Den trettonde stenen

Av Sofia Stenler.

Utanför Borgevid, 642.

Noras upplevelser av vad som hände innan slaget om Borgevid, när hon och Svart Snö försökte stoppa lokes anhängare från att använda ett kraftfullt vapen.

Det var drygt två dygn sedan de sist vilat ut, knappt två sedan de tagit stenarna av Lokespacket, det var ett och ett halvt sedan Ylva blivit tillfångatagen, en halvtimme sedan Sparv gav tillbaka den sista stenen till Lokesprästinnan och bara minuter sedan Ylva dog. Nora skyndade framåt i snön, matt av sorg och trötthet men här kunde de inte stanna. Den njarkiska hären var alldeles för nära, alldeles för många. De måste söka sig till Borgevid, till slaget, till Rana. De måste vila.

Det hade börjat med en kista som några lokespräster verkade vara mycket förtjusta i, och som då all logik talade för att de inte borde få behålla. Nora, Rana, Vanja, Garm, Ylva, Fafne, Isa och Sparv hade varit på väg söderut mot Joarsvik, för att möta upp med Svart Snös folk och Silverlans trupper.

Det var när de hade kanske en dagsmarsch kvar till Silverlans härläger som de hade råkat på kistan. De hade hört hovslag och rasslet från ringbrynjor på landsvägen, fyrtio njarkiska soldater och kanske fem präster red förbi. Nora argumenterade för att man skulle skära strupen av prästerna när de lagt sig för natten, just som de gjort innan slaget vid Nares klinga, men Vanja sa att de här prästerna var alltför mäktiga. Kistan däremot kunde man kanske komma åt. Lokespacket förvarade den i ett förrådstält som bara vaktades av några soldater. Ylva stack ihjäl den första vakten och Isa den andra, de tog kistan och sprang.

Kistan var liten, gjord i något mörkt träslag med järnbeslag, och var förvånansvärt lätt. Den innehöll tretton svarta, oregelbundna stenar, men innan de hunnit titta närmre på stenarna slog Nora larm; lokespacket har upptäckt stölden och soldaterna var på väg. Ylva ryckte tag i kistan och i stridspar rusade de åt olika håll ut i skogen.

Nora och Isa kastade sig ner vid en tät gran och tryckte, stilla, stilla med hjärtat hamrandes i bröstet och korta spända andetag. De njarkiska soldaterna stövlade runt lägret och skrek order, men till sist gav stövlarna sig av. Isa och Nora låg tysta utan att röra sig, lyssnade ut i mörkret tills inget utom skogen och snön och blodets sus i öronen hördes. Först då vågade de sig fram. Allt verkade lugnt, vägen låg tom och vit framför dem i skogen. De började gå, hoppades på att kunna sammanstråla med de andra i Joarsvik.

Natten låg tyst omkring dem, bara snön knarrade under skosulorna. Men när de rundade en vägkrök sprack mörkret sönder i klingor och skrik, i vapen och smärta. Soldaterna föll över dem från ett bakhåll. Natten blev tumult, svarta skuggor med skarpa eggar, snö som virvlade, Nora tog ett hugg i armen, Isas hals skrapades upp av en svärdsegg, en soldat gick ner, en till vacklade bakåt, Nora såg en lucka, en utväg, drog med sig Isa och sprang. Sprang längs med den hala vägen, sprang för liv och lem och gudarna. Bakom dem var soldaterna, deras stöveltramp, deras rop i natten. De sprang. Den kalla luften slet i luftrören, armen värkte, blödde, packningen blev allt tyngre. Tiden blev en vit väg genom skogen i natten. Vägen gjorde en skarp krök, halvt springande halvt stapplande och halkande kom de runt, utom synhåll. Där hukade sig en hydda under snötäcket. Nora funderade ett ögonblick på att gömma sig där. Tanken var så lockande, att sluta röra sig, att ligga ner, stilla. Stugan såg helt övergiven ut, snön låg orörd framför den.

Soldaterna skulle direkt se deras spår in till dörren. De sprang vidare, nattkylan rev i lungorna. Men de måste ändå ha lurat dem, soldaterna, lurat dem att de gömt sig där borta i huset vid vägkröken. För där tappade förföljarna bort dem.

Morgonen grydde, och de fortsatte gå. Dagen var kort och när mörkret åter lagt sig kring träden och över snön nådde de Joarsvik. Men ingen var där, ingen hade kommit fram. Där fanns bara Bard och några andra zardras, lite soldater, tre barder, Silverlans och hennes befäl och massor av andra människor kom hela tiden; Hartass, Jorund Morgongåva och en präst, Rimdis, Eimer och Torvald magikern. I vilket fall var där varmt och det fanns mat.

Sen kom faktiskt Rana, ensam, och de hoppades att de andra skulle komma snart. Vanja och Garm kom sedan, oskadda, och de hoppades att de andra skulle komma snart. Sen kom faktiskt Sparv och Fafne, trötta men inte skadade. När alla fått något varmt i sig berättade Rana varför Ylva inte var där. En tung kyla spred sig i Noras mage medan Rana berättade.

Rana och Ylva hade sprungit bort från lägret, sprungit kvickt längs vägen medan soldaterna klev runt nära Noras och Isas gömställe. Ylva hade fortfarande kistan. De hade kommit till hyddan vid vägkröken, gömt sig där, sopat igen sina spår och inte tänt någon eld. Där hade de suttit tätt tryckta mot varandra för att hålla värmen, tysta med kistan framför dem. De hade slumrat till. Det var strax innan gryningen när dörren slets upp, soldater störtade in och prästerna stod i öppningen. Det var svårt att slåss i det trånga utrymmet. Rana mindes inte om hon hade fått ett slag som fick allt att svartna eller om prästerna gjort något för att få henne att gå ner. När hon vaknade var stugan tom, Ylva och kistan var borta. Rana hade gått mot Joarsvik, hade hoppats att Ylva kunnat smita ut på något vis, att hon hade kommit undan och också var på väg. Men ett var säkert, prästerna hade kistan igen. Ett var otvetydigt tydligt för Nora, att hon och Isa hade lett förföljarna till Rana och Ylva, till hyddan där de gömt sig. Hon hoppades att Ylva skulle komma snart.

Timmarna gick och Ylva kom inte. Hartass kunde berätta att på vägen hade de sett en handfull beridna präster med en kista, och hört dem rasa över att något ifrån kistan saknades; där fanns bara tolv när det borde funnits tretton. Nora kände hur ett hopp tändes, att Ylva lyckats ta en sten och fly. Men det blev inte långlivat, för när de förklarade för Hartass om stenarna i kistan, hur de såg ut – som kiselstenar fast svarta, med blanka ytor men ändå som om de svalde ljus – sträckte Sparv en och sa: Såhär. Fafne for runt och frågade skarpt varför hon inte berättat att hon hade tagit en. Sparv hukade under hans ord, hon berättade att hon hade sträckt fram en hand när de undersökte kistan, tagit i en för att känna på dem. Men just då hade soldaterna kommit, Nora varnat, Ylva slagit ihop kistan och Sparv hade gömt en sten i handen. Hon visste inte varför hon inte sagt något till Fafne, men den kändes mjuk i handen. Rana tog den genast i sina handskar och hos henne kändes den otäck, stickig som en tistel.

