Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Wenheim under hövding Rannvi

En kaotisk början

Rannvis första tid vid makten var stormig. Född i Aralantha som hon är, där hon gjorde karriär i kyrkan som Odens främsta danserska, var det nog ingen som skulle ha gissat att hon en dag skulle bli hövding av Wenheim. Men så gifte hon sig med Gissur, det fria Wenheims första hövding, och när han kort därefter mördades föll det på henne att ta över styret.

Egentligen blev hon aldrig vald till hövding, utan tack vare hennes metodiska ledarskap och lugn föll det sig helt enkelt naturligt att låta henne ta över makten – hon hade ju ändå i praktiken redan regerat riket tillsammans med Gissur. Ingen trodde att denna översikt – att inte låta henne väljas – någonsin skulle bli ett problem.

Rannvis första tid vid makten blev stormig. Hon lät den Wenheimska frihetshären fortsätta att ta del i befrielsen av Naronien, där den deltog i belägringen av Triti. Samtidigt besegrade hon de randerska trupper som gjorde räder mot vättebyar över den östra gränsen, och gav därmed den randerska kungen en förnedrande knäpp på näsan. Och så slog hon ned ett uppror innifrån, när den missnöjde soldaten Gyllensköld försökte gripa makten. Allt inom loppet av några turbulenta år.

Men när dammet lagt sig efter Gyllenskölds uppror år 625 följde nästan två decennium av lugn.

Tjugo år av uppbyggnad

Sedan Gyllenskölds uppror besegrades för snart tjugofem år sedan har Wenheims utveckling i huvudsak varit lugn och stabil. Rannvi har som hövding lotsat landet genom år av fred och långsam utveckling. Även om Wenheim ännu inte är i närheten av den rikedom och prakt man finner i Aralantha eller ens Naronien, så är det idag ett mer välmående land än den utmärglade provins med ett förtryckt folk som reste sig i uppror mot sin furste.

Rannvis styre har inte skapat någon större administration. Byråd har valts av lokalbefolkningen för att sköta de större byarna och mindre städerna, och har agerat efter eget huvud utan att ta instruktioner från Gargul. På samma sätt har borgråden i de större städerna rett sig själva. Byknektar och borgknektar har visserligen utsetts uppifrån av Rannvi, men deras ansvarsområden är begränsade till försvar och säkerhet. Olika landsändor har således kunnat vandra olika vägar, men Rannvi har hållit sig nogsamt underrättad om förhållandena. Då allvarliga missförhållanden uppmärksammats har råden tillrättavisats eller knektar ersatts.

Kyrkans roll i Rannvis styre ska inte underskattas. Det var kyrkan som hjälpte Rannvi att bygga upp den administration som finns praktiskt taget ur tomma intet. Från kyrkans håll har man förstått att det unga hövdingadömet väl och ve är viktigt för Erborigiens framtid, och många präster från utlandet har därför synts till i Wenheims byar och städer. Kyrkan har också varit viktigt för att skapa en känsla av enighet och gemenskap i det brokiga landet.

Den nya oron

När kriget bröt ut i Naronien började även oron att spridas i Wenheim. När freden kom till Naronien trodde många att Wenheim hade skonats, och att man skulle kunna fortsätta den långsamma men raka marchen framåt. Så blev inte fallet. Prins Kei utropade sig till furste, och utsåg sin son till furste av Gargul i exil.

Även om Kei i början fokuserade på interna angelägenheter i Naronien, så visste man i Wenheim att det bara var en tidsfråga innan hans blickar skulle vända österut. Hans tal om ett enat, återuppståndet Naronien kunde bara tolkas på ett sätt – snart skulle Gargul styras av en lydfurste igen.

Naroniens första offensiv in i Wenheim blev dock inte militär. Istället strömmade Nemrals Näve in i landet. På ytan var det en ordern svuren att hjälpa vanligt folk – Wenheim invarderades inte av soldater, utan av unga, morska Naronska idealister ivriga att hjälpa det Wenheimska bördrafolket upp ur sin fattigdom. De reste lador, byggde broar, hjälpte vanligt folk. Där oordning rådde och lata byknektar inte lyckats bemästra rövare var Näven inte rädda att styra upp. Med svärdets hjälp kuvade man rövarhövdingar som gäckat rättvisan länge. Ja, de gjorde nästan allt det som en normal stadsmakt skulle göra, och byggde långsamt men metodiskt upp en egen ”stat” parallell till staten.

Samtidigt hamrade de in sitt budskap: Wenheim är fattigt idag, men behöver inte vara det. Naronien har också varit fattigt, men nu är det rikt. Det är för att det leds av furst Kei, en stark ledare. Under en stark ledare skulle även Wenheim kunna blomstra.

Naronien sände också ett friarbud – furst Grimar bad om att få ingå äktenskap med hövdingen i en fredlig förening. Rykten gör gällande att Grimar själv inte alls var så förtjust i denna ide, utan att det var något som hans fars diplomater drivit igenom. Något äktenskap blev det dock inte tal om, för svaret från Gargul blev ett bestämt nej.

Även om många Wenheimare ser igenom Nävens lögner, så har den wenheimska sammanhållningen blivit allvarligt utmanad. Grannar börjar misstänka varandra för att vara för eller emot Naronien. De som tagit emot hjälp från Nemrals Näve med att bygga upp en lada har inte sällan blivit anklagade för att inte vara sanna wenheimare. Några har misstänkts, eller till och med angivits, som ödesdyrkare. För vissa wenheimare är då steget inte långt till att misstänka dem även för lokedyrkan. Grannar ser snett på grannar, alla misstänker någon för något, och ”vilken sida står du egentligen på” har blivit den stora frågan.

I denna stämning av misstro och oro har Nemrals Näve till slut börjat få lön för sin möda. Deras tydliga budskap om välståndet väntar dem som vandrar Naronien väg har lockat många, speciellt i de sydvästra delarna av landet.

Rannvis val

Rannvi har hållit sig avvaktande till Nävens intåg. Hon har förstått att hon måste se långt in i framtiden, och inte har råd att göra något förhastat. Att ge Naronien en ursäkt att eskalera konflikten är det sista hon velat göra. Därför har hon låtit Näven hållas, i hopp om att Wenheims folk ska se igenom charaderna.

En del har kallat Rannvis hållning för avfärdande och bagatelliserande. Det har hävdats att hon viftat bort hotet och trott Näven skulle försvinna med tiden. Hennes motrdat har avfärdats som senfärdiga och veka. Samtidigt har Näven trappat upp retoriken mot Rannvi. Man har påpekat att hon aldrig valts till hövding, att hennes makt inte är legitim. Furst Grimar, som ju är Varghuvuds son, har framhävts som den sanna arvtagaren till riket.

Vad Rannvi kan ha förstått och anat om vad som var på väg att ske är det dock ingen som vet. Hon har i sin ledning av landet varit lågmäld men fast och aktiv. Dock har hon sällan tagit råd från andra. Hennes beslut har varit hennes egna, liksom hennes innersta mål och tankar. Detta har skapat en osäkerhet kring mål och medel, men också stor respekt och vördnad. Rannvi är på många sätt en myt redan i sin livstid. Av sina beundrare tillskrivs hon visdom och insikter som antagligen är helt överdrivna, men som självklart har sin grund i hennes behärskande av Seendets dans.

Men hövding Rannvi är gammal. Hon har inga barn som kan ta över, och ingen av hennes närmsta rådgivare har klivit fram som naturliga efterträdare. Rannvis liv har varit den sköra tråd på vilken hela Wenheims framtid har hängt. Hövdingen själv har varit mycket medveten om detta – att ett välriktat pilskott mot hennes hjärta är allt som skulle behövas för att störta Wenheim i kaos. Det har viskats och spekulerats om vem som skulle kunna ta över efter Rannvi länge, men få har något svar. Förutom furst Grimar, då.

Istället för att vänta in slutet valde Rannvi därför att agera, och utlysa val till ny hövding. I samma anda som den Wenheimska frihetshären en gång valt Gissur till hövding på slagfältet, så ska nu Wenheims folk än en gång få välja sin ledare. Vill de ha Grimar får de välja honom till hövding, men om de inte vill ha honom står det också i deras makt att välja någon annan.

Det är få som tror att furst Grimar kommer att sky några medel för att vinna detta val, eller för den del acceptera resultatet om han skulle förlora – även om han lovat att göra det. Nej, inte ens hövding Rannvi tror nog det. Många fruktar att välja någon annan än Grimar är att välja ett krig. Men varje kvinna och man i Wenheim skulle i så fall i varje fall veta, att Wenheim själv valde än annan väg än förtrycket.

Situationen runt om i Landet

Situationen i Yabon

Yabon är nog den stad som drabbats värst av den misstro och oro som spritt sig i sydväst. Utan en naturlig gräns mot Naronien är den inte allt för stora staden mitt på slätten helt utsatt. Alla i Yabon vet att det är här det första slaget skulle stå om kriget skulle komma.

När furst Kei var ny på tronen sände Yabons byknekt Eirid ett brev till honom och erbjöd sig att underkasta sig Naroniens vilja utan motstånd, för fredens skull. När detta uppdagades valde hon att fly staden, men dömdes i sin frånvaro för landsförräderi. En betydligt mer patriotisk byknekt utsågs.

Sedan dess har Nemrals Näve i flera år bearbetat staden och det har definitivt lett till resultat. Som motdrag har Rannvi kännt sig tvungen att sända trupper från Gargul för att förstärka stadens försvar, och investerat i att rusta upp stadens befästningar. Läget är spännt.

Nyligen valdes ett nytt byråd, Allvi Finsmed. Hon är känd för att inte hysa några varma känslor för hövding Rannvi, eller de trupper hon sänt, och har pratat om att det går att lösa alla konflikter – även med Naronien - fredligt. Hon har sagt att det bästa kanske vore att skicka tillbaka trupperna till Gargul, för att lugna ned läget. Många hör ekon från landsförrädaren Eirid i hennes ord. Andra hör hopp om en fredlig lösning.

Förra våren var det stor uppståndelse i Yabon. En grupp självutnämnda folkföreträdare hade kidnappat byrådet Allvi, och fört henne till torget där hon offentligt anklagades för att ha samröre med Näven. Hon försvarade sig med att det faktiskt inte var något olagligt att samtala med medlemmar i Näven. Snart bröt tumult och slagsmål ut, och byknekten var tvungen att sända in stadsvakten för att styra upp kaoset. Några av dem som kidnappat byrådet fängslades.

Situationen i Brantvik

När furst Kei nyligen utsett sin son till furste av Gargul gjorde han ett besök på ett värdshus utanför Brantvik. Det går många vilda rykten om vad som hände den kvällen, men det ända man vet säkert är att värdshusvärden blev galen och brände ned sitt eget värdshus.

Situationen i Brantvik har inte gått överstyr som i Yabon, men spänningarna i staden är stora och Nemrals Näve har valt den till sitt huvudsäte i Wenheim. Här är också de som motarbetar Nemrals Näve tydligt aktiva. Misstänksamheten frodas och anklagelser skjuter fram i många situationer. Just nu pågår inte mindre än två kyrkliga utredningar mot misstänkta ödesdyrkare. I det ena fallet finns vittnen som hävdar att blot har gjorts till den trettonde guden.

Nemrals Näve arbetar hårt med att brädda den fors som rinner från Fyldiavettna i Naronien och ut i Lamben vid Brantvik, allt för att främja handlen såklart.

Veiras Ledung

I vintras gick en budkavle ut, som uppmanade alla stolta wenheimare att samlas till härläger utanför Brantvik, för att förbereda försvaret av riket mot Näven och Naronien. Snön till trots så hörsammade många kallelsen, och spontant folkuppbåd beväpnade med de vapen de kunnat få tag på växte fram. Där fanns inte så mycket disciplin, men där fanns kämpaglöd. Man tog sitt namn efter den mytiska Veira som varit inspirationskälla till budkaveln. Så var Veiras ledung född.

För någon månad sedan uppstod problem när den första regelrätta striden mellan Näven och Ledungen bröt ut. En grupp ur Ledungen överföll vad de trodde var en vapentransport eskorterad av Nemrals Näve. Det slutade upp med flera döda på båda sidor, och snart visade det sig att det inte alls var en vapentransport. Det verkade som om Näven hade försökt lura ledungen att anfalla dem, och ledungen hade gått rätt i fällan. Näven gjorde ett stort nummer av Ledungens “oprovocerade” anfall i sin propaganda.

Då klev byknekten i Brantvik, Heine Hildemarsson, in och tog över ledningen för Ledungen. Han styrde upp, kastade ut dem som inte lydde order, och förbjöd nya attacker mot Näven. Man skulle träna inför krig, inte föra krig.

Alla var dock inte med på den nya inriktningen. Gårdsblotaren Boda, en av Ledungens ursprungliga grundare, vägrade foga sig. Tillsammans med henne stannade en liten grupp kvar i härlägret. De ansåg att det wenheimska folket skulle organisera sig själv, och inte styras av någon knekt. Dessutom anklagade de Heine för att göra eftergifter mot Näven när han förbjöd anfall mot dem. Det wenheimska folket måste få försvara sig mot Näven, och ibland är anfall bästa försvar, sa de.

Det finns alltså nu två grupper som kallar sig för Veiras ledung - en ledd av Boda, och en ledd av Heine. Båda två, Boda och Heine, har nu också bestämt sig för att prova lyckan i hövdingavalet.