglare i området som de drog sig tillbaka från.

Oron stegrades under senhösten men lugnades ned något när prins Kei återvände till Borgevid vid midvinter. Hans sökande hade varit resultatlöst. Till Keis stora besvikelse hade rådet inte klarat av att styra landet särskilt väl i hans frånvaro, slitningar mellan olika grupper och människor hade blivit för stora. Utan prins Keis ledarskap kunde inte motsättningarna överbryggas.

Under början av 639 fick prinsen bud från Njarka med uppmaningen att infinna sig vid Kamors Stenar i Björkskogen, om han ville ha någon möjlighet att se sina söner levande igen. Motvilligt accepterade prinsen detta, och reste mot platsen i södra Naronien.

Kort efter att prinsen gett sig av började Njarkas här att röra på sig, och tågade med full styrka söderöver. Från Borgevid störtade budbärare iväg för att informera prinsen om detta och få honom att återta styret inför det växande hotet. Väl vid Kamors Stenar upptäckte budbärarna att prinsen hade gått i en fälla och blivit förd norrut av Njarka.

Från Borgevid skickades trupper ut för att möta Njarkas här, men vid första skärmytslingen flydde de naronska trupperna i ren skräck. Hästar stegrade sig och kämparnas mod försvann. Inför den skräckinjagande fiendehären kunde inte det ledarlösa Naronien bjuda motstånd. Njarka valde att skära av Borgevid på någon dagsmarschs avstånd och på så vis sätta staden i blockad, snarare än att belägra den. Det blev mycket svårt att få igenom större transporter längs land, däremot var det lättare för djärva sjöfarare att trotsa Njarkas flotta i Fyldiavettna.

Istället för Borgevid har Njarka kraftsamlat mot andra orter som Hagre. Njarkas främsta härförare Varka Blodstand tog staden efter en halvårslång belägring. När den blodiga stormningen väl skedde var en trupp chelmarriddare och präster de sista som föll i försvaret av templet. De valde själva att tända eld på templet och lät det bli ett gravbål för både försvarare och anfallare istället för att låta det falla i Lokes händer.

Läget för det desperata Borgevid ljusnade något när Keis äldste son, prins Almar, återkom. Han hade flytt från fångenskapen och blev den symbol som hopp och kamplust behövde för att repa mod. I tystetid började Njarkas här att rycka fram i riktning mot Motvi. Prins Almar och hans härförare Silverlans marscherade i spetsen för sin här för att undsätta staden. På vägen nåddes prinsen av budet att de höll på att bli avskurna av en andra njarkisk här från Tver. Med reträttvägen stängd beslöt sig prinsen för att invänta fiendens härar vid Nares klinga, en höjd där ruiner av en gammal befästning fortfarande står.

Dagarna före slaget nåddes prinsen av ännu en oroväckande nyhet. Det mäktiga Friggstemplet i Hedevi hade bränts till grunden av en grupp lokespräster från Njarka. Detta skedde trots alla präster på plats, och trots att mäktiga skyddsgaldrar lästs över templet. Ryktet om templets fall har spridit sig som en löpeld, och på många håll talas det om hur den Trettondes präster antände både byggnader och människor bara genom att se på dem, och om hur de som bevittnade händelse fullständigt lamslogs av ett mörker som tycktes stråla ut från templets inre.

Den sista i tystetid stod slaget. Till en början verkade Njarka vara överlägsna. Drabbningen följde samma mönster som de tidigare, med några naronska soldater som fanflyktade i besinningslös skräck medan andra stred med stort missmod. Under eftermiddagen vände lyckan, de naronska soldaterna repade nytt mod. Anfallet slogs tillbaka, och följdes av ett motanfall. Njarka, som tycktes inse att man inte kunde vinna slaget så överlägset som man först trott, valde då att dra sig tillbaka. Som sköld för sin reträtt använde man sig av de naronier som man tvångsvärvat tidigare under året. Dessa skickades fram mot den naronska hären, med en stor grupp vättar bakom sig som dräpte alla som försökte fly. De tvångsvärvade hade inte en chans. Även om ett fåtal lyckades sträcka vapen, och därmed rädda sina liv, så dog de flesta för sina landsmäns hand. Naronien hade visserligen vunnit sin första seger och Motvi var för stunden räddat, men förlusterna var stora.

Sedan slaget har läget varit avvaktande. Båda sidor samlar nu krafter för nästa års prövningar.