Sparv hade en del att svara för. Lögner, halvsanningar, och nu detta, vem var hon, varifrån kom hon och varför hade hon tagit stenen? Loke är lögnens gud, genom lögnerna gör han sig en väg in i sinnet, och Sparv hade funnit behag i stenen. Ute i kylan utanför stugorna tvingade de fram berättelsen. Sparv var från Aralantha, hade varit i krig, men efter första striden hade hon inte klarat trycket, blodet, döden. Hon hade svurit att aldrig ta till vapen igen. Sedan blev allt mörkt i hennes minne och det saknades mycket, för det nästa hon mindes var ifrån Njarka. Hur hon hamnat hos en mjölnarfamilj där hon fick passa lillflickan. Hur hon gått med lillflickan ut i skogen, lämnat tösen hos en skogvaktarfamilj och flytt. Hur hon hungrat och hur hon, när hungern gnagt ett stort hål inom henne, blev bödel för att de i byn hon kom till behövde en och skulle ge den något att äta. Hur hon bröt sin ed. Och därifrån stämde historien med vad hon redan sagt. Men denna mörka luckan i hennes minne, där allt saknades, den oroade Nora mycket, för kanske var den fylld med lokespräster och deras sejder.

Kvällen gick och Ylva kom inte. Eimer blev rasande av förtvivlan när han hörde att hon var försvunnen, kanske tagen av lokespacket. Garm och Nora försökte förklara att Ylva har gjort ett val när hon beslöt att vara en av Svart Snö, ja redan när hon valde att lämna sin skola för att kämpa mod ondskan i världen. Eimer ville inte lyssna, ville inte begripa, kunde inte respektera Ylvas val. Han och Rimdis visste något om stenarna. Sådana stenar, tretton stycken, hade de sett i Hedevi när tretton präster hade fått templets murar att falla, templet att brinna. Nora fick en besk smak i munnen; hon hade sett förödelsen i Hedevi. Kom de krafterna till Borgevid var staden förlorad. De insåg att de måste gå efter kistan, efter stenarna. Troligen hade prästerna anslutit sig till Njarkas andra här som låg nere vid Lausesjön. Svart Snö bestämde sig för att samla sina styrkor och göra anfall mot Njarkas andra här, se till att deras läger brann och ingen sov tryggt, och söka efter prästerna, efter kistan, efter Ylva.

Magikern, Torvald undersökte den trettonde stenen. Han sa att han kunde förstöra den, vända den så att all kraft lokesprästerna skulle lägga i stenarna skulle slå tillbaka till dem själva. Man bestämde sig för att lita på magikern, han hade ändå hjälpt dem en gång tidigare. Man smidde en plan om att föra tillbaka stenen och försöka få prästerna att tro att den var oskadd. Och hoppas att den inte var det.

Det blev en lång natt av rask marsch söderut mot hären. Lauseströmmen var ett svart band i snön, med vita sakta glidande flak. Nora, Fafne, Garm, Vanja, Isa och Sparv sökte efter Ylva, stenarna, prästerna. De tog en soldat i dagbräckningen, och fick honom att berätta om en ensam präst som satt i skogen, prästen saknade något och fick inte delta med de andra tolv vid blotet. Innan man gav sig på lokesprästen måste två saker göras: man måste blota och man måste reda ut vad som fanns dolt i Sparvs minne. De var mycket nära lokesdyrkarna nu, kunde höra röster redan bakom nästa krön. Hastigt viskades blotversen i snön ...kallade är vi, att blöda och brinna... Nora höll fast Sparv medan Fafne tog sig in i hennes sinne. Nora var kall av rädsla för att Sparv skulle börja skrika när det som varit dolt hölls upp i ljuset. Sparv kved och försökte slita sig loss, men var tyst. Till sist släppte Fafne taget, och de sjönk flämtande ihop. Sparv började berätta, tyst och osammanhängande, om Aralanta, om striderna, om sin familj. Nora avbröt bryskt, frågade om Sparv mindes några lokespräster.

När svaret var nej slutade hon lyssna, tryckte den trettonde stenen i handen på Sparv och knuffade iväg henne längs stigen fram mot rösterna. De kunde inte vänta längre. De måste få stenen till prästerna innan allt var försent, de måste hitta Ylva.

