Blöda och brinna

Av Sara Engström och Johan Dahlberg.

Bokfur, 642.

Tidigt under 642 bränndes Bokfur av motståndskämparna i Svart Snö. Den här novellen beskriver hur det gick till.

Ett krafsande hörs av klor mot sten, följt av rasslandet då en av de mindre stenarna faller mot murens fot. Den stora svarta fågeln sätter sig tillrätta på det slitna murkrönet och börjar förstrött putsa sina fjädrar, medan den betraktar gestalterna nedanför. Bakom korpen fylls natten av trummors taktfasta dån och det lågmälda mässandet från lokesdyrkarnas blot.

Tre skuggor rör sig i den lilla skogsdungen nedanför kullen. På höjden ovanför dem skjuter en fyrkantig byggnad i gråsten upp. På dess tak kan fågelns skarpa blick urskilja två hukade siluetter, med stadens hus, rykande skorstenar och till sist vattnet i bakgrunden.

De två kvinnorna ovanpå tempelbyggnaden rör sig försiktigt över takpannorna och tyckts vänta på någonting. Båda med blodet hett vid tanken på hämnd, den ena ung och hetsig, den andra med erfarenhetens kalla lugn. Nedanför dem, vid byggnadens ingång, står två tempelvakter, med spjut i händerna och Njarkas stjärna på bröstet, och tittar ut i natten. Efter en stund utbyter de några ord och den ena av dem lämnar tempelporten för att gå sin vanliga rond kring byggnaden. Så fort vakten försvunnit runt hörnet firar den unga silversmeden ner ett rep halvvägs längs tempelväggen. Fågeln lyfter och flyger närmare. På sin färd ner stannar kvinnan vid ett fönster, och efter en hastig titt in i det mörka rummet kränger hon sig in genom fönstergluggen. Från taket kastar gruppens ledare en hastig blick över kanten och klättrar sedan även hon ner för repet. Hennes fötter skrapar mot väggen och vakten nedanför tittar upp. Han ropar till och kvinnan klättrar kvickt in genom fönstret. Vakten nedanför fumlar med spjutet, men får sedan upp den tunga ekporten och försvinner in i byggnaden.

På baksidan av templet har den andra vakten ökat takten. Förmodligen har hon hört sin väns rop och med sitt vapen i ett fast grepp beger hon sig mot templets öppning. Hon hör inte när skuggorna lösgör sig från skogsdungen. En av dem, en man med grå struthätta och svärtad kniv i handen, når fram till vakten bakifrån och dräper henne mellan ett andetag och nästa. Det enda som hörs är ett svagt gurglande när kvinnans hals öppnar sig, och några ögonblick senare, en lätt duns då kroppen försiktigt släpps ner mot marken. Mannen fortsätter mot templets framsida med vaktens spjut i händerna och försvinner in genom porten. De andra två, den ena vigd åt Frigg, den andra åt Heimdal, stuvar snabbt undan liket i dungen. Friggs hlin arbetar snabbt och vant, medan prästinnan stålsätter sig inför uppgiften. Utan att dröja tar de sig sedan till templets framsida där de ställer sig på varsin sida om porten, just så som vakterna tidigare gjort.

Korpen landar på ett hus mittemot den höga byggnadens framsida och betraktar scenen. Ett fladdrande sken som växer sig allt starkare, syns i fönstret där de båda kvinnorna tagit sig in. När de kommer ut ur Lokes boning med mannen, som nu släckt två liv, för de med sig en havande kvinna med ett litet barn i famnen. En hetsig diskussion uppstår kring vad man ska göra med den havande kvinnan. Barnet gråter. Slutligen slår ledaren kvinnan med barnet hårt i bakhuvudet. Oförberedd faller hon handlöst mot marken. De lämnar henne och barnet utanför templet. Mannen tar sig tillbaka till dungen medan de andra fyra ger sig av in mot staden.

En tung rökdoft sprider sig från templet. Fågeln blinkar ett par gånger mot huset och lyktskenet från de stadsbor som närmar sig staden från blotplatsen. Den lyfter och bärs av vindarna högt över staden. Snart strömmar folk till och oroliga röster övergår i skrik. Elden sprider sig genom staden utan misskund. Soldaternas baracker har satts i brand, och korpen hör de plågade skrik som slipper ut mellan trästockarna, från fångar på väg till andra grenar i världsträdet. På torget en liten bit därifrån ligger den förvridna och blödande kroppen av en lokespräst. En villrådig skara stadsbor och ett par soldater har samlats runt omkring liket. Alldeles intill hänger en varningsklocka, med avskuret rep. I hamnen har flera av skeppen fattat eld och från de låga däcken, där åror, rep och skeppskistor ligger prydligt travade, börjar allt högre lågor slicka upp längs masterna. Flammorna speglar sig i korpens svarta ögon när den passerar.

Besökarna sammanstrålar vid stadens västra port som ligger i anslutning till hamnen och lämnar staden i sällskap med en av stadsborna. Hans blick är febrig och tanken på hans nära ger honom ingen ro. Med dem springer han, de som bränt hans hem och lämnat död i sina spår.

Smutsiga och andfådda, med blod och doft av brandrök i kläderna, springer de mot den intilliggande skogen. Hesa andetag och klirret från vapen är det enda ljud som hörs, och de stannar inte för att tala fören de är långt från flammorna och skriken. Då saktar de in och ser på varandra. Stadsbon tar till orda och de andra lyssnar på honom. Från en trädgren intill ser korpen hans vildögda blick och hör honom desperat upprepa ”Njarka, till Njarka…” Silversmeden nickar instämmande, talar lidelsefullt. De andra blänger mot dem båda, svarar långsamt och behärskat. Den segerrusiga kvinnan tycks fatta någon form av beslut, men hejdas i sin rörelse då mannen med den grå hättan tar ett steg fram och utan ett ord slår henne med knuten näve i ansiktet. Kvinnan flämtar efter luft och kastar den släckta lykta hon burit mot honom. Hårda ord utbyts, hon ska inte till Njarkas tempel för att bli tillfångatagen och berätta för lokespacket om allt som de byggt upp. Hon kvider av smärta, men med flämtade röst fortsätter hon ihärdigt, ”vi måste bränna templet”. Grälet fortsätter, han landar en träffsäker spark i magen på henne och nu kliver även ledaren i gruppen fram och fäller kvinnan till marken med ett enda slag. Stadsbon backar nervöst undan och ser på medan gruppen tycks föra ett mycket allvarligt samtal. Silversmeden spottar jord och snyftar under de andas hårda ord. Prästinnan tycks inte riktigt lika snar till våld och ryter till åt de andra. Efter kalla blickar från den resterande gruppen reser sig kvinnan, smutsig och mörbultad från marken och står tyst medan de andra övertalar stadsbon till att återvända till det brinnande infernot. Han tvekar en stund, men lämnar dem sedan, och natten sluter sig kring de som är kallade att blöda och brinna.

Den nattsvarta fågeln knäpper med näbben, lägger huvudet på sned och tycks fundera över någonting. Sedan tar den sats upp mot natthimlen för att bege sig hem och berätta för sin herre vad den har sett.

Land: