En hjältes död och ett bröllop

Av Peter Engström.

Jarneskogen, Noedren, sommaren 638.

Novellen beskriver först kort vad som hände efter Död mans plats, och därefter vad som hände på Jubileumsäventyret.

Efter händelserna vid Död Mans Plats så eskorterade Ebhen Nanna med sällskap till Gargul där hon stannade en tid hos Hövding Rannvi. Men efter någon månad så gav de sig av söderut mot Aralantha och den plats där Nanna befinner sig sen dess. Med sig har hon dottern Sigrlinn som nu går i skola och får en bra Aralanthisk utbildning. Det är ytterst få som idag vet var Nanna finns och den hemligheten bevakas noga och hon lever under falskt namn tillsvidare.

Den draug som var ute efter konung Vidar är den gamle fursten av Triti (Naronien) som Vidar besegrade och dödade 624 som av Lokes präster nu har väckts upp igen. Han har varit besatt av att hämnas på Vidar och varit lite svår att styra för prästerna. Fursten gillrade en fälla för Vidar i Järnskogen i Aralantha 638 och Vidar anade nog vad som var på gång så innan han begav sig tid så kallade han dit fler av sina trogna förkämpar. Bland annat då Ebhen Kettilsson, Egil Stocke och Vigdir som då var på resa i Naronien och satte av söderut så fort det bara gick för att sluta upp med konungen.

Väl där så insåg Ebhen och Vigdir att allt inte stod rätt till och smög sig fram mot lägret där Randers fana vajade över ett stort tält. De fick dock se soldater från Naronien och upptäckte att lägrets befolkning var tillfångatagna av några okända. De insåg också att konungen inte var närvarande och att han antagligen var på väg in i ett bakhåll i så fall. De gav sig av mot öster för att genskjuta konungen och lyckades stöta på dem inte långt ifrån lägret. Läget rapporterades och en plan smiddes för hur man skulle tackla problemet. I sann randersk tradition så gick man efter lite spaning till anfall.

Striden som följde var både hård och blodig men tränade randersmarkare som slogs för sin konung och sitt land är något som få står emot och så blev det även här. Vidar utmanade ensam fursten och deras duell tog vid samtidigt som övriga tog sig ann soldatpacket. Ett par kämpar stod vid Vidars sida för att värja hans rygg. En av dem var Vigdir. Vid ett tillfälle i duellen som i övrigt var både lång och hård så snubblade Vidar till och kampen tycktes vara över men han lyckades ta sig upp på fötter igen och slå tillbaka fursten. Slutet kom oväntat. Fursten lyckade på något vis lura konungen att tappa uppmärksamheten ett kort ögonblick och såg sin chans till det avgörande. Vidars gard var öppen och slaget från fursten var hårt och träffsäkert, men
då kastade sig Vigdir emellan och tog slaget som var ämnat för konungen. Slaget tog djupt där halsen möter axeln och Vigdir föll blödande till marken vid Vidars fötter, dödligt sårad. Konungen fick ny energi av denna osjälviska handling, i hans bröst välde en kraft och ursinne fram som en vårflod och han gick till utfall mot fursten med en serie slag i ett ursinnigt tempo.

Under tiden hade Egil med hjälp av en präst fått tag i den ring som var länkad till draugens onaturliga liv och höll nu på att läsa galdrar över den för att sedan med en yxa hugga den i två delar. Först då kunde Vidar dräpa fursten. När Vidar hörde Egil vråla att ringens kraft var bruten så började han en väl inövad slagserie som han visste var svårparerade och mycket riktigt så hann inte fursten med och det sista hugget träffade hårt i bröstet på honom och fick honom att tappa svärdet. Vidar vände då svärdet och stötte spetsen med all kraft i hjärtat på draugen som föll död marken med ett ångestfyllt skrik.

Vid konungens fötter låg Vigdir och livet höll på att rinna ur henne. Ebhen fanns snabbt vid hennes sida och likaså konungen som tog hennes hand. De såg bägge att såret var dödligt och gjorde inget för att stoppa blodflödet. Konungen tackade Vigdir för sitt liv och kysste hennes panna och bad henne hålla en plats i Valhall åt honom. Han svor också att hämnas hennes familj det första han gjorde när han återvände hem. Med ett plågat leende mot både konungen och Ebhen tog Vigdir sitt sista andetag.

Bland de tillfångatagna så fanns Bjarka Leirasdotter, drottning Nannas före detta hovdam och reskamrat som Ebhen hade haft ett hemligt förhållande med en längre tid och dessa två föll varandra i armarna när väl striden var över.

Liken av de naronska soldaterna städades bort från lägerplatsen och vapnen samlades ihop och lades i en hög. De tillfångatagna i lägret fick berätta vad som hade hänt och de sårade kämparna togs om hand. Vigdir lades på ett bord med sina vapen och täcktes till halsen med det randerska baneret.

Vidar kallade fram de kämpar som stridit för hans sak och lovade dem att detta skulle han inte glömma. Han vände sig sen till Ebhen och bad honom barskt att kliva fram. Han öste lovord över honom men sedan nästan skällde ut honom för att han faktiskt inte längre kunde belöna honom vederbörligen för alla hans tjänster och att det var hög tid att han fick det riddarslag han så länge hade förtjänat.

Men det fann ju en hake... Ingen kan ju bli riddarslagen utan att vara gift och ha en hustru och tryggad framtid. Alltså beordrade han nu fram Bjarka och meddelade att han mycket väl visste hur det stod till dem emellan och frågade om hon skulle ha något emot att äkta en man som synnerligen hade konungens gunst? Bjarka kunde inte gärna neka till detta och av ren formalitet så fick även en något chockad Ebhen samma fråga. Raskt beordrade Vidar att det skulle ställas till med bröllop nu på stört så att inte Ebhen återigen skulle hinna smita iväg. Han vägrade släppa honom ur sikte utan att ha gjort honom till riddare.

Under mycket skratt och glädje, trots det som nyligen inträffat så hjälptes alla åt att provisoriskt iordningställa platsen för en vigsel. Prästen förberedde sig och Ebhen och Bjarka utsåg lämpliga vittnen som kunde gå i god för dem. Konungen var bland de första som anmälde sig som bröllopsvittne. Så vigdes alltså Ebhen och Bjarka på ett lerigt och blodigt slagfält i Aralantha, övervakade av konungen själv.

Direkt efter den ceremonin begärde konungen att Ebhen skulle knäfalla framför honom. Han talade till honom och lovprisade hans gärningar genom åren och Ebhen svor trohetseden till konungen. Vidar dubbade sedan honom till Riddare av Jafnhar och talade återigen till Ebhen. ”Du vet mycket väl vad denna titel innebär så jag tänker inte tjata om det här och nu, men vet att jag fortfarande tänker hålla ögonen på dig så du inte ställer till med mera rackartyg. Du har ärat din forna och din nya klan. Res Er riddar Ebhen Kettilsson Rave av Jafnahr.” Även Egil fick falla på knä framför konungen och dubbades till väpnare för sina förtjänster.

Under kvällens middag så lovordade konungen Ebhen och Egil och de fick ta emot varsin halva av draugens ring som nu det nu hade fästs på varsin rem. Dessa skulle de med stolthet bära som minne av den fallne vapensystern Vigdir och över segern och den långa kamp mot Loke de fört med i Gyllene Hjortens orden. Konungen höjde sitt horn för dem båda och drack dem till.

Dagen efter så revs lägret och hela sällskapet begav sig av mot Tiria och den randerska gränsen med Vigdir lagd på en vackert utsmyckad vagn och med en månghövdad hedersvakt.

Tags: