Aralanthas styre

Denna text är hämtad ur Vägen till Erborigien.

Aralantha har det mest utvecklade och formaliserade styret av alla länder, och aralanthiern själv skulle säga att det är det ideala systemet, rent av den enda vägen att uppnå Nardraum. Riket leds av en regent av den enda sanna konungaätten, Nars ätt.

Under denne finns sedan ett feodalt system av jarlar, friherrar och landriddare som ska utföra regentens önskningar och hålla rikets försvar rustat, även om de i praktiken ofta kan ha egna agendor och en stark maktställning.

Nars ätt

Aralanthas kungaätt stammar från Naronien och den förste konungen Nar. Detta arv gör att alla ättens medlemmar står över och bortom vanlig människor.

Deras livslängd är minst det dubbla mot vanliga människor och deras kontakt med gudarna står knappast prästernas efter. För de flesta är de insikter och krafter som Nars ätt äger okända, något som gjort att sagor och legender har fyllt i både det ena och det andra om vad medlemmar av ätten förmår.

Nars ätts styre har brutits endast vid två tillfällen, dels under Bodvars regentskap i början av 200-talet och dels i början av 600-talet av Mornam under inbördeskriget. I bägge fallen handlade det om att ätten förlorade kontakten med folket och framför allt frälset som styrde riket under dem.

Medlemmarna i Nars ätt har genom sina långa liv och gudainspirerade insikter en helt annan syn på världen än de undersåtar vars öden de styr, och de kan av den anledningen uppfattas som distanserade och världsfrånvända.

För det mesta är dock den kungliga administrationen väl informerad om läget i riket. Till sin hjälp har man bland annat Budbärarorden som rider med kungliga bud över riket och som bistår med rättsskipningen och kontrollen av länsherrarna.

Frälse

Det aralanthiska frälset har utvecklats successivt sedan utvandrarna kom till Aralantha. Under de två första århundradena klarade konungarna sig utan formella representanter i de olika landsändarna.

Efter konung Stigfinns återtagande av tronen från Bodvar ändrades det. Han utsåg år 238 nio jarlar att styra i kungens ställe i städerna Aahren, Aralond, Chelmar, Dahlen, Erdamaar, Noedren, Odels, Tuve och Åtuna. Med tiden har även Noldria och Feodras blivit jarlastäder. Även Tiria var under sju år jarlasäte, men har sedan inbördeskrigets början återgått till Åtunas styre. Inte heller Aahren har längre en egen jarl utan styrs direkt av kronan.

Från början var jarlaskapet inte ärftligt, men med tiden har ett antal starka ätter kommit att dominera i flera av jarladömena och skapat starka allianser med Nars ätt så att de kan betrakta jarlastäderna som sina egna. De har ofta egna ärftliga domäner inom jarladömet, motsvarande upp till ett friherredöme. Jarlarna kan ha ett starkt inflytande över regenten, och Aralanthas konungar har lärt sig den hårda vägen att det är farligt att inte respektera dessa mäktiga ätter. Speciellt jarlarna av Noedren, Odels och Chelmar har tack vare geografiskt läge, tradition och sina rika jarladömen en ställning som är förmer än andra jarlar.

När ätterna dör ut eller det visar sig att en jarl är ovanligt olämpligt har dessa ersatts. Detta har till exempel skett i Tuve när den gamle jarl Björke mördades år 624 och efterträddes av jarl Edar Nordenstierna Grip, som sedan i sin tur avsattes år 643 och ersattes av jarl Doringer Falk. Under och efter inbördeskriget har många jarlar dött, avsatts, ersatts eller återinrättats.

Under jarlarna inrättades med tiden friherrar och under dessa landriddare. Antalet friherrar i ett jarladöme varierar mellan fyra och fjorton beroende på jarladömets storlek och geografi. Som en tumregel kan man säga att en friherre styr över 70 000-100 000 människor. Detta gör friherrarna till betydande makthavare med stora hov och stort inflytande. På varje friherre går det upp till ett dussin landriddare. En jarl tituleras alltid jarl oavsett kön. Om det är en man tituleras makan jarlinna och om det är en kvinna tituleras maken jarle. Jarlar tilltalas med Ers Nåd. Friherrar, landriddare och riddare tituleras Herr eller Fru, eller möjligen Junker eller Jungfru om de är unga och ogifta.

