En saga om Midir

En gång för mycket länge sedan, långt innan den första människan beträtt Midirdalens mark, levde där en konung och hans hustru, Midir och Medala. Kungen och drottningen bodde på varsin sida om skogen, och styrde tillsammans över sitt rike på ett rättfärdigt sätt. En gång varje månvarv sammanstrålade de i skogens mitt, vid Midirberget, för att språkas och dryfta problem med varandra.

Nu föll det sig dock inte bättre, än att kung Midir en gång i hast blev bortkallad till en avlägsen del av skogen, just som han var på väg för att möta Medala. När han slutligen nådde fram till mötesplatsen hade mörkret fallit och drottningen var borta. Midir sökte förtvivlat efter sin hustru, men hade så när gett upp hoppet om att finna henne, då han plötsligt skymtade hennes slöja en bit bort i skogen. När han närmade sig den såg han att den satt fast i en trädgren intill ett stort stenblock. Nu förstod Midir att något förskräckligt hänt Medala, och han försökte på alla sätt rubba stenblocket, men förgäves. Uppgiven satte han sig på marken och försjönk i tanker, men fick så plötsligt en annan idé. Han tog fram sin harpa, Golan, och började spela en vemodig melodi.

Och nu hände det sig så, att kungen spelade så vackert, att en port framträdde ur stenblocket. Midir öppnade med möda porten, och begav sig in i en mörk gång. En lång stund famlade han sig fram i blindo, men så plötsligt syntes ett sken vid gångens ände. Framför honom uppenbarades en enorm sal, som upplystes av flammande ljus och allehanda sprakande färger. Midir förskräcktes av vad han fick se, ty han hade kommit till bergatrollens rike, och där hölls denna natt en stor bankett. Fula, stinkande troll trängdes i mängder längs långa bord. De bullrade och bråkade och lät sig väl smaka av den motbjudande maten. Där serverades ormhuvuden och hela grodor, och dryckerna lyste av en egen, sällsam glöd. Men maten åts på guldfat, och drycken dracks ur silverbägare, ty trollen var lika rika och mäktiga som de var elaka. Mitt i salen satt trollkonungen själv, och vid hans sida satt den fagra Medala, blek av ursinne, ivrigt bevakad av två otäcka trolltjänare. Midir såg med skräckslagen vrede sin hustru våldsamt men lönlöst kämpande mot sina fängslare. Han var så när på väg att i vredesmod störta in i salen, när han plötsligt fann på bättre råd. Han greppade Golan och knackade trollet som vaktade dörren på axeln. Med beslutsam stämma förklarade han att han var en bard som ville spela för festdeltagarna, och trollet släppte in honom.

Självsäkert steg så Midir rätt in i ljuset. Sorlet ändades tvärt när han uppenbarades i dörröppningen, och trollkonungen frågade vredgat hur han vågade störa den stora bröllopsmiddagen. Midir fann snabbt på svar. Han sade att han kommit för att spela en hyllningssång till det blivande brudparet, och bad om tillstånd att slå an sin harpa. Bergatrollet rynkade sin håriga panna, men vinkade fram Midir och lät honom spela.

Så Midir spelade den vackraste visa han kunde, och det föll sig så, att han spelade så skönt att alla troll föll i tårar. Ja, visan var så underbar, att trollens stenhjärtan så när höll på att brista. Trollkonungen själv grät mest av alla, och hans tårar förvandlades strax till ädla stenar när de föll till marken, ty han hade aldrig förut gråtit.

När Midir slutat sitt kväde steg trollkonungen upp från sin tron och tog honom i famn. Han försäkrade Midir att han aldrig hört något liknande, och bad honom bjuda sitt pris för sången: "Tag vad du vill från mitt rike, vad du vill får du begära. Allt mitt är ditt." Då log Midir och sade: "Då vill jag ha min hustru tillbaka", och pekade på Medala. Trollets ansikte mörknade och blev än fulare än vad det tidigare var. Han vredgades, men ett löfte var ett löfte och måste hållas. Medala släpptes fri. Men trollkonungen log i mjugg. Han lät hastigt förklara, att den som en gång begett sig in i bergatrollens rike, aldrig kunde lämna det igen. Solen, himlen och den klara luften var Midir och Medala för alltid förlorade. De fick åter vara samman, men tvingades framleva sina dagar i den mörka underjorden för alltid.

För att kunna fortsätta styra sitt rike ovan jord, måste kungaparet finna på råd, och så gjordes. De skapade ett småfolk, Midirfolket, som med konungens och drottningens hjälp framledes fick sköta, och ännu idag sköter Midirdalen och Midirberget.

Så slutar den sorgliga historien om Midir och Medala, och så börjar sagan om deras efterföljare. Men det är en helt annan berättelse...