Chelmar

Denna text är hämtad ur Vägen till Erborigien.

Om Aahren är Aralanthas hjärta så förkroppsligar Chelmar Nars drömmar och ideal. I detta rika jarladöme lever Nardraum och riddarkulturen stark. För många utgör silverörnen på svart en manifestation av orubblig trohet till Nars ätt. Chelmarborna är stolta över att ha tjänat riket troget ända sedan de första bopålarna slogs ned i de bördiga dalgångarna.

Beskrivning

Chelmar är en del av Aralanthas kärnland, såväl geografiskt som kulturellt. Chelmar var det första område som utvandrarna från Naronien bosatte sig i, flera år innan Aahren grundlades.

Närheten till Aahren och den stora rikedom som de bördiga jordarna skänkt jarladömet gör det till ett av de mäktigaste i Aralantha. Från Arsanån i norr till Vaktån i söder, från Väktarbergen i väster till sjöarna Ardrik och Nerdrik i öster, breder ett fruktsamt landskap ut sig. Här lever huvuddelen av befolkningen på spannmålsproduktion och hållning av nötkreatur. Av komjölk tillverkas de ostar som är välkända bland finsmakare långt utanför jarladömet.

Längs med Arsanån ligger den rika Arsandalen, välkänd för sina ypperliga vita viner, och längs med Furiaån böljar sädesfälten i vinden. Tillsammans utgör dessa två floddalar jarladömets livsådror, med de rikaste jordbruksbygderna och de viktigaste handelsrutterna. Arsandalens vita viner skeppas ut till hela världen och uppskattas för sin friskhet och generösa smak. Det produceras också röda viner i området som står sig väl i jämförelse med Belcharivinerna från Tiriaåns dalgångar.

Längs Furiaån är bikupor en vanlig syn. Av den underbara honungen görs mjöd som sägs vara det närmaste man kan komma det som dricks i Valhall. Långt västerut, nära Furiaåns ursprung i Väktarbergen, produceras ännu en märklig dryck – det unika strömvinet. Drycken, som är söt med smak av russin, sägs uppstå när vinet hälls på tunnor som sedan får ligga fastsurrade vid stenar i åns kalla vatten.

I väster finns högplatån Vindeland och från den sträcker sig Jarlabergen norrut och Väktarbergen söderut. Här är skördarna inte lika stora som på låglandet, men ändå tillräckliga för att det inte ska gå nöd på folket. Fruktodlingarna är särskilt rika i Verdfeldts dalgångar i Väktarbergen.

Under inbördeskriget stod många av de allra blodigaste slagen i Chelmar, då det var i de tre västligaste friherredömena som prins Edarin samlade de Narstrognas styrkor. Befälhavaren Dana av Verdfeldt kom att befria Chelmar stad, en insats som hon sedan belönades med jarlatiteln för. Idag är hon lika omtyckt av de breda folklagren som hon är inflytelserik i maktens hallar i Aahren. I bergstrakterna är hon särskilt älskad, och många minns hennes insatser från kriget med stor värme och kärlek.

Chelmarbon är inte bara stolt över att vara aralanthier, utan också över att vara just från Chelmar. Man ser sig gärna som lite förmer än andra aralanthier. Riddarkulturen är mycket stark i frälset, och skaldekonst likväl som kämpalek aktas högt. Chelmarriddarnas starka position i jarladömet har bidragit till bilden av jarladömet som en ridderlighetens högborg, och det faktum att det ofta gått bra för riddare från Chelmar i torneringar i andra delar av riket har ytterligare förstärkt den.

I Chelmar spelar de religiösa festligheterna kring höstdagjämningen en särskild roll. Främst är det årets vin och mjöd som avsmakas för första gången i stora skördefester, tillsammans med ostar och annat ur de välfyllda skafferierna. Traditionellt är det blotartemplet i Chelmar som bjuder in till högtidsdagens allra största gästabud, även om det sägs att det ska ha legat av sig något sedan Derion Dahl var blotare av Chelmare i början av 620-talet.