Sparv försvann bakom granarna. Fafne, Isa och Nora smög efter, stannade till i ett snår och lyssnade. De hörde hur Sparv blev upptäckt, blev infångad, och till sist ett skrik, "Lokes Lov", rungande över trädtopparna. Då sprang de. Men rösterna var längre bort än man trott. De rundade en krök och såg människor där framme. En prästinna såg de tydligt. Sedan några med ryggen emot, var det soldater eller Sparv, eller kanske Ylva? Det visade sig vara soldater, men försent. Försent, för när de upptäckt Ylva längre bort, i snön bredvid Sparv, hade prästinnan redan beordrat soldaterna att döda henne. Nora störtade fram, ropade till Isa att sätta en armborstskäkta i soldaterna, men visste att det inte skulle gå.

Lokesprästinnan skrattade. Nora kämpade sig framåt, var snart inom svärdslängds avstånd till mannen som hade sina händer runt Ylvas hals när allt tog stopp. När den trettondes krafter hejdade henne, när prästinnans ord fick hennes lemmar att bli alldeles tunga, gjorde det svårt, oändligt svårt, att ta ett enda steg till. Sparv satt hjälplös bredvid Ylva.

Lokesprästinnan höll segerviss upp den trettonde stenen. Ylva var alldeles stilla nu. Hennes ögon var slutna, hon låg alldeles mjuk och lealös.

Då gick prästinnan. Lämnade sina soldater att göra slut på Svart Snö. Först då blev Nora medveten om sina vänner bakom henne, om Vanja som besvor gudarna att försvaga den trettondes makt, om Fafne som försökte gjuta styrka i deras sinnen, kraft att ta sig ur prästinnans ord.

Den trettondes makt falnade när prästinnan inte längre var kvar. Nora kände Fafnes kraft, hur han manade henne att slita sig från Lokes bojor. Med ett vrål var hon över soldaterna, de dog vid Ylvas fötter.

Ylva låg alldeles stilla i snön, hennes ögon var slutna och hennes händer öppna.

Nora försökte få Ylva att svara, att hosta till, att dra in ett andetag och hennes ögonlock skulle darra till och sen skulle ögonen öppna sig och Ylva skulle flämta och sätta sig upp, och sen skulle de fly härifrån. Men Ylva svarade inte, rörde sig inte. Noras röst blev rädd och gäll. Vanja kom långsamt fram till Ylva, uttröttad av kampen mot lokesdyrkaren. Nora backade undan och höll hårt i hoppet med båda händer, hoppet att Heimdalsprästinnan skulle få Ylva att svara, att vakna, att komma med dem.

Det kände som om Vanja satt där i en evighet med sitt ljusa hår över Ylva, med sitt ansikte tätt intill hennes. Sakta, sakta rätade Vanja upp sig, och med rösten tung av sorg sa hon att Ylva gått nu, att hon var död. Nora stod som handfallen. Gått? Död? Lämnat dem? Lämnat dem här i snön, i striden, i världen. Och nu måste de i sin tur lämna henne. Lämna henne till kylan och rovdjuren.

Tårarna stockade sig i halsen.

Hon kände tröttheten och uppgivenheten lägga sig som en våt filt över henne; här låg en vän död i snön och hon hade dött i tron att de övergivit henne, i tron att Sparv svikit och förrått dem. Utmattningen omslöt Nora, hon ville bara lägga sig ner och vila för första gången på två dygn. Vila här, bredvid Ylva. I tröttheten tändes trotset. Det skulle inte få vara förgäves, Ylvas död skulle hämnas. Hon torkade argt bort tårarna och följde Garm tillbaka genom skogen. Kvar låg Ylva. I snön vid hennes sida låg de två döda soldaterna som offergåvor till gudarna. Den trettonde stenen var återbördad. Ylva var död. Nu återstod striden.

Nora skyndade framåt i snön, matt av sorg och trötthet men här kunde de inte stanna. Den njarkiska hären var alldeles för nära, alldeles för många. De måste söka sig till Borgevid, till slaget, till Rana. De måste hämnas Ylva, de måste berätta om hennes död.

Land: