Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Om Noldrias folk

Denna text skrevs inför det inställda lajvet Brageslöften.

Det kan inte förnekas att noldriaborna är av ett något säreget släkte. De är inte lättretade, men vildsinta. Den som en gång förtretat en noldriabo kommer få många tillfällen att ångra sig. Allra vildast är folket från friherredömet Berghälla. Bergen har ett märkligt inflytande. Det viskas om alver på andra sidan, och alla vet att de för otur med sig. Den som korsat Väktarbergen redan är märkt av döden säger man. Se bara hur det gick för prinsens trupper som gick över bergen på Väktarleden - knappast en enda kom levande hem från kriget. Inte konstigt då att Berghällaborna är så underliga. ”Bergens vildhet gör sina invånare vilda.” menar slättbon allvarligt.

Det är alltså i höglandet man främst finner den typiska noldrianska krigarkulturen, tätt knuten till huvudstaden och jarlasätet. Även om kultur och socialt umgänge bland jarlens och friherrarnas hov i stort sett är de samma som i de mer centrala delarna av Aralantha, så märker man tydligt närheten till de karga och vildsinta sederna hos folket. Man tävlar gärna i kroppsliga idrotter såväl bland byborna som hos adeln och envar bör kunna hantera åtminstone något vapen. Och kan det också, enligt min erfarenhet.

Riten då barnen övergår till att bli vuxna är sällsam att se när den utförs utomhus, ofta nattetid med folket samlat vid ett bål. Jag hade den stora förmånen att få vara med när äldsta dottern till friherre Ivar Nordvärn genomgick ritens förra hösten. Då förs ungdomarna fram med blåmålat ansikte och förväntas utan att blinka svara på frågor om sin tapperhet från släktens äldste som samtidigt riktar ett svärd eller ett spjut mot dem. Det är inte otänkbart att man förr i tiden faktiskt dödade de barn som inte var släkten värdig. Idag pågår dock inga sådana barbariska sedvänjor, så vitt jag har kunnat utröna.

Höviskhet, bildning och intresse för de sköna konsterna finns hos Noldrias adel lika väl som på slättlandet. Den långväga besökaren finner ingalunda Noldrias riddare i kojor och jordkulor, som han kanske fått höra om. Men ändå skymtar man bakom sammet och spetsar, under den lutspelande lokale ädlingen en vildsint, skäggig krigare, sprungen ur ett kargt land, stöpt i strid, fostrad med sällsamma riter och snar till hämnd, särskilt då Tere kommer på tal. ”Vargen i guldkoppel blir inte vinthund för det”, som man säger i trakten.

Till vardags är noldriabon mer stillsam, men det är sant att det ses som en sport bland yngre att visa sitt mod och sin duglighet genom att stjäla båtar och boskap från teresidan, där samma sedvänja förekommer. Ett sådant nattligt plundringssällskap består ofta av ungdomarna i någon by och inte sällan leds de av någon lokal yngre ädling. Många äldre anser att räderna är en god träning och nyttig uppfostran, och inte mer än vad tereborna gjort sig förtjänta av. Men man aktar sig ganska noga för att åka fast och avstår hellre från stöldförsöket än att uppenbart riskera strid. Den som infångas behandlas inte väl på någondera sidan, det är tyvärr inte ovanlig med hängningar eller att den fångne blir såld som träl.

Båtstölderna har gett upphov till en lustig skröna, enligt vilken alla som bor kring Noldrias och Teres sjöar bygger exakt samma typ av båt. Det heter att ”eftersom de ändå blir stulna till och från så är det lika bäst att alla håller sig till en sort”. I själva verket förekommer förstås större och mindre flytetyg beroende på vad man skall ha dem till, men berättelsen om bergsfolkens surmulna båtbyggande är vitt spridd i Aralantha och noldriaborna håller gärna fast vid den själva utan att någonsin säga emot, ett gott exempel på befolkningens underfundiga och knipsluga galghumor.

I Silversjö brinner hatet mot Tere särdeles starkt. De stridigheter som pågått sedan 300-talet har satt djupa spår, troligen på båda sidor gränsen. Silversjöborna sätter en stolthet i att göra livet surt för sina grannar på andra sidan sjön, och ibland känns det som om friherredömet står på randen till regelrätta strider. Ser man en svaghet är man inte sen att utnyttja den, det är bättre att sparka på den som ligger ty den kan inte resa sig och slå tillbaka, tycks man resonera. Men det har hittills aldrig gått över styr. Myten om vågdymlingarna som så ofta byter ägare har nog ovanligt många korn av sanning i sig i just Silversjö.

Även noldriabon från slättlandet har en kärna av kallt stål och en glöd som lätt kan flamma upp vid en nordanfläkt, något som märktes inte minst på Björkudden under inbördeskriget. Just i Patre kan även vindar från ost få stridsglöden att glimma till, man har inte glömt Odels svek!

För noldriabon glömmer aldrig en oförrätt. De räknar dem i tretton led och vårdar dem omsorgsfullt. Som utomstående kan man skratta och kalla dem barnsligt långsinta, men för noldriaborna själva präglar det livet. Släkten är mycket viktig i Noldria, och släktfejder således vanliga. De är sällan blodiga men mycket oförlåtande. Även om det finns skratt i rösten när de säger ”Asch, du vet väl hur Nordalarna är, de kan inte bygga båtar som håller en sjömil” menar de just vad de säger, och kan om du frågar berätta just varför de anser att folk som heter Nordal är särkilt dåliga båtbyggare. Det är dock inte bara oförrätter man minns, även tjänster kommer man ihåg och den som en gång vunnit en noldriabo som vän förlorar den inte i första taget.

Våra vänner i norr är alltså vildsinta, stolta och långsinta, men även skrockfulla. Jag har redan berättat om misstron mot alverna som sägs bo, eller åtminstone ha bott, på andra sidan bergen. Man tror även på diverse småfolk, vittror och rån. Noldriaborna är noga med var de kastar ut sitt diskvatten och att inte beträda älvaringar. Gudarna har en självklar plats i vardagen i Noldria. Detta märks särskilt tydligt hos Nordvärn i Silversjö som anser sig var ättlingar till Brage. Tor och Tyr hålls mycket högt i hela jarladömet.

Noldriabon står där stolt, sprungen ur sten med båda fötterna stadigt i sitt land och städse redo att ta till vapen för att försvara det. Vad är det som fostrar sådana barn, är det närheten till Tere, något i blodet eller något i luften de andas? Trots mina många resor i vårt nordligaste jarladöme, trots många glada och allvarliga samtal med dess invånare och mångåriga studier känns det som om det finns något där jag inte kan se. Ett gäckande drag, som spåret av kyla i en nordanfläkt eller den svindlande skönheten hos bergens karga landskap.

av Bera Lärd efter en resa i Noldria
den 18:e i skaretid år 638 e.u.