Historia

Denna text är hämtad ur Vägen till Erborigien.

Utvandringen

Efter Nars död förföll Naronien långsamt. Efter flera hundra år av förfall var situationen så illa att konung Arned beslutade att utvandra med sitt folk söderut, för att söka sig ny mark. Arneds följe bestod av såväl krigsfolk, präster och lärda som vanligt folk. Efter dem följde under årtionden många som slutligen förlorat hoppet om att kunna leva ett fredligt liv i Naronien.

När utvandrarna tagit sig över Redons flöde var man inne i okänt land. Landet man kom till var dock inte obebott. Där fanns bland annat echarer och andra nu bortglömda folk. Till en början möttes utvandrarna med fientlighet, men genom att Arned ingick fostbrödralag med den mäktigaste echarhövdingen Grainer fick utvandrarna möjlighet att slå sig ned. Man valde först de bördiga trakter som idag är Chelmar.

Med tiden blandades folken och bildade det som idag är det aralanthiska folket. Det anses allmänt att echarerna stod för heder, lojalitet och andra viktiga dygder och förstärkte dessa drag hos utvandrarna.

Varefter man lärde känna landet bättre insåg Arned att vadet Aahren vid Chelmiaån var en utmärkt plats för en stad. Mitt i vadet låg en ö och på dess sydspets började man bygga Kun- gatornet, som än idag tjänar som rikets symbol. Den nya staten, Aralantha, Aahrens land, var grundad.

Expansion

Utifrån Aahren expanderade riket långsamt men säkert. Tidigt bosatte sig utvandrare i Odels, Noedren och Erdamaar. Expansion fortsatte dock inte helt utan motstånd. I Åtu- na i öster hade utvandrare som inte kommit i Arneds följe slagit sig ned. Åtuna blev med ti- den en del av riket, men ständigt avlägsen, och ofta tjurigt motsträvig mot kungarnas påbud.

Staden Chelmia var vid slutet av hundratalet den största och viktigaste orten i ett löst sammanhållet rike vid den södra havskusten. Redan före utvandrarnas ankomst hade echarerna handlat med sydkusten. Chelmia blev även Aahrens främsta handelspartner även om en rivalitet mellan norr och söder samtidigt växte sig stark. År 148 blossade det upp på allvar. En handelskonflikt eskalerade så långt att det blev krig. Utvandrarnas krigskonst visade sig då helt överlägsen och det hela slutade med att Chelmia blev en del av riket. Därför insattes en kunglig ståthållare i staden som nu gavs det nya namnet Aralond, vilket sägs betyda ”kunglig hamn”. Inlemmandet berikade Aralantha på många sätt. Från chelmierna kom kunskaper om handel, ekonomi och styre. Detta arv bevaras främst av köpmännen och de lärda, men ingår även i det som lärs ut till frälsets barn på skolan i Lisya.

Det rike som byggdes upp var dock allt annat än stabilt. Landsändarna var löst knutna till statskärnan och den personliga lojalitet och de blodsband som band dem samman kunde lätt vackla. Så skedde i början av tvåhundratalet. Missnöjda herremän som ville ha mer makt skapade politiska konflikter som sakta började splittra riket. När missväxt och svält lades till detta blev situationen ohållbar. Rövarband och upproriska utbrytare härjade okontrollerat. I detta kaos lyckades en man vid namn Bodvar ta makten genom att storma slottet och mörda konung Edarin. Nars ätt styrde inte längre i Aralanthas land.

Edarins hustru Lohria, som var havande, lyckades dock fly och födde senare en son, som tog sig namnet Stigfinn. Som Aralanthas rättmätige arvtagare förde han en lång och hård kamp för att hämnas sin far och ta tillbaka makten. Efter trettio år lyckades han till slut besegra den åldrade Bodvar, och Aralanthas första inbördeskrig var över.

Som sten på börda avslöjandes att Koshar, kyrkans överstepräst, var lokedyrkare som kunnat utöva sin ondska i Bodvars skugga. Avslöjandet innebar ett oerhört slag mot kyrkan som kom att genomgå en omfattande utrensning och omorganisation under de kommande decennierna.

