Historia (kort)

I begynnelsen levde folket i all enkelhet av vad naturen gav, okunniga om både gudar och kultur. Detta förändrades av en man vid namn Nar. Han lärde folket om gudarna och om lagen, och grundade det första riket Naronien och i dess mitt grundade han den första staden, Borgevid. I nära 500 år härskade Nar och hans ätt som rättvisans, vishetens och styrkans härskare över landet.

Så kom en tid där folket inte längre mindes den osäkra tiden före Nar. Stormän började ägna sig åt släktfejder och ljusskygga affärer. Man brydde sig mer om att göra egen vinning än att hålla samman riket. Nars ättling Arned gjorde vad han kunde för att hålla samman Naronien, men snart rådde nära nog öppet inbördeskrig.

Arned bestämde sig därför att tillsammans med ett stort följe av såväl krigare som boklärda och rika borgare såväl som fattiga flyktingar bege sig söderut för att söka ny mark och förverkliga Nars dröm – Nardraum – om det goda riket där. Det rike han grundade fick namnet Aralantha.

Några år senare begav sig en hövding vid namn Rander av. Han hade föraktat Arned som gav upp och flydde, men fann till slut sig själv tvungen att ge upp. Arned ledde sitt folk österut och grundade där Randersmark.

När både Arned och Rander gett sig av föll det goda Naronien samman totalt och en ond furste tog makten. Han förbjöd folket att tillbe gudarna, och ödesdyrkan infördes istället som ett förslavande tvång. Folket trycktes ned i okunskap och fattigdom.

600 år gick, och både Aralantha och Randersmark växte till stora och starka riken, allt medan förtrycket i Naronien fortsatte. Utvandrarna hade dock inte glömt sitt ursprung, och många långa krig utkämpades mellan dem och ödesfurstarna i Naronien.

År 618 efter utvandringen kom så den första segern. Ett folkligt uppror i östra Naronien resulterade i att man kunde bryta sig loss och bilda riket Wenheim, och tre år senare kunde de fria ländernas härar befria Borgevid och besegra ödesfursten. I Stortemplet i Borgevid kunde man återigen tillbe gudarna – Naronien var befriat.

Segerns sötma var dock kort. År 626 mördades Aralanthas konung, Nars arvtagare, av kuppmakaren Mornam. I sju år skakades Aralantha av ett blodigt inbördeskrig innan Nars ätt återigen kunde bestiga Aralanthas tron.

När Naronien befriades förblev dock de norra och västra delarna av landet, Njarka och Tere, kvar under furstarnas ok. I Njarka genomfördes en kupp, och ödestron byttes ut mot lokesdyrkan. Njarka rustade för krig och dess härar sändes söderut förslava hela Naronien. Efter flera år av bittra strider besegrades Njarkas härar i ett slag som stod såväl utanför Borgevid som i staden.

Idag tycks världen för första gången på länge känna fred, men mörka moln hopar sig vid horisonten och Loke vilar aldrig.