Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Noedrens historia

Texten är från utskicket till Noedrens Tid och sträcker sig tills jarl Linns kröning år 637.

Noedrens tidiga historia

De bördiga dalgångarna i det nuvarande jarladömet Noedren kom att näs relativt tidigt av förfäderna till dagens aralanthier. Redan under andra århundradet efter utvandringen hade området börjat koloniseras och orterna Noedren, Laumarn och Lindal fått sina namn. Eftersom man förde med sig nyttig kunskap och eftertraktade handelsvaror, välkomnades man av den urbefolkning som en gång fanns där och som nu blandats upp helt med invandrarna. Det var ett gott land och folkets antal växte så snabbt att en bit in på tredje århundradet efter utvandringen var Noedren en av rikets mäktigare städer, jämförbar med både Chelmar och Aralond.

Det var vid denna tid, mellan åren 204 till 236 närmare bestämt, som uppkomlingen Bodvar tog makten i Aahren. Folket och hövdingarna i Noedren stod aldrig helt på Bodvars sida (sägs det) men bidade sin tid. När den rättmätige tronföljaren Stigfinn var gammal nog att leda sitt uppror mot Bodvar var man inte sen att ställa sig på Stigfinns sida, och Noedren utgjorde en inte föraktlig del av de trognas trupper. När så Stigfinn kröntes och upprättade dagens feodala system, blev staden Noedren huvudsäte i jarladömet med samma namn.

Hädanefter kom Noedrens roll att öka allt mer, dels som Aahrens kanske viktigaste kornbod, men också som rikets bastion mot den vilda Björkskogen i norr och som en länk till det ostyriga Åtuna i öster. Till vapensköld valde Noedrenborna ett annorlunda och ålderdomligt märke, två röda halvcirklar ställda mot varandra på grön botten, som sägs ha sitt ursprung bland den tidigare urbefolkningens symboler. Märket kompletterades med två kärvar för Noedrens jordars fruktbarhet.

Under Det långa kriget (476 - 552) med Naronien kom Noedren tillsammans med Odels och Noldria att bilda fronten mot ödesfurstarnas härar. Dessa tre jarladömen ombildades vid den tiden till veritabla härläger, och medan Odels och kanske främst Noldria kännetecknades av sina länders karghet och sin fåtaliga befolknings hårdhet, blev Noedrens goda jordar och folk en ovärderlig källa till nära förnödenheter och soldatreserver. Efter Det långa kriget förstod konung Gladoron väl att värdesätta de nordliga jarlarnas erfarenhet och utnyttja detta i återuppbyggandet av Aralanthas skydd. Även om Odels kanske hölls främst och dess jarl sedan dess av tradition alltid uppbar ämbetet som rikets förste härförare, så skulle minnet av de tre jarladömenas tapperhet och ära vårdas så länge Nars blod satt på tronen.

Kuppen i Noedren

Under hösten år 626 inledde Mornam sin kupp för att störta kungaätten och själv ta makten. Mycket skickligt hade han spelat på tvister och missnöje i Aralanthas centrala jarladömen. De relativt starka jarlarna i Odels och Åtuna gick självmant över till honom. I Aralond reste sig gammalaralonderna och tog makten; och i de små jarladömena Tuve och Erdamaar störtades respektive jarl av medlemmar i deras egna familjer. Farligast för Mornam var de rika och starkt kungatrogna jarladömena Chelmar och Noedren, vars jarlar han snarast lät mörda. I Chelmar utförde friherren Otterberg detta dåd mot sin egen länsherre, varefter han lyckades överta större delen av jarladömet. I Noedren blev läget ett annat; jarl Vidukmn Hammarvall befann sig vid kuppen för tillfället i Aahren och mördades där samman med kung Gladoron. Samtidigt gick jarl Meiron av Odels in med trupper i jarladömet Noedren, men saken drog ut på tiden. Det blev nu av största vikt för Mornam att ta kontroll över Noedren för att kunna slutföra kuppen.

I Noedren hade några av friherrarna, främst Myrkvid, Sevaskog och Öska, vänt sig emot ätten Hammarvall och ställt sig under jarl Meiron av Odels och Mornam. jarl Vidukinns son, Simon Marke Hammarvall, tog nu befälet över de kungatrogna (samman med jarl Sigurd av Aralantha). Hans härstyrkor kunde inledningsvis trotsa upprorsfolket, men snart tvingades man att dra sig tillbaka bakom Noedrens och Laumarns murar. I början av 627 inledde så den randerske kung Vidar sin härs marsch in i Aralantha för att bekämpa Mornam. Mordet på den randerske fjärdingsväktaren Beintensson, som kunde spåras till jarlen av Åtuna, fick dock Vidar att dröja för att härja detta jarladöme. Tack vare den tidsfrist detta gav hann Mornam själv anlända med förstärkningar in i Noedren. Han inledde då på allvar belägringen av Noedrens stad och jarl Meiron av Odels hann även storma Laumarn innan vinterns slut. Mornam var aldrig stark nog att storma Noedren, där huvuddelen av Simons här förskansat sig, men stadens förråd var långt ifrån välfyllda. Efter bara någon månad kom hungersnöden.

