Felmeddelande

  • Notice: Trying to access array offset on value of type int in element_children() (line 6609 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).
  • Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Wenheims kultur

Denna text är hämtad ur Vägen till Erborigien.

Den typiske wenheimaren är en fattig, men fri och stolt, bonde. I dessa glesbebyggda trakter långt borta från Aralanthas prål är det frihetliga värden istället för materiellt välstånd som gäller. En wenheimare reser ogärna från sin hembygd – många har aldrig rest längre än till grannbyn och få har sett en större stad eller besökt ett annat land. Wenheim är fattigare än andra länder, städerna är mindre praktfulla och storslagna och hovlivet skulle knappast imponera på någon utomstående. Trots detta är wenheimarna stolta över vad de har. Kärnan i denna stolthet är frihetskampen som ledde till ödesfurstens fall och landets befrielse. Alla känner någon som var med i befrielsekampen eller var själva med och slogs och legenderna om Varghuvud berättas fortfarande om kvällarna. Wenheimare ser sig själva som ett starkt och självständigt folk som inte böjer sig för någon. De hetsiga randersmarkarna och högfärdiga aralanthierna må kanske ha större rikedom men wenheimarna vet att de i all sin enkelhet har sammanhållning som är värd mer än allt guld och glitter från utlandet. Det är därför som de till skillnad från sina bröder och systrar i de andra ödesfurstendömena lyckades befria sig själva och därefter också bevarat sin frihet.

Stoltheten över denna gemensamma bedrift är en tillgång som kan hjälpa till att lindra den annars ibland så påträngande misären. Det finns en stark gemenskap ute i byarna och slår grannens skörd fel behöver han inte svälta, för man delar med sig till de sina. En aspekt där wenheimaren skiljer väsentligt sig från resten av Erborigien är vättefrågan. Dessa varelser som i resten av världen betraktas som bestar och monster är här jämställda med vanligt folk – den som dödar en vätte tilldöms samma straff som den som dödar en människa. I upproret mot ödesfursten ställde sig vättarna på frihetskämparnas sida och därmed anses de ha förtjänat sin ställning.

De wenheimska vättarna är också mer civiliserade än sina naronska släktingar, måhända som ett resultat av de närmare kontakterna med människor. Det är inte helt ovanligt att de vättar som har mycket handelskontakter med människor lärt sig deras språk och i Fakaz är till och med borgknekten själv, Kara el Basch, vätte.

Skrapar man lite på ytan inser man snart att relationen mellan vättar och människor är mer komplex än vad den officiella ideologin antyder. Många wenheimare är inte alls speciellt förtjusta i sina bröder vättarna och det har visat sig svårare än man kunnat tro att leva tillsammans. Konflikten märks tydligast i de norra delarna av landet, där de flesta vättarna bor. Antalet vättar i landet har minskat de senaste åren, då Njarka bedrivit en kampanj för att locka dem till sig. De vättar som är kvar ses med misstänksamma ögon, för vem vet vilken sida de egentligen står på? Fördomar och rädsla sår splittring i det wenheimska samhället.

Liksom så mycket annat i landet är den wenheimska klädedräkten enkel. Det mest särpräglade plagget är västen: lång eller kort, i skinn, tyg eller päls, en wenheimare går sällan utan den. På landsbygden har de flesta, såväl kvinnor som män, byxor och till det har man kjortlar som sällan är längre än knälånga. Utanpå detta har man ibland en gördel, det vill säga ett långt smalt tygstycke eller ett vävt band som viras flera varv runt midjan. I städerna följer modet samma stil men det är vanligare att man har påverkats av influenser utifrån. Till exempel bär många kvinnor hellånga klänningar, gördlarna kan vara broderade eller utsmyckade på annat sätt och västen är ibland bara en dekoration utan värmande funktion. Men än så länge har det aralanthiska extravaganta hovmodet inte nått hit och det lär nog dröja länge innan det gör det.

Vad wenheimaren tycker om...

...randersmarkaren: Oresonligt hetsiga vildsinta våldsverkare, tur att Rannvi lyckats få tyst på dem så att de lämnar oss och vättarna i fred. Mycket annat än att skrämma små barn med duger de inte till.

...naroniern: Befria sig själva lyckades de aldrig med och när de fick segern gratis i knäet vad gjorde de då av den? Svaga är vad de är och det är tur att vi bröt oss loss innan skeppet sjönk. Med Grimar som utropad furste av Wenheim finns det ju tyvärr risk att även vi får lida för deras snedsteg. Men kommer han hit och kräver krona så lämnar han landet tomhänt!

...aralanthiern: Lustiga är de, de där aralanthierna. Med de där underliga hattarna och opraktiska kläderna ser de ju inte ut som folk och inte blir de bättre när de öppnar munnen. Men när det kommer till kritan måste man nog säga att de har hjärtat på rätt ställe. De präster som kom hit har i alla fall varit till stor hjälp.

...kyrkan: Även om ingen annan runt om i världen är en pålitlig vän vet man att kyrkan och dess präster alltid står på de behövandes sida. Utan de kringvandrande prästernas hjälp hade vi aldrig byggt upp landet så snabbt efter befrielsen.