Som konung var Stigfinn fast besluten om att oåterkalleligt befästa Nars ätts makt över riket. En gemensam lagbok baserad på Nars gamla lag ersatte den flora av lokala sedvänjor som existerat tidigare, och jarlaämbetet inrättades för att ersätta de äldre, lösa banden. Skolan för skalder och lekare grundlades, och Budbärarorden inrättades. Stigfinns regeringstid var en guldålder då riket enades, lärdom och kultur utvecklades och folket levde välmående.

Guldåldern varade dock inte länge. Kort efter Stigfinns död blev det missväxt, och missnöje började åter pyra. Ovan på detta fick Stigfinns son Ragne även handskas med vad som blev känt som de stora Sjökrigen. Ett okänt folk kom söderifrån över havet och bosatte sig på öarna utanför Aralond. Till att börja med bedrev de fredlig handel, men när de började ställa allt hårdare krav utbröt krig. Efter att en kunglig flotta rustats kunde kung Ragne besegra inkräktarna, som begav sig tillbaka över haven. Kung Ragne själv dog kort efter den slutliga segern i sviterna av sina sår. Stigfinns riksbygge hade visat sig starkt nog för att bestå påfrestningarna.

Krigen med Naronien

I slutet av trehundratalet, när Ragnes son Eitil just krönts till kung, anföll Naronien i hopp om att möta ett försvagat rike. Ett just avslutat krig och en oprövad kung gjorde att furstarna tog chansen. Ett hårt krig utkämpades under fyra år, innan Aralantha lyckades trycka tillbaka anfallarna från Odels och norra Chelmar. Nars ätts och gudarnas seger över ödesdyrkarna firades, men den fientliga grannen i norr fortsatte vara hotande och gränsen blev hårt bevakad.

Resten av Eitils över hundra år långa regeringstid präglades av fred och välstånd. Efter 98 år av fred följde dock många långa år av krig. Skärmytslingar längs den naronska gränsen eskalerade år 476 till fullskaligt krig. Striderna blev hårda men inte avgörande och kriget utvecklades till en episk kraftmätning mellan i stort sett jämnstarka fiender. Odels, Noedren och Noldria blev till stora härläger, och många kunde inte minnas hur det varit på den tiden då det var fred. Efter 75 år tog kriget slut, då båda sidor skadats hårt av kriget, och ingen sida kunde uppbåda fler soldater.

Den period av fred som följde skulle åter komma att störas. Den här gången kom oroligheterna dock från söder och inte från norr. Ett nytt folk som anlände med båtar söderifrån, men kallade sig själva för nordbor. Jarlen av Aralond försökte jaga iväg dem med vapenmakt, men när detta misslyckades totalt lät konung Gladoron utse en av nykomlingarna till jarl.

I slutet av femhundratalet började läget i norr åter att bli oroligt. Varken Aralantha eller Naronien hade vilat under de fredsår som varit, och man hade nu kunnat bygga upp nya styrkor. Den här gången gick saker och ting Aralanthas väg. Ett uppror i den östra delen av Naronien, som resulterade i Wenheims frigörelse, gav ett tillfälle för Aralantha, lett av konung Gladoron och kronprins Eduron, att tillsammans med Randersmark utdela ett förödande slag mot Naronien. År 622 lyckades man befria huvudstaden Nemevid som återgavs sitt forna namn Borgevid. Många trodde då att Gladoron eller kronprins Eduron skulle bli Borgevids härskare. Istället överläts styret till en man av oklart ursprung, men som erkändes som Nars ättling, Kei. Beslutet väckte redan vid den tiden starka reaktioner hos delar av det aralanthiska frälset.

Inbördeskriget

Kungamaktens triumf mot sin arvfiende hade oförutsedda konsekvenser. Många konflikter hade undertryckts av krigshoten norrifrån. Bland annat hade kungen gjort sig impopulär hos många jarlar och annat frälse. I Aralond hade de nya nordborna rensat ut de gammalaralondiska herrarna. I Odels hade jarlen förlorat sin privilegierade ställning som Aralanthas spjutspets mot norr och på flera andra ställen fanns de som såg chansen med en ny konung.