Till våren lyckades jarl Sigurd övertala kung Vidar att avbryta kriget i Åtuna och vända mot Noedren. Tids nog nådde man den lilla byn Hovas kulle mellan Noedren och Laumarn, men nu var jarl Meiron av Odels väl förberedd. Han slog randersmarkarna så grundligt att de aldrig mer skulle komma åter. Därmed försvann hoppet om att snabbt kunna kasta tillbaka Mornams uppror. En månad efter slaget vid Hovas kulle öppnades Noedrens stadsportar av de stadsbor som tröttnat på att svälta. Jarl Simons trogna drog sig då tillbaka till jarlaborgen, men denna stormades blott två veckor därefter.

Över de krossade spillrorna av Noedren kunde nu Mornam träda som herre över hela Aralantha (så när som på några fattiga bergstrakter i rikets östra och västra utkanter).

Inbördeskriget

Efter Noedrens fall styckades jarladömet upp av sina besegrare. Odels och Åtuna lät flytta sina gränser djupt in på Noedrens gamla marker. De sydligaste friherredömena togs om hand av Tuves och Aahrens jarlar. I det kvarvarande ”rest-Noedren” mellan Markån och Hagaån insattes friherren av Öska som länsherre. Denne kom i praktiken att vara Odels vasall, men även Åtuna utövade stort inflytande i området.

Kriget var dock inte över. Kungaätten, Nars blod, levde ännu stark. I det bergiga västra Chelmar samlade prins Edarin en har, och med stöd av jarlarna i Feodras och Noldria började han långsamt bygga upp kampen mot usurpatorn Mornam. I slaget vid Jalum krossade han Otterbergs styrkor, och när han med list och skicklighet lyckades inta och hålla Aralond år 629 började man skönja en varaktig framgång för de Narstrogna.

Den verkligt stora vändningen i inbördeskriget kom dock år 631 då man lyckades förhandla fram ett fredsfördrag med Odels och Åtuna. Dessa jarlar vände sig nu ifrån sin tidigare herre Mornam och ställde sig neutrala i inbördeskriget. Även friherren av Öska i rest-Noedren kom att omfattas av fördraget. Samtidigt lyckades jarl Dana inta och hålla Chelmar. Därmed hade Mornam mist kontrollen av alla de mäktigaste städerna, så när som på huvudstaden Aahren.

Trots att Mornam nu blivit mer jämbördig med de Narstrogna i styrka var han långt ifrån vingklippt. Hans besittningar var mer samlade och han behärskade ännu rika jordar och en stor befolkningsreserv År 632 slogs ett Narstroget uppror i Tuve ned med kraft (mer om detta nedan) och prins Edaiins aralondiska här förintades vid Erdamaar. Är 633 besegrade Mornam även personligen jarl Danas här vid Tunmar, men några veckor därefter gav han sig ändå på nåd och onåd till kronprins Eduron.

Därmed hade kriget fått ett oväntat slut. Kronprins Eduron dog strax därefter och prins Edarin försvann. Den minderåriga prinsessan Sväva togs till omyndig regent och Rikets råd instiftades hastigt för att styra riket. Jarl Meiron av Odels förvånade alla med att svära prinsessan Svava trohet och ta sin plats i rådet, medan Åtunä och Öska bidade sin tid.

För Noedrens del kom det mesta att stå stilla sedan jarladömet styckats upp. Det påverkades mycket litet under inbördeskrigets olika faser och även efter fredsslutet. Först nu, då friherren av Öska dött och Linn Hammarvall så mirakulöst återfunnits och insatts som jarl, skönjs nya tider; inte minst för att Odels och Åtuna nu lämnar tillbaka vad de tagit. Noedren skall åter bli vad det en gång var: det rikaste jarladömet i Aralantha!

De Trogna och jarl Simons minne

Jarl Simon Marke Hammarvall undkom stormningen av Noedrens jarlaborg. Han flydde med några trogna djupt in ijarneskogens skyddande skuggor. Den första tiden var svår, men man lärde sig snart leva på skogens villkor och fick hjälp av de kolare och jägare man lärde känna. Snart nog strömmade andra flyktingar till och De trognas skara kom att växa vartefter tiden gick och så även deras rykte. Snart sjöngs också sånger om jarl Simon ”av Skogen” och man bedrev råder in på den mornamstrogna adelns marker. Efter några år hade De trogna växt till en ansenlig rebellstyrka; så stor att man nu började se sig om efter ett sätt att verkligen få utgöra en kraft i det pågående frihetskriget mot Mornam.

