Jarladömen

Aralantha är indelat i nio jarladömen. Läs mer om dem nedan.

Aahren

Aahren är hjärtat i Aralantha och självaste pulsen för handel, mode och kultur i hela den kända världen. Staden är inte bara Aralanthas huvudstad, utan även hela Erborigiens största och rikaste stad. Floddalslandet och slätterna runt Chelmiaån är bördiga och kan mer än väl försörja den väldiga staden. Nämn Aahren och folk reagerar med avund, stolthet, förtjusning, fruktan, längtan eller avsky.

Aralond

Ljumma aftnar i citronlundarna, stekheta dagar i saltbassängerna, människor från alla vädersträck… Ja, jarladömet vid Aralanthas södra kust är både början och slutet på Erborigien. Hit kommer sydrönerna över havet med sina havsgående skepp, nordbornas drakskepp seglar längs kusten, och via Chelmiaån kommer överfulla handelsskepp med varor från alla delar av Erborigien. Staden Aralond kan liknas vid den italienska renässansens Venedig, fyllt av överdåd och lyx såväl som ljusskygga uppgörelser och dolkstötar i natten.

Chelmar

Om Aahren är Aralanthas hjärta så förkroppsligar Chelmar Nars drömmar och ideal. I detta rika jarladöme lever Nardraum och riddarkulturen stark. För många utgör silverörnen på svart en manifestation av orubblig trohet till Nars ätt. Chelmarborna är stolta över att ha tjänat riket troget ända sedan de första bopålarna slogs ned i de bördiga dalgångarna.

Dahlen

I Aralanthas sydöstra hörn, så långt bort från Aahrens rikedom och makt man kan komma, ligger Dahlen där Kenodrimbergen med stor dramatik möter det vilda Chelmiahavet. I dessa ogästvänliga bergstrakter lever det envisa och bångstyriga folket ett enkelt liv fyllt av prövningar i form av hårda vintrar, troll och stormar.

Erdamaar

Erdamaars yta tas till stora delar upp av det legendomspunna Digerträsket. På de jordbruksmarker som finns lever ett drömmande tobaksodlande folk långt från storpolitik och handelsrutter. Här trivs magiker i det stilla livet. Samtidigt är den motsträviga befolkningen inte sen till protester och uppror om den utsätts för oförrätter.

Feodras

Tronande uppe på Väktarbergets sluttningar, rikt på minnen, mystik och malm ligger Feodras. Till sydvästra Aralanthas utmarker nådde utvandrarna tidigt, men de har aldrig blivit särskilt talrika och låter sällan tala om sig i resten av riket. Feodras är på många sätt en slumrande Edelweissidyll hämtad direkt från Sound of Music.

Noedren

Att Noedrens vapensköld är en kärve är ingen tillfällighet. Här i norra Aralantha, mellan Björkskogen och Jarneskogen ligger några av Erborigiens bördigaste trakter. Befolkningen är gästfri och godmodig, och kan kanske liknas vid ölfryntliga bayrare. Samtidigt ligger Naronien helt nära och Noedren har aldrig varit sent till att ställa upp till försvar av riket, Nardraum och Nars ätt. Noedren är en nyckel för den Aralanthiska kronan, både när det gäller skattkistan och försvaret.

Noldria

Aralanthas farliga nordliga gräns mot Tere bevakas av ett kärvt och hårdfört släkte som lärt sig stridskonstens grunder redan som lindebarn. Det hårda livet i denna bergiga utpost har fostrat folket till att aldrig någonsin ge sig. Vetskapen om att rikets säkerhet vilar på deras axlar har gjort folket stolt och starkt, samtidigt som det avlägsna läget gjort dem lite egna i de rikare landsmännens ögon.

Odels

Beläget på gränsen till Naronien har Odels jarladöme präglats av kriget mot arvfienden i norr. I långa tider har de talrika riddarna i Odels sett som sin främsta uppgift att skydda riket i söder mot fiendens första anfallsvåg. Naroniens fria tid, Rakenskogens mystiska växande och stödjandet av Mornam mot Nars ätt gav Odels en identitetskris som jarladömet nu långsamt skakar av sig.

Tuve

Fattigt och avsides ligger Tuve. Här är avståndet till Aahren påtagligt, och få i resten av riket skulle finna det värt att berätta att de någonsin varit i Tuve. Ändå finns här en händelserik historia, många skickliga hantverkare och örtkunniga helare. Tuvebon själv tycker nog att boplatsen är en av de bättre i världen.

Åtuna

Längs Aralanthas östra gräns ligger ett rikt och bördigt jordbrukslandskap vars invånare är obändiga frihetstörstare. Det sägs att varje gång den kungliga skattinsamlaren kommer till Åtuna så lägger stadens befolkning ett nytt varv sten på stadsmuren. Myten är inte sann men ger en bild av Åtunas förhållande till övriga Aralantha: självständigt, på sidan om och sökande sin egen väg.

Karta