Det egentliga skattefrälset utgörs dock inte av dessa höga befattningshavare utan av de skattebefriade hemmansägare som har att uppställa var sin ryttare till rusttjänst hos sin lokale länsherre, vilken oftast är landriddaren. De flesta av dessa ryttare är dubbade riddare och utgör kärnan i den aralanthiska hären. Utöver detta finns även ett fåtal som fått skattebefriat land av kronan, vilket tillfaller dem och deras ättlingar för all framtid eller till dess det tas ifrån dem.

Ridderskapet

Riddarna är de yppersta av krigare och har genomgått en lång träning som väpnare åt en redan dubbad riddare. Det är nästintill omöjligt att bli dubbad om man inte är av frälseätt, men även om de flesta jarlar, friherrar och landriddare är riddarslagna så är inte alla det. Det finns även fristående riddarordnar där andra än frälse är välkomna.

Det aralanthiska ridderskapet har med tiden utvecklats till ett komplicerat system av rangordningar och förpliktelser. Sitt ursprung har det i Naronien där det under de oroliga åren före utvandringen utvecklades ett ideal i hövdingarnas hirder om hur en svuren krigare skulle uppträda. Dessa såg framför allt Nerod den äldre, segraren i envigen med Nemral, som sin förebild. Nerod var enligt sagorna lika skicklig med svärdet som med skaldekonst och blev ett föredöme i alla höviska dygder.

Ursprungligen var det de andra riddarna som utsåg den som var värdig att upptas i denna exklusiva krets, och så har det i stort sett förblivit. En aralanthisk väpnare dubbas vanligen av den riddare som stått för utbildningen. Den som dubbar någon måste ta råd av andra riddare som bekräftar att den dubbade är värdig att upptas i kretsen av riddare. I dubbningen ges den nye riddaren en titel som talar om vad denne är riddare av, till exempel riddare av Noedren eller riddare av Chelmarorden.

Senare i karriären kan en riddare även bli dubbad till riddare av olika ordnar. Så kan exempelvis en riddare av landriddardömet Asklunda utmärka sig i Aahren och bli upptagen i Brandtornets orden som samlar riddare med inflytande i huvudstaden. Till sist kanske regenten uppmärksammar henne och ger henne den finaste riddartitel av alla, riddare av Aralantha. Majoriteten av de dubbade riddarna är dock skattefrälse vars vardag snarare fylls av att leda och driva arbetet på en större gård än att ägna sig åt stridsövningar eller hövisk tävlan.

En betydande andel av ridderskapet är dock inte skattefrälse utan egendomslösa. Dessa ingår då i någon jarls, friherres eller landriddares hird och avlönas ur dennes skatteuppbörd. Dessa riddare är oftast yngre anförvanter till skattefrälse som saknar utsikter att bilda familj. För dessa är tornerspel eller krig chansen att vinna ära och rikedom.

Hären

Förutom riddarna som utgör kärnan i Aralanthas här kan riket mönstra fotfolk av olika slag så att riket i tider av örlog haft över hundratjugotusen kämpar i strid. Denna stora här har varit nödvändig under de långa krigen mot Ödesnaronien. Under inbördeskriget har den dock decimerats, och vid krigsslutet fanns endast ett tiotusental soldater kvar. Åtskilliga år har nu gått sedan dess, så om det skulle krävas att Aralantha går i krig igen kan stora styrkor rekryteras.

I den kungliga rikshären organiseras styrkorna i förnor, fanor, fänikor och rotar. Befälhavare bär bälten i olika färger för att visa vilken rang de har.

Fanor och förnor kan endast ledas av dubbade riddare, medan fänikor och rotar kan ledas av odubbat skattefrälse, utsedda ofrälse eller budbärare av svärdet.

Denna organisation av hären är något som endast gäller under krigstillstånd utlyst av kungen eller drottningen. Den är rationellt ordnad efter truppslag i rytteri, fotfolk och skyttar med syfte att vara effektiv i stora fältslag mot ärkefienden Naronien. Mindre hänsyn tas till vilket landriddarskap eller friherredöme den enskilde soldaten härstammar från. Det är istället utrustningens kvalitet och soldatens skicklighet som avgör var man hamnar i samband med mönstringen av hären. Därför är de olika militära befälstitlarna bara tillfälliga och giltiga så länge krigstillstånd varar. Skillnaden mellan fredstidens feodala system där varje länsherre har sin egen hird och krigstidens allomfattande mobilisering är alltså stor.

