Åtuna

Denna text är hämtad ur Vägen till Erborigien.

Längs Aralanthas östra gräns ligger ett rikt och bördigt jordbrukslandskap vars invånare är obändiga frihetstörstare. Det sägs att varje gång den kungliga skattinsamlaren kommer till Åtuna så lägger stadens befolkning ett nytt varv sten på stadsmuren. Myten är inte sann men ger en bild av Åtunas förhållande till övriga Aralantha: självständigt, på sidan om och sökande sin egen väg.

Beskrivning

Åtunas gränser i väster utgörs av Lindalsån och i öster av Tiriaån, och jarladömet sträcker sig från Lambesjön i norr ned till Rövattnet och Stora Landfall i söder och sydost.

Området är liksom Markrike på andra sidan den randerska gränsen bördigt. Spannmålsskördarna brukar vara goda och vingård- arna är talrika eftersom vindistriktet Belchari finns på båda sidor om Tiriaån.

Sjön Rövattnet som delas med jarlen i Tuve är fiskrik och dess stränder är tätt befolkade av fiskare. De lite torrare slätterna i söder är glesare befolkade. Där finns en hel del betesmarker och boskapshjordarna tas till Åtuna, Tuve eller Markevi för årliga marknader.

Åtunas folk har från forna tider hävdat sin självständighet, med egna seder och bruk och en okuvlig vilja att få styra sig själva. I den tidiga historien utvandrade de på egen hand från Naronien och slog sig ner vid Lambens strand och längs Tiriaån. Århundraden senare hade randerska och aralanthiska utvandrare till slut etablerat sig i något större antal i Markrike i öster och Noedren i väster. Det var först i och med Stigfinns regering och utnämnandet av Åtunas egen jarl som man definitivt blev en del av Aralantha.

Inom Aralantha har Åtuna aldrig känt sig hemma bland de andra jarladömena. Man har upplevt sig förfördelad och undanskuffad, även om känslan många gånger har varit mer självpåtagen än objektivt sann. Det som brukar anföras som bevis för förfördelningen är bland annat att Tiria, som av hävd hört till Åtuna, gavs stadsrättigheter av konung Gladoron och sedan utsågs till eget jarladöme. Dessutom gavs flera områden på gränsen mot Randersmark bort som hemgift för prinsessan Nanna vid hennes giftermål med kung Vidar. Vid kuppen valde man utan minsta tvekan att följa Mornam, som utlovade upprättelse från de ständiga förödmjukelserna.

Åtunas position under Mornam blev inte vad man hoppats på, och de tidigare goda relationerna till Randersmark fick sig en rejäl törn efter omfattande randerska härjningar vilka man sedan grundligt hämnade. Dessa motgångar gjorde att Åtuna så småningom valde att ställa sig utanför kriget. Efter krigsslutet tvingades man av förmyndarrådet att återlämna delar av Noedren som man erövrat, men Tiria fick man behålla. I Åtuna ser man på intet sätt förhållandena som slutgiltigt avgjorda utan fortsätter motarbeta rikets enhet om man alls tror sig komma undan med det. Åtunabon är som alltid egensinnig, självständig och misstänksam mot främlingar. Mottot är att det är bäst att hålla sig på sin kant, och att sig själv är den enda man egentligen kan lita på.

Städer

Huvudstaden Åtuna med 30 000 invånare är starkt befäst. Kraftiga murar omger staden, som dessutom ligger på en ö i Tiriaån och därmed är i stort sett ointaglig. En populär myt säger att gränsen till Randersmark går mitt i ån, och att det som finns mitt i strömmen inte kan beskattas av någon kung. Trakten är rik och välmående, och husen i staden är ofta höga stenbyggnader med loftgångar och broar mellan husen. På stadens vackra torg finns fontäner och statyer, mest känd är en staty med de tre första utvandrarna som flydde till Åtuna från kaoset i Naronien. Man bygger också gärna på pålar ut i ån, och på Tiriaåns östra strand finns ett vidsträckt slumområde där tillrest arbetskraft bor, utanför stadens skyddande murar. Särskilt under vinskördetider blir skjulen tättbebodda och många slår upp enkla tält som tillfälliga bostäder.

Staden Tiria anlades av kung Gladoron som en strategisk punkt och viktig handelsplats, och bröts loss från Åtuna för att göras till eget jarladöme. Staden växte snabbt till nära 7 000 invånare och hade sin storhetstid mellan år 590 och år 620. Därefter började en nedgång som idag, med staden tillbaka i Åtunas missgynnsamma händer, gett en urvattnad stad som visserligen används som handelsplats men som har långt ifrån den betydelse som kungen en gång avsåg.