Arnak och dess omgivning

Idag har Arnak vuxit till en ganska stor stad gentemot vad den var för tio år sedan. Handeln med pälsar har sakta ökat och fler och fler har sökt sig till staden för att söka lyckan. Uppskattningsvis så bor det idag nästan 6000 personer i staden. Rannvis administration har också gjort sitt till för staden. Borgrådet, som är utsett av hövding Rannvi i Gargul, har gjort ett gott arbete med att strukturera upp stadens arbete med uppbyggnader, skatteindrivning och sett till att lag och ordning efterföljs. En borgknekt är tillsatt för att sköta den biten. De flesta myndighetsbyggnader har restaurerats och stadens ekonomi är god även om den inte är blomstrande. Stadens befästning består av en bastant men låg stenmur. Den har varit dåligt underhållen i många år men har nu rustats upp ordentligt. En större mängd stenhus, ibland med två våningar har börjat uppföras i staden. Den gamla fästningen i stadens östra del är fortfarande dock den största och högsta stenbyggnaden i staden.

Huvudnäring

Pälshandeln är fortfarande den mest betydelsefulla. Det faktum att staden ligger vid den sista farbara sträckan av Sorgens flod gör den viktig som omlastningsplats för all nord- och sydgående handel. Staden fungerar också som uppsamlingsplats för alla produkter fårskötarna i bergstrakterna och byarna runtomkring har att erbjuda. Tyvärr så är jordarna i trakten ganska mager och ger inte allt för mycket i form av grödor så mycket spannmål måste tyvärr importeras till regionen för dyra penningar.

Kyrkan

Idag ståtar staden med ett eget, stort tempel i trä och en egen blotare. Blotaren tillsattes bara för något år sedan och har haft ett styvt jobb att få i ordning sin egen administration och se till att templet färdigställdes. Nu bedrivs det en del skolverksamhet där samt en hel del missionsarbete ut till byarna norr och söder om staden.

Övrigt

De populäraste värdshusen i staden är Björnpiken och Ankomsten. Björnpiken är ett gemytligt värdshus inrymt i en väl tilltagen timmerstuga. Värden serverar mat och dryck till bra priser. Här hittar man mestadels stadens egen befolkning. De resande föredrar oftast Ankomsten som ligger alldeles innanför östra porten. Här finns en väl tilltagen gilleshall, boskaps. Och redskapslänga samt gott om rum. Då vädret är milt och kvällarna ljumma serveras gästerna sina måltider på den öppna innergården. Värdshusets morgonmål gör bara det att man överväger att övernatta. Stadens stora folkfest är det så kallade Mjödlöpet. Det går av stapeln den 8:e november varje år. Då har stadens omtalade honungsmjöd blivit klart och årgången testas under festliga och stundtals våldsamma former.

Kända personer

Dolgan Vävare, Arnaks borgknekt

Dolgan är vida berömd för sin skicklighet i fält och sin förmåga att avstyra bråk och annat trubbel runt vättebyarna. Han är ansvarig för staden säkerhet och dess stadsvakt.

Renolf Skarpasträng

Renolf är en mycket skicklig jägare, känd för sina fina skinn. Renolf är en riktig hårding som brukar anlitas som vägvisare av borgknekten och andra som har ärenden runt trakten.

Geralf Långnäse, huvudman för Arnaks borgråd

Geralf har fått sitt tillnamn efter att vid unga år flytt till Aralantha och av prästerna i Laumarn lärt sig både att läsa, skriva och räkna, förr ovanliga färdigheter i dessa trakter. Han är en mycket väl ansedd man i staden numera och många anser att de har honom att tacka för att staden växer och är välmående.

Ewald Trosse, stadens förste Blotare

Han är en rund och gladlynt herre i femtioårsåldern. Han flyttade hit från Gargul då översteprästen gjorde Arnak till blotarskap. Han har bråda dagar då det tidigare varit lite si och så med prästerskapet i trakten och han har infört obligatorisk skolning nu för alla bypräster och lokala asakultledare.

Byarna kring staden

Det finns en mängd större och mindre byar i trakten kring staden. Dessa är mestadels självförsörjande och livnär sig mest på det marken kan ge, fårskötsel och jakt. Söder om staden breder stora hedar ut sig och där växer det mycket ljung bland annat. Detta har de lokala biodlarna och mjödtillverkarna tagit fasta på. Mjödet som kommer från den här trakten har en karaktäristisk, något sträv ljungsmak. Det har blivit så omtyckt att mjödet härifrån i viss mån exporteras till huvudstadens värdshus. Ett antal vättebyar finns i trakten, men de är lokaliserade mestadels norr om staden, i källflödesskogens kant. Vättarna syns sällan till utanför sina områden. Ibland kan någon söka sig till andra byar och vill göra byteshandel men oftast så sköter de sig själva i mesta mån.

På andra sidan Sorgens flod…

Bortom Wenheim, bortom Randersmark kan den som inte är önskvärd i något land försöka överleva. För att klara sig i ogästvänliga trakter med inte särskilt vänliga grannar söker sig flyktingarna till den trygghet de kan få. Således kan man i dessa trakter hitta grupper från fyra upp till 50 personer som lever samman och försöker överleva. Ibland lever gruppen på svedjebruk och jakt. Andra gånger är de mer våldsamma och lever på att angripa grannar. Några grupper är mer djärva och ger sig in Randersmark eller Wenheim för att då och då plundra någon avlägsen gård. Gemensamt för de flesta grupper är dock att de gärna tar ut skatt från resande som av någon anledning förvirrat sig in i området. De flesta grupperna föredrar skatt framför att dräpa folk rakt av, eftersom man fruktar att få för mycket uppmärksamhet från Wenheim och Randersmark. Särskilt fruktade är de svarta randerska patrullerna. Det sägs att de svarta krigarna inte fruktar något, utan tycks söka en så ärofull död som möjligt. Det har hänt att blott två av de galna svarta krigarna angripit hela läger och dräpt de som inte lyckats fly till skogs. Randersmarkare som flytt undan vet att berätta att krigarna tillhör Sorgens Garde, de som inte bär klanhalsduk, de som inte kan återvända hem. Trots att olycksödena tycks vara de samma är ändå hatet mellan de svarta krigarna och de vinddrivna stort.