^ Namn ^ Storlek ^ Motsvarar ^ Ledare ^ Bältesfärg ^ | Förna | 8500 | 6 fanor | Fanemästare | Gult | | Fana | 1400 | 12 fänikor | Faneförare | Blått | | Fänika | 120 | 6 rotar | Kapten | Rött | | Rote | 20 | | Rotemästare | Grönt |

Lag och rätt

Den aralanthiska lagen utgår från den Lag för Naronien som Nar i slutet av sin levnad nedtecknade. Den ursprungliga lagen baserar sig på Nars samtal med gudarna under sin levnad och erfarenheterna av nästa 300 års regerande. Denna lag tog utvandrarna med sig, men den har också utvidgats och modifierats med tiden. Framför allt har med tiden ett flertal olika domsrätter uppstått och skapat flera olika domstolar med olika omfattning.

Så dömer städernas gillen exempelvis över vissa saker rörande handel, medan andra regleras av köpmålabalken i Nars lag. På landsbygden löses de flesta tvister i ting över vilka den lokale landriddaren sitter ordförande tillsammans med lagkunniga. I krigstid gäller särskilda lagar för härfolket och härföraren har domsrätt över sin flock. En särskild roll fyller budbärarna av svärdet som kan ges domsrätt över vissa tvister där kungen egentligen skulle döma. Endast regenten dömer över jarlarna.

Kyrka

Att tala om styret i Aralantha utan att tala om kyrkans makt går inte. Alliansen mellan Nars ätt och Nars kyrka är naturlig och långvarig, och i många stycken kan man betrakta dem som två delar av samma tanke och önskan: att skapa en av gudarna inspirerad och för människorna värdig stat. Kyrkan är av tradition bland regentens främsta rådgivare, liksom kyrkan kan sägas vara regentens förlängda arm.

Den kyrka som verkar i Aralantha är samma som verkade i Naronien före Keis omvändning, och samma som verkar i Wenheim. Efter att furst Kei vände sig från den sanna läran har kyrkans säte åter flyttats till Aahren.

Kyrkans världsliga makt är organiserad i blotarskap med ungefär samma utsträckning som jarladömena. Under blotarna finns ingen ytterligare uppdelning utan varje tempel lyder under den lokale blotaren. Blotarna är helt jämförbara med jarlarna när det gäller ekonomiska tillgångar eftersom kyrkan äger stora jordegendomar. I frågor om utbildning och lärdom står blotartemplet oftast utom tävlan i städerna. Där erbjuds utbildning även för de barn som inte ämnar bli präster.

De lärdes råd

Nars ätt har alltid skattat skolning och lärdom högt, även sådan som inte sköts inom kyrkans hägn. Därför finns de lärdes konungaråd, som i vardagligt tal kallas för ”de lärdes råd”. Rådet består av magikernas fyra mästare, Översteprästen och de tre storprästerna, samt Historikern, Skrivaren och Äldsten från Skolan för skalder och lekare. Dessa bistår regenten med råd och beredningar av svåra frågor närhelst denna kallar på dem. De har dock ingen formell makt att påverka regentens beslut.

Budbärarorden

Aralanthas budbärarorden instiftades av konung Stigfinn år 250. Ordern svor då lydnad mot Aralanthas regenter av Arneds ätt och har sedan dess varit en av konungamaktens viktigaste redskap.

Det finns tre ranger inom orden med olika funktioner. Den första rangen är budbärare av tornet, som för bud till eller från konungen och dennes administration. De har rätt att nyttja de kungliga hästbytena som finns längs de stora landsvägarna i Aralantha.

Den andra rangen är budbärare av svärdet. Utöver de plikter och rättigheter som budbärare av tornet har, äger dessa även rätt att i konungens namn ta befäl över en fänika eller rote. En budbärare av svärdet har även rätten att agera domare i brott som endast får dömas av konungens representanter.

Den tredje rangen inom orden är budbärare av nyckel. De är få till antalet men har desto större ansvar. Deras uppgift är att kontrollera jarlarnas förehavanden och de har i detta syfte rätt att undersöka alla låsta utrymmen.

Medlemmar av budbärarorden klär sig ibland i or- derns tabard, som är röd med sin rangs symbol i guld på bröstet. Att hindra eller sinka en budbärare är be- lagt med dödsstraff, en dom som vanligtvis verkställs omedelbart.