Beslutet att inte låta Aralanthas styre utvidgas till Naronien och att överlåta de vunna områdena till Kei istället för att fördela krigsbytet till dem som vunnit segrarna vid Nebreon och Stupavad gjorde framför allt många i ridderskapet avogt inställt till Gladoron.

Detta utnyttjade Mornam, en son till en avsatt friherre, när han skapade en allians av kungens fiender. Denna lyckades under hösten år 626 genomföra ett antal välplanerade tillslag mot kungen och hans styre. Kungen, översteprästen och flera lojala jarlar mördades, kyrkan splittrades och snart kontrollerade kuppmakarna nästan hela riket.

Endast de västra delarna av Chelmar, Noldria och Feodras undgick att falla. Här samlade kungens yngsta son prins Edarin ett motstånd. Med kronprins Eduron försvunnen i Naronien och brodern Daron mördad blev det Edarin som förde Nars ätt i strid som riksföreståndare under denna mörka tid. Under de första åren hade Edarin fullt upp med att försvara sin position. Under denna tid byggde Mornam upp ett nytt statsstyre och rensade ut det kvarvarande motstånd som fanns på olika platser. Bland annat inrättade han en ny riddarorden, Tors ljus, som skulle ersätta Chelmarriddarna och vara lojala mot den nya makten.

Hösten år 628 var prins Edarin dock redo att påbörja ett motanfall. Han samlade folk i bergen i väster som han på alvers skepp förde runt till sydkusten så att de i havating året därpå kunde bryta det viktiga Aralond ur Mornams grepp. För alvernas hjälp tvingades prinsen lova att resa bortom världen med dem när de så krävde.

Den verkliga vändpunkten i kriget kom dock inte förrän år 631 då Mornams främste härförare jarlen av Odels tillsammans med jarlen av Åtuna och friherren av Öska slöt separatfred med Edarin. Därefter var Mornams dagar räknade. Året därpå kom också Gladorons dotter, drottning Nanna av Randersmark, att sända sin dotter Svava till Chelmar för att säkra tronföljden och för att hon skulle fostras till aralanthisk prinsessa.

Det var dock inte riksföreståndaren Edarin som ledde kriget till dess segerrika slut. Istället kom kronprins Eduron tillbaka från Naronien och fångenskap för att befästa vem som var Aralanthas rättmätige härskare. Detta gjorde han genom att år 633 samla de tre svärd som gavs till hans förfader Nar som bevis för dennes status som människornas kung. Mot detta kunde Mornam inte hävda någon rätt, utan han erkände sig besegrad i enlighet med uråldriga lagar. Mornam accepterade att lämna Aralantha med sina anhängare för att bekämpa ondskan i Naronien.

Efter inbördeskriget

Inbördeskriget lämnade Aralantha i spillror. Eduron dog och Edarin hade lämnat riket dessförinnan för att betala sin skuld till alverna. Istället inrättades ett förmyndarråd bestående av jarlar och andra viktiga personer i riket som skulle styra till dess kronprinsessan Svava blev myndig och kunde ta över styret. Rådet visade sig svagt och försiktigt i många beslut och det tog dem många år att få alla jarlar och andra att åter erkänna Aahren som rikets huvudstad. Förmyndarrådet ska inte förväxlas med De lärdes råd som under denna tid förde en tynande tillvaro.

Mot slutet av förmyndartiden började kronprinsessan Svava ta över allt mer av rikets styre. År 643 kröntes hon i stortemplet i Aahren till Aralanthas första regerande drottning.

Regentlängd

^Regent^Född^Krönt^Död^ |Nar*|611 fu    |447 fu    |321 fu| |Ar*|421 fu|321 fu|278 fu| |Edrin*|304 fu|278 fu|196 fu| |Arned|201 fu|196 fu|33 eu| |Daron|50 fu|33 eu|155 eu| |Edarin|97|155|204**| |Bodvar|?|204|236**| |Stigfinn|205|236|328| |Ragne|256|328|360**| |Ranar|300|360|376**| |Eitil|352|376|483| |Grim|398|483|552**| |Gladoron|473|552|626**| |Mornam|?|627|?| |Eduron|552|633|633**| |Förmindarrådet| |633|643| |Svava|?|643|

* Levde innan Aralanthas bildande, och regerade således i Naronien.
** Mördad eller stupad.