Naronien

Historia

Naronien är kulturens vagga och de andra ländernas ursprung. Det var här Nar levde och verkade och det var här han grundade den första staden, Borgevid. Efter Nars död förföll dock riket och guldåldern fick ett slut. Arned och Rander utvandrade för att grunda Aralantha och Randersmark, och de som blev kvar kom att styras av illvilliga ödesfurstar. I 600 år använde de den förslavande religionen för att kontrollera befolkningen. Först 622, för drygt tjugo år sedan, kunde riket befrias från förtrycket och asatron återinföras. Åtminstone i de centrala delarna av landet - i norr styrdes Njarka av lokesdyrkare i väster behöll en ödesfurste sitt grepp om Tere. I öster hade Wenheim redan brutit sig loss och bildat ett självständigt rike.

Prin Kei, som utsågs att styra landet efter befrielsen, fick det inte lätt. Landet förblev fattigt i jämförelse med Aralantha och Randersmark, det politiska läget var skakigt, och i norr växte sig fienden Njarka allt starkare. År 639 inträffade katastrofen. Prins Kei försvann, samtidigt som Njarkas härar tågade söderut. Ett hårt krig utkämpades, och det var med nöd och näppe som de naronska styrkorna, ledda av Keis son prins Almar, lyckades försvara sig. Hade inte Kei överaskande återvänt i spetsen av en hird av naronska kämpar hade kanske Njarka lyckats inta Borgevid i det stora slag som stod där.

Efter att Kei återvänt och Njarka besegrats såg många fram till en period av lugn och fred. Fred skulle det bli, men kanske inte den fred som många förväntat sig. Kei lät utropa sig själv till furste och åter döpa om huvudstaden till Nemevid - det namn den haft under ödesfurstarnas mörka år. Stortemplet bommades igen och ödestron blev åter den förhärskande religionen. Naroniens tid i frihet fick därmed ett abrupt slut.

Styre och politik

Furst Kei styr med hård hand. Den som opponerar sig allt för högljutt kommer inte att gå en ljus framtid till mötes. Å andra sidan kan den som spelar med klättra snabbt. Formellt råder frihet att välja den religion man själv vill, men i praktiken vet alla bättre än att blot till gudarna, åtminstone så att någon utanför den närmsta kretsen ser. Det är istället ödet som hölls högt, och det starkaste ödet av dem alla är furst Keis. Den gamla ödestron har kryddats med en personkult kring fursten, som höjs till skyarna i den offentliga propagandan.

Genom att utnämna sin son Grimar till furste av Östra Naronien - alltså vad vanligt folk skulle kalla det självständiga Wenheim - har relationen till grannlandet i väster blivit spänd. Olyckskorpar talar om att krig är nära, även om Kei bedyrar att han är en "fredsfurste". Nemrals Näve, en organisation ledd av Grimar, arbetar aktivt för att vända opinionen i Wenheim, och hjälper också till med att rensa ut fientliga element hemmavid.

En utpost som inte underkastat sig en furste finns dock - Birest i nordöst. Där håller prins Almar, som förkastat furstens nya politik, hov. Han saknar dock resurser att göra något åt faderns tyranni, och kan inte göra mycket mer än att hålla drömmen om ett fritt Naronien levande.

Furstendömen

Naronien är uppdelat i fyra furstendömen, som vart och ett styrs av en furste underställd Kei. Undantaget är Nemevid, som styrs av Kei själv.

Namn Furste Invånarantal
Nemevid Kei 2 700 000
Njarka Karg 500 000
Tere Keral Kloskarpe 1 500 000
Triti Maris av Tre Nätter 3 200 000

Kultur

Ödestidens hårda år har satt sina spår i den naronska folksjälen. Förtrycket har gjort folket skygga och misstänksamma. Främlingar möts ofta med fåordighet, speciellt ute på landsbygden.

Denna karga attityd håller dock på att luckras upp, speciellt i de större städerna. Borgevid, som blivit känt som möjligheternas stad, är numera en mötesplats för folk från alla väderstreck, fylld av liv, rörelse och nya idéer. I en sådan miljö dominerar snarare hopp och tron på att allt är möjligt.

Den naronska stadsreligionen är en modifierad variant av ödestron där furst Kei, det starkaste ödet av dem alla, har fått en ny, central roll. Den folkliga religiositeten, däremot, är ett hopkok av både asatro, ödestro och folktro.

Geografi


Naroniens gränser är till större delen tydligt utstakade av landskapet. Endast mot Wenheim i öster löper den södra delen av gränsen över hedar och fält utan tydliga markeringar, annars utgörs särskilt den norra och västra gränsen av höga och svårpasserade berg. Grå bergen i norr är något lägre och nednötta av väder och vind, medan Döda bergen i väster har vassa och höga kammar av svart sten. Mäktigast är Drakryggen, som löper genom hela bergskedjan och som markerar gränsen mellan människornas länder och världen bortom.

Nedanför bergen har Naronien skiftande natur. Där finns skogar, sjöar, floder och sankmarker utspridda över riket. Det gör att resor i landet sällan följer den rakaste rutten utan slingrar sig runt och över olika hinder som ligger i den resandes väg.

Några regioner kan urskiljas i landet under bergen. I norr finns Fyldiavettnas omland. Sjöns många och djupa vikar och floderna som flyter ut i sjön gör att många transporter går på dessa vattenleder. Kring sjöns kuster finns det mycket skog men även en del odlingsbar mark. Furstendömet Njarka ligger till större delen här, liksom stora delar av Nemevids omland.

Söder om denna region breder mer odlade trakter ut sig. På bägge sidor av Lauseströmmen finns synnerligen bördiga trakter som alltid utgjort Naroniens kornbod. Slätten når ända bort till bergen i väster och österut till de höglänta hedmarkerna som skiljer Naronien från Wenheim. Södra delarna av Nemevids område, hela Triti och de största delarna av Tere ligger i denna trakt. De södra slätterna ligger på sina håll så lågt att floder och sjöar har en tendens att svämma över. Därför finns en hel del sankmarker som ännu inte kunnat dikas ut. Slättlandskapet övergår till slut i den mäktiga Björkskogen. Den utgör gräns mot Aralantha och befolkas av vättar och zaardras.

En sista region utgörs av dalen kring Gjaugridjupet. Den ligger nästan helt isolerad i Döda bergen i väster och är inte särskilt bördig. Däremot är den ganska tättbefolkad och utgör furstendömet Teres kärnland.