Chansen kom våren 631 när jarl Simons trogna etablerade en varaktig kontakt med Silverhöken; en underjordisk rörelse från Tuve, som liksom De trogna kämpade mot Mornams valde. Silverhöken hade också växt till en stor rebellstyrka och man planerade att fördriva den mornamstrogna Ellinor Nordenstierna-Grip från Tuve och i stallet återinsätta hennes äldre bror Edar. Jarl Silnon lovade att deltaga med sina Trogna. I drygt ett år förberedde man kuppen och under tidig sommar 632 fick man ett fillfälle.

Den samlade rebellstyrkan slog till och intog Tuve när Ellinor var borta med sin har. Mornam var försvagad eftersom Åtuna och Odels lämnat honom i och med det vapenstillestånd de tecknat med de Narstrogna, samtidigt som också motståndet i väster rönt stora framgångar. Om man kunde hålla Ellinor stången och vända Tuves friherrar från henne så skulle man kanske kunna befria jarladörnet. Ellinor återkom dock med sin här för att belägra Tuve stad och försöka storma den. Det var under dessa strider som De trogna drabbades av sin största sorg, ty här föll jarl Simon, den siste kände ättlingen av släkten Hammarvall.

"Skrik harm, skrik sorg,
här mists Hammarvalls ätt för alltid.”
- Ur kvädet efter jarl Simon.

Upproret i Tuve slogs ned; till del genom Åtunas ingripande. Många av De trogna föll eller blev fångna. De få som lyckades fly ur förödelsen fick tillbringa en kall vinter i jarneskogen samman med resterna av Tuves rebellarmé. När så krigsslutet oväntat kom år 633 skulle folket från Tuve få återvända till sina hem, men för De trogna fanns intet hopp. Öska hårskade ännu över Noedren och skyddades av fredsfördraget. Han skulle inte glömma eller förlåta den som varit trogen Hammarvall. Så förde De trogna en skugglik tillvaro bland skuggor, tills en dag en Torspräst och en gammal ridmästare råkade känna igen ansiktet hos en förbifarande kvinna. Ännu var Hammarvalls ätt inte död...

Om familjen Hammarvall

Vidukunn Marke Hammarvall, jarl av Noedren, skulle utmärka sig väl i krigen 619 och 622 som krossade Ödesnaronjen. Hans tapperhet och trohet mot konungen förlänade honom även ämbetet av rikets förste härförare; för första gången kom en noedrensk jarl att bara denna titel och äran kom även hans folk till del (en ära som, tyvärr, Odels fann mer smärtsamt att mista än man ännu kunde ana). Vidukinns underlydande hade dock inte alltid anledning att sjunga hans lov; ätten Hammarvall var känd för att inte vara eftergivna i samband med skatt och Vidukinn kunde vara mycket egenväldig i fler sammanhang. Den mörkaste fläcken på jarlens heder anses vara då han förjagade friherren av Öska, efter en fejd som uppkom då V idukinn vâldfört sig på dennes dotter. Detta var anledningen till att friherren senare kom att kämpa under Mornam. Vidukinn Marke Hammarvall slutade ändå sina dagar höljd i ära då han föll vid sidan av sin älskade konung vid dennes sista strid den fasansfulla dag i Starrfrost 626, då förrädaren Mornarns hejdukar stormade riddarsalen i Aahrens slott.

Vidukinn var gift med Weira Sirisdotter (död 617) och med henne fick han barnen Elaine, Mildred och Simon, tvillingarna Ulrik och Adelaine samt slutligen Aaneli, Morgan och Linn. Äldsta dottern Elaine var gift med prins Daron och mördades samman med honom vid kuppen, då även Ulrik, Adelaine och Aaneli omkom. Mildred var gift med sonen till den Mornamstrogne jarl Ered Winghierta av Aahren; och hon sägs ha dött av sorg en tid efter syskonens tragiska död. Morgan och sedermera även Simon stupade i inbördeskriget.

Om Linn Hammarvall berättas det att hon befann sig i Aahren vid kuppen men lyckades undkomma mördarna. Hon skall därefter ha försökt fly men försvann spårlöst och det antogs att även hon var död. Nyare rykten talar dock för att hon satt fången en tid i hemlighet, men att hon sedan åter försvann. Några påstår att hon skulle ha tappat minnet, medan andra menar att hon bara höll sig undan i norr och därvid skall ha antagit sin mors namn. Att hon skulle ha tjänat som fattig värdshuspiga eller stridit mot lokesdyrkare är förstås mest romantiska historier, men sant är att hon för en tid tjänade i Budbärarorden och verkade i Aralantha på detta satt, tills hennes verkliga identitet blev känd förra året.