Odels

Denna text är hämtad ur Vägen till Erborigien.

Beläget på gränsen till Naronien har Odels jarladöme präglats av kriget mot arvfienden i norr. I långa tider har de talrika riddarna i Odels sett som sin främsta uppgift att skydda riket i söder mot fiendens första anfallsvåg. Naroniens fria tid, Rakenskogens mystiska växande och stödjandet av Mornam mot Nars ätt gav Odels en identitetskris som jarladömet nu långsamt skakar av sig.

Beskrivning

Odels består av varierad natur: mitt i jarladömet ligger de kuperade furstehögarna, söder om dessa ner mot Aahren stad är det bördiga marker som breder ut sig och norr om kullarna domineras landskap av slätter och jordbruk innan man når den västra delen av Björkskogen och den utlöpare som även kalllas för Rakenskogen.

Den geografiska belägenhet som präglat Odels identitet mest är gränsen mot Naronien och dess ödesfurstar i norr. Många härar har tågat över Nebreons slätter, och många är de soldater som mist sitt liv här. Detta har gett folket en uppgift som rikets beskyddare, något det med stolthet åtagit sig.

De förändringar som furst Kei de senaste åren genomfört i Naronien har väckt minnen från förr. Den vakttjänst som under ett kvartssekel inte behövdes tycks åter komma till pass. När Naronien var hårt ansatt av Njarka just innan Keis återkomst besatte Odels den uråldriga fästningen Rakendri och började rusta den. Denna styrkeposition har behållits och utgör nu en utpost i vaksamheten mot det nya Naronien.

Av tradition utsågs jarlen av Odels till rikets förste härförare, men under tidigt 600-tal hade jarlen av Noedren den titeln. Detta uppfattades som ett svek av jarl Meiron Solkulle av Odels och bidrog till att han ställde sig på Mornams sida i inbördeskriget. Alliansen med Mornam fick dock ett hastigt slut i och med separatfreden vid midvintertid år 631, och Odels med dess jarl har sedan dess varit en viktig politisk kraft i det åter enade Aralantha.

Den underliga Rakenskogens plötsliga tillväxt var något som fick förödande effekter på Odels. Skogen står på det som tidigare kallades Nebreons slätter. Dessa förvandlades till en tät skog sedan träden började växa häftigt och okontrollerbart efter det stora slaget mot Ödesnaronien år 619. Oräkneliga människor såg sina bördiga åkrar förvandlade till skogsdungar och sina skorstensstockar splittrade av spirande björkplantor. De utblottade människorna strömmade söderut till andra delar av jarladömet och utgjorde en orsak till att Odels tog en så aktiv del i inbördeskriget – det fanns ju många att värva som soldater.

De senaste åren har skogens kraft avtagit och den har börjat glesna, träden dör och marken kan åter brukas. Slätten verkar vara på väg att breda ut sig ännu en gång. Vad som orsakat denna omvälvning är det ingen som vet, men spekulationerna har varit vilda.

Något som odelsbon är stolt över är sitt historiska ursprung. När utvandrarna från Naronien först kom söder om Rakenälven mötte de echarerna, ett folk som bodde kring Furstehögarna. Dessa var till en början fientliga, men kung Arned slöt fostbrödralag med echarhövdingen Grainer och de två folken kunde leva sida vid sida i det stora riket. I Odels, där echarena var talrikast, blev deras påverkan på utvandrarna också mest påtaglig. Detta är en källa till stolthet, och echarblodet sägs ofta vara grunden för de höga ridderliga ideal man berömmer sig om. Det är ingen tillfällighet att det i Odels finns gott om riddarordnar som är rika jordägare, som Tranmarksorden.

De ridderliga idealen hålls högt, även av dem som inte är riddare. Däremot ogillar och misstror man magiker och trollkonster av alla de slag. En av Odels mest omtalade hjältar är exempelvis Ivaldin, en kvinna som skyddade staden mot en ond trollkarl från Naronien.

Det är försvaret och inte ekonomin som varit Odels bidrag till Aralantha. Att hålla många riddare med hästar och vapen är kostsamt, så en bondes liv i Odels kan vara hårt med tunga pålagor. Den enda näring man gjort sig känt för utanför sina gränser är marmorn och stenhuggeriet. I Aahren har många av de största husen, templen och salarna i slottet smyckats med den vackra marmorn från stenbrotten i östra furstehögarna.

Städer

Den största och viktigaste staden är Odels, jarlastaden med samma namn som jarladömet. Den grundades av en av utvandrarna vid namn Odel som slog sig ned i en echarby tillsammans med några följeslagare. Nu är staden en vacker stenstad med 6 000 invånare och minst lika många marmorpelare. I öster omsluts staden av Redons flöde och i väster reser sig Furstehögarna. Stadens borg, som ligger längs ut mot vattnet i staden, imponerar på de flesta. Borgen är byggd för att den ska kunna hållas av en handfull män mot en betydligt större övermakt i månader.

De många krigen har lett till att Odels rymmer många och välbyggda borgar, men inte många stora städer. Istället har varje borg en by eller mindre stad i sin närhet som skyddas av borgen.

Övriga platser

Björkudden är den udde i sjön Shijnen som bildas av den långa viken i söder. Denna trakt har varit omtvistad i krigen mellan Naronien och Aralantha och har omväxlande hört till endera av de två rikena. Sedan slaget vid Nebreon år 619 tillhör udden Aralantha och Odels. Jarl Meiron har låtit nyanlägga borgar på flera ställen på udden för att säkra det viktiga området för kommande generationer.

Furstehögarna, som är delvis skogsklädda och oländiga, utgör en effektiv gräns mellan Odels och Chelmar. I de otillgängliga dalarna döljer sig en del hemligheter från den gamla echarkulturen. Den mest omtalade av dessa är Grainers grav, den plats dit Stigfinn förde konung Arneds kropp på 200-talet så att fosterbröderna fick vila tillsammans. Eftersom Arned levde längre så glömdes löftet bort i Aahren, och för att vinna Odels stöd i kampen mot Bodvar genomförde Stigfinn en våghalsig kupp genom att ta sig in i den kungliga gravkammaren på Väktarön och medföra sin farfars fars kropp. Som en symbol för utvandrarnas förbund med Echarerna var Grainers och Arneds grav även den plats konung Eduron valde för sin slutgiltiga uppgörelse med Mornam. Var graven verkligen ligger är det få som vet, och det sägs att den vaktas av sällsamma krafter. I de otillgängliga dalarna döljer sig en del hemligheter från den gamla echarkulturen.