Städer

I jarladömets kärnland, vid Furiaåns vatten, höjer sig Chelmars urgamla stadsmurar över det omkringliggande jordbrukslandskapet. När utvandrarna kom till Chelmar fanns här redan en echarisk by. De äldsta delarna av staden omgärdas av en stadsmur som började byggas redan under kung Arneds tid, och utanför dessa finns ännu en stadsmur som omgärdar de nyare delarna av staden. Utanför de nya murarna finns betesmarker där stadens invånare håller sig med får och getter, och ytterligare en bit från staden ligger många större byar som försörjer staden med förnödenheter. Innanför stadens murar huserar omkring 25 000 människor. I stadens mitt ligger den mäktiga jarlaborgen med sina tjocka murar och höga torn. Precis i närheten av jarlaborgen ligger marknadstorget Svavas torg, uppkallat efter drottningen. På ån går mycket av handeln österut mot Aahren, och det är från hamnen som huvuddelen av Chelmars rika jordbruksöverskott fraktas vidare till andra delar av riket.

Utanför staden på en höjd ligger blotartemplet, vars lundar omgärdas av en vit mur. Den gör att templet ser ut att lysa ikapp med solen för en betraktare vid någon av stadens torg tidigt om morgonen när gryningsljuset faller på stenen. I templet ligger Chelmarriddarnas huvudsäte, en gång samlingsplats för en av världens största och mäktigaste riddarordnar, men som efter Mornams utrensningar, inbördeskriget och hårda strider i Naronien minskat kraftigt i antal. På det hela taget är kyrkan ständigt närvarande i staden då denna utgör sätet för ett av Aralanthas rikaste blotarskap, och många hantverkare försörjer sig på att förse templet med vackra skulpturer och prästerna med vackra skrudar.

Längre ner längs Furiaån, där den flödar ut i sjön Nerdrik, ligger Tunmar. Staden är en viktig omlastningsstation för varor på väg söderut. Den är byggd på en kulle omgärdad av en stadsmur. Tunmar gjorde uppror mot Mornam under inbördeskriget och straffades hårt. Staden har ännu inte hämtat sig och invånarantalet på omkring 3000 personer är hälften av vad det en gång var. Denna drastiska befolkningsminskning har gjort att många av husen i Tunmar står tomma, och besökare i staden vittnar om att en spöklik känsla ofta infinner sig, inte minst om nätterna. Vissa går till och med så långt som att påstå att det är spökena efter de många som dog då Mornam till sist intog staden som skapar stämningen. Befälhavaren för Tunmars försvar var riddar Jorund Morgongåva-Dahl, idag friherre i grannfriherredömet Adaltun. Om honom är meningarna i Tunmar delade. En del skyller honom för att staden är en skugga av sin forna storhet, andra hedrar honom för hans insatser i kriget.

Den lilla staden Hellon har länge varit både känd och ökänd för sina korvar. ”Rökig som en korv från Hellon” är ett talessätt som lever långväga kring, mindre smickrande är ”mald som en Hellonkorv”. Slätterna runt Hellon lämpar sig väl för djurhållning och stadens slaktare är många och skickliga på att göra korvar och torka kött. De 2000 invånarna i Hellon hamnade i dåligt rykte under inbördeskriget eftersom det stod en rad slag runt staden och många borgare skaffade sig nödvändiga inkomster genom plundring och svarthandel. Det var under dessa svårtider som Hellonkorven hamnade i vanrykte.

På vägen norrut mot Noldria ligger idylliska Meldar på lummiga kullar där det växer rikligt med äpplen, päron, körsbär och andra frukter. Stadens 3000 invånare lever också på spannmål, skogsbruk och smedjor. Sedan inbördeskrigets dagar är det särskilt vapensmedjorna som utmärker Meldar. Från Meldar är det nära till flera bergsbruk där det bryts järn av god kvalitet, även om det inte riktigt kan mäta sig det från Tere i Naronien.

Övriga platser

I Vindeland ligger det ointagliga fästet Jalum. Här förskansade sig Edarin under inbördeskriget, och trots att fästet belägrades vid två tillfällen av starka fiendehärar föll det aldrig. Fästet är anlagt högst upp på en höjd, och består av den bästa sten som står att finna i Väktarbergen. Sex torn ingår i muren, och i mitten ligger ett mäktigt kärntorn. Kring murarna löper en djup vallgrav, som får vatten från samma källa inne i fästet som förser dess invånare med färskvatten. Därmed behöver dess försvare aldrig frukta att bli besegrade av törst, och till det kommer att de förråd som finns inhuggna i själva berget är stora nog för att rymma förnödenheter för att en stor styrka ska kunna motstå även en mycket lång belägring. Borgen byggdes från början under Arneds tid och utgjorde rikets utpost i väster för att skydda utvandrarna från okända hot bortanför bergen.

Friherredömen

* Adaltun * Chelmar * Eidensjö * Hellon * Meldar * Oxsala * Tivestland * Tunmar * Verdfeldt