En annan väg

Hildebjörg log, och hoppades att ingen skulle se hur falskt hennes leende var. Men innan Almdis var helt försvunnen bakom vägkröken skulle hon stå kvar, vinka och le, och ge dottern ett gott avsked. Gråten fick komma till kvällen, när lilla Eira och Holtvar somnat och hon själv kunde smyga ut i gethuset. Getterna hade sett hennes tårar många gånger genom åren, särskilt sedan Holtvar blivit sjuk. Hans sorg över att ligga hustru och barn till last, hans kvävande hosta som tvingade honom att sitta och sova, hans ångest när han inte fick luft – allt det hindrade henne från att söka tröst och glädje i hans famn som förr. Som förr, innan de svåra åren kommit över dem.

Fattiga hade de alltid varit på Utvägstorp, det var hennes liv från första andetaget. Gården hon ärvt var liten, några tegar där mest rovor och kålrötter växte var den enda odlingsbara marken. Getterna gick i bet i skogskanten, de klarade sig med litet. Tills för några år sedan hade de också haft ett par får, som betat på byns allmänning. Det var inget lätt liv, men de hade rett sig. Holtvars arbete vid milan, ullen och getosten de sålde på marknaden i Utby, och det hon själv kunde tjäna, när hon hjälpte till vid storbyk och slakt på de större gårdarna i byn, allt det hade räckt för att de skulle klara sig ganska bra. Eidrunn och Almdis må ha varit enkelt klädda, och fått växa upp på den allra enklaste kosten, men de hade sällan gråtit sig till sömns av hunger, och de hade oftast inte frusit mer än de andra barnen när vinterkylan satte in. De hade klarat sig.

Och de hade varit lyckliga. Holtvar och hon hade älskat varandra innerligt, nej, de älskade fortfarande varandra. Tills hans svåra hosta satte stopp för det hade de fortfarande känt samma fröjd vid varje famntag, men de var mer än älskande, de hade en gemenskap i arbete och helg som kunde saknas i de rikaste gårdar. Holtvar må ha slitit hårt vid kolmilan, men när han kom hem hade hans sånger och skämt fyllt stugan med skratt och glädje. Deras döttrar var starka, vackra och kloka. Ja, ända till för fem år sedan hade Hildebjörg vågat hoppas på framtiden, och på att Eidrunn och Almdis skulle få det bättre än vad Holtvar och hon haft det.

Men så hade det inte blivit. Hildebjörg såg med varm blick på lilla Eira, dotterdottern, den högt älskade. Hon hade mist sin mor innan hon ens var årsgammal, och Eidrunns död hade varit det första och hårdaste slaget mot familjens lycka. De hade vågat hoppas på ett gott gifte för döttrarna, Holtvar och hon. Inte för att Eidrunns arv var stort, men hon var en duglig och stark kvinna som skulle kunna bruka gården väl. Och hon var vacker, deras mörka dotter. Holtvar och Hildebjörg brukade skämta om hur Freja måste drivit gäck med dem, när hon gav dem en dotter, mörk som sin far och som natten, och en dotter, ljus som mors släkt och som den tidiga sommar­morgonen. En ljus och en mörk, båda lika vackra, goda och kloka – nog hade Freja välsignat dem rikt, annat kunde de inte tycka.

Eidrunn var sjutton år när hon berättade att hon väntade barn. Vem fadern var sade hon aldrig, och de hade inte velat tvinga henne att berätta. Visst hade de förstått att hon mötte någon, Hildebjörg mindes dotterns sånger under arbetet och hur Eidrunn smugit in i stugan tidigt om morgnarna, då hon och Holtvar båda låtsats sova. Så hade de själva smugit en gång, de hade lett mot varandra vid minnet, och inte visat dottern att de sett och förstått. Inte skulle Eidrunn förstå att hennes föräldrar också mötts i lönndom och kärlek, och inte ville de ta ifrån henne glädjen i den unga kärlekens hemliga vägar. Men det kom en tid när Eidrunn slutade smyga till hemliga möten, då hennes sånger tystnade. Kärleks­sorg, också det hör ungdomen till, hade de tänkt.

När Eidrunn berättade om barnet hade Hildebjörg redan anat det en tid. Den lilla skulle vara välkommen, nog skulle gården kunna ge föda åt ännu en, och Eidrunn skulle, när hon kommit över sin ungdomskärlek, kunna finna sig en god make. Ja, barnet var välkommet, Eidrunn skulle aldrig behöva tveka över sina föräldrars kärlek och det lilla nya livet skulle mötas med glädje, det var de alla överens om.

Flickebarnet föddes en mörk natt, just när de första stjärnorna bröt fram på himlen. Det hade varit en lätt födsel, Eidrunn var ung och stark och barnet livskraftigt, det banade sig lätt fram till livet. När flickan var avnavlad, badad och lindad lade Hildebjörg henne på dotterns arm. Eidrunn såg länge på det lilla ansiktet, lät sin fingertopp smeka över panna, näsa och mun, som om hon sökte något där. Hildebjörg kunde aldrig avgöra om hon fann det sökta eller ej, men med blicken fäst i dotterns mörka ögon viskade Eidrunn tyst: ”Eira. Hon heter Eira”.

De hade trott att det var efter henne själv barnet uppkallades, att Eidrunn ville glömma fadern och göra barnet helt till sitt. Nu visste Hildebjörg bättre, nu förstod hon varför den lilla fått sitt namn.

Eidrunns glädje över barnet var inte att ta miste på, hon var lycklig, och såg fram mot att se sitt barn växa upp. Men så slog sjukdomen till i byn. Den kom från Utby, trodde man, en av byborna hade blivit sjuk strax efter hemkomsten från marknaden där. Hon hade tillfrisknat, men då hade redan soten slagit flera andra. I Utvägstorp sjuknade Holtvar, Almdis och Eidrunn. Almdis var på benen redan efter ett par dagar, Holtvar låg länge och Eidrunn… Hildebjörg svalde. Eidrunn, deras förstfödda, gick till gudarna. Lilla Eira blev moderlös innan hon ens var avvand, och själv fick hon begrava sitt älskade barn.

Holtvar hade tagit det hela än hårdare. De hade alltid stått varandra nära, Eidrunn och han, och dotterns död hade tagit mer krafter från honom än vad sjukdomen gjort. Han tystnade den vintern, efter Eidrunns död var det bara lilla Eira som kunde få honom att le. Men sjöng gjorde han aldrig mera sedan Eidrunns kista burits från gården. Snart slog lungsjukan honom, den som drabbade nästan alla kolare, han orkade inte mer arbeta, utan blev liggande.

Därefter fanns det bara två par händer i arbete. Almdis och Hildebjörg slet hårdare än någonsin, men deras möda räckte inte. Nyss hade det varit fyra som arbetade, nu var de två, men lika många munnar att mätta som tidigare. Och Hildebjörg kände allt tydligare att även hon började bli äldre, sliten och trött. Hur länge skulle hon orka göra fulla dagsverken, hur länge skulle Almdis och hon kunna dra försorg om Holtvar och lilla Eira? Lilla Eira, som allt oftare grät sig till sömns av hunger, grät tyst och uppgivet som barn gör när det vet att inget finns att få. Tunn soppa, bröd på bark och halmhack, kålrötter och då och då en skvätt getmjölk till barnet, det var vad de haft att livnära sig på förra vintern. Fåren hade hon fått sälja redan vintern dessförinnan, två av getterna hade hon tvingats slakta, och kvar i fähuset fanns nu bara fjolårskillingen och hennes mor. Det skulle knappt finnas ens den där skvätten getmjölk till vintern, och till våren… Men nästa vår kunde Hildebjörg inte tänka på. Då skulle vare sig getter eller de själva leva, åtminstone inte Holtvar och Eira. En svältvinter till, efter denna magra sommar, skulle dräpa alla de svaga i byn, inte bara i de fattigaste gårdarna.

Det var då hon hade kommit, värvaren från klan Klocke. Hon som pratat om arbete och en ljus framtid i Naronien. Inte var det lätt att släppa iväg Almdis, att se henne gå skulle vara nästan som att begrava ännu ett barn. Men det svaga hoppet om en ljusare framtid fick dem att bestämma sig – Almdis skulle få ge sig av tillsammans med de andra. De skulle vara fyra som lämnade byn och de fyra skulle kunna vara hjälp och stöd åt varandra, det avgjorde saken.

Och i avskedets stund hade han kommit åter, Gundelas och Hervors bror, den unge Eimer som givit sig av för så många år sedan. Han som hade sörjts som död av systrarna stod nu här bland dem, härjad över sina år, men vid liv. Hildebjörg ägnade inte mycket uppmärk­samhet åt honom, att ta farväl av Almdis och hålla Eira sysselsatt under avskedet räckte för henne. Men Almdis bytte några ord med sin lekkamrat från förr, ord som skulle förändra livet för dem alla. Hildebjörg kände att hon bleknade när dottern tyst berättade det som aldrig förut sagts, det ingen mer än Almdis vetat sedan Eidrunns död. Det Hildebjörg innerst inne aldrig velat veta.

Eimer. Det var Eimer som var far till Eira, som var Eidrunns ungdomskärlek, hennes livs enda kärlek. En våg av vrede och hat for genom Hildebjörg och hon fick motstå lusten att slå den unge mannen rakt över ansiktet. Här stod han, frisk och stark och välnärd, medans hennes ena dotter vilade i graven och den andra skulle tvingas ge sig av för att rädda sitt och Eiras liv. Var hade han varit den morgon då Eidrunn dog ifrån dem, de nätter då Eira gråtit av hunger, alla de dagar hon och Almdis kämpat för hans barn skulle överleva? Hans barn. Inte längre i första hand Hildebjörgs dotterdotter, utan Eimers dotter. Eimer levde, och han skulle kunna dra försorg om sitt barn. Eira skulle få äta sig mätt, få varmare och bättre kläder än förr, skulle få leva. Men Hildebjörg skulle förlora rätten till det enda hon hade kvar. Även om hon ville skulle hon inte kunna stå emot byns rikaste familj, och hur skulle hon kunna neka sin älskade Eira att få ett bättre liv än det mormodern kunde ge? Nej, hon skulle aldrig kunna neka Eira rätten till det livet eller rätten till en far. Och trots vreden kunde hon inte neka Eimer hans dotter. Eidrunn hade älskat denne unge man, de hade ett barn tillsammans. Eimer var Eiras far, och när de vant sig vid varandra skulle de också älska varandra, som far och dotter. Det som då fanns kvar för Hildebjörg var att ta ett steg åt sidan, och låta dem bli en familj. Hur ont det än gjorde var det tvunget. För Eiras skull.

Eidrunn död, Almdis på väg bort mot okända öden. Trots de goda orden från värvaren, och trots det hon försökt intala både sig själv och dottern, visste Hildebjörg alltför väl att detta kunde vara ett avsked för livet. Hon ville våga tro att Almdis skulle komma åter och ha funnit lyckan, men hon visste, såsom säkert också dottern, att detta var ett vågspel, att både ofärd och död kunde vänta längs vägarna. Holtvar hade inte långt kvar, till våren skulle han var död, det visste både han och Hildebjörg, fast de aldrig talade om det. Att Eira behövde sin mormor var det som hade fått henne att orka väntan på makens död och avskedet från den älskade dottern. Att sörja för barnbarnet och ge henne en så glädjefylld uppväxt som möjligt var det som hon velat leva för. Nu skulle också detta tas ifrån henne. Eira skulle få en far, Eimer skulle få en dotter. Själv skulle hon bli ensam kvar.