Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Sen kväll med Loke

Av Johan Dahlberg.

Njarkas landsbygd, 637.

Novellen handlar om lajvet med samma namn.

Stjärnorna strödde sitt bleka ljus över de två männen som kom gående längs vägen. En av dem var mycket lång, den andra som folk i mest, men båda bar de svärd i sidan och under kläderna hördes brynjor klirra svagt. Den långe svepte manteln tätare kring sig när den andre tog till orda.

”Jag såg en vråk slå en orm idag.”

”Det var väl för väl att det var vråken som slog ormen.” svarade den långe.

”Tror du inte att det kan betyda något, Lärka? Gudarna visar sig på de mest underliga sätt.”

”Jag vet inte Garm. Kanske, kanske inte.”

De båda fortsatte sin vandring i tysthet. Till slut kom de fram till den stig som skulle föra dem den sista biten mot deras mål, nästet, vid Svarttjärn.

Den här stigen är som gjord för bakhåll, tänkte Garm, rättade till svärdet i sidan och tog ett par aktsamma steg upp på stigen. Han lyssnade efter ljudet av människosteg, klirr från rustningar eller ljudet av ett svärd som dras ur skidan, men skogen var så tyst som Njarkas skogar blir om natten. På avstånd hördes en bäck porla, men i det mörker som rådde var det omöjligt att se den. När han inte hörde något fortsatte han in i skogen, bakom honom hörde han hur Lärka följde hans exempel. Det var svårt urskilja stigen i mörkret, och ännu svårare att undvika att kliva på några torra kvistar. Att röja sin närvaro här kunde vara det samma som en dödsdom för dem båda. På båda sidor av stigen växte höga ormbunkar som det säkert skulle gå bra att gömma sig i om man hörde någon närma sig, men å andra sidan skulle någon av lokepacket kunna dölja sig precis lika väl bland deras blad.

Det hände flera gånger efter vägen att Garm stannade upp för att lyssna, varje ljud som skogen gav ifrån sig tycktes kunna vara en fiende som när som helst skulle kunna rusa ut ur skogen. Till slut verkade det som att skogen började glesa upp lite, och både Garm och Lärka såg tjärnen framför sig. Månen var nästan full denna natt, och den speglade sitt bleka ansikte i sjöns sjukligt svarta yta. En stark känsla av obehag grep tag i Garm. Lärka hade berättat att lokesdyrkarna brukade hålla människoblot här, och om så fortfarande skedde var den här platsen sannerligen lika ond som den såg ut.

Garm och Lärka smög sig fram mot sjön, och sjönk båda vant ner i undervegetationen när de lade märke till den lilla eld som brann ett hundra tal steg bort. De hade gjort detta otaliga gånger på sin resa norrut för att undvika Njarkas många patruller. Garm var dock inte helt säker på att det inte var mer Gudarnas försyn än deras egen skicklighet som gjort att de klarat sig så här långt. Han lade handen mot sin fars gamla halssmycke som han nu själv bar om halsen. Det var en kyrkosymbol, så mycket visste han, precis vad den betydde hade fadern aldrig avslöjat. Gudarna måste finnas även här, till och med mitt i ondskans land var det gudarna som gav styrka, så mycket visste Garm säkert!

Det var nu flera månader sedan de mött Ulver i Feodras och av honom fått det underliga brev som kallade ordensbröderna till Jorund Morgongåvas sida, i skuggan av Nemsgadd, långt upp i Njarka. Där elden lyste måste vara den plats där nästet låg. Nästet var ett litet vindskydd, bara ett tiotal steg från sjöns strand. Utanför vindskyddet stod en liten eldstad. I denna eldstad brann nu en svårtolkad eld, om Garm vetat säkert att det var vänner kring den skulle den ha sett välkommande ut.

Om den hörde till fienden var det ett tecken som möjligen skulle kunna betyda att Jorund Morgongåva var tillfångatagen eller dräpt. Det var i denna ovisshet som Garm och Lärka nu smidde planer. De beslutade att Lärka skulle gå först, eftersom han bäst kände Jorund, medan Garm skulle hålla sig tio, femton steg bakom för att kunna täcka Lärkas reträtt, om så skulle bli nödvändigt. De båda vännerna närmade sig långsamt elden. När de kom närmare såg Garm två gestalter sitta vid elden. Till sist var Lärka så nära elden att han inte kunde undgå att röjas av eldens sken. Under ett ögonblick höll Gam andan, men sedan såg han Lärka omfamna den man som kom gåendes runt elden. Det tycktes som att deras resa tillsist var över,

Garm reste sig och gick också han fram till eldstaden. Så här på nära håll kände han igen Jorund Morgongåva, en man som han träffat vid Gyllene Hjortens värdshus för flera år sedan. Vid Elden satt två kvinnor, den ena var uppenbarligen en prästinna, i alla fall att döma av de kläder hon bar. Den andra kvinnan tycktes vara mycket trött, i ansiktet bar hon klara spår av strid, både skärsår och blåmärken löpte genom ansiktet, men det verkade ändå som att hennes själsliga lidande var långt större än någon världslig plåga någonsin skulle kunna bli. De båda kvinnorna betraktade varandra intensivt, och prästinnan talade lågmält till den andra.

Efter en kort stunds samtal började Jorund förklara vem den skadade kvinnan vid elden var.

”Ni ser hon som sitter där. Hon är allt ett vackert jaktbyte, hennes namn är Vildräv, och henne fångade jag för ett par dagar sedan.”

Jorund skrattade sedan på ett sätt som gjorde Garm nervös. Det var inte ett lyckligt skratt, istället ekade skrattet av en grymhet som Garm inte hört på mycket länge. Det var nästan som det skrattet han hört den dagen då mor och far dog, men så ont ville han inte tro om en ordensbroder. Skrattet var nog bara ett resultat av att ha spenderat allt för lång tid i detta onda land. En arg blick från prästinnan förde tillbaka Garm från minnenas dimmor. De tre männen drog sig bort en bit från elden och fortsatte samtalet.

”Hon vet något, det är jag säker på. Fram till i morse försökte jag få fram det ur henne med våld, men jag misslyckades. Reidunn dök upp här i morse och nu försöker hon med andra metoder.”

Jorund skrattade återigen. Det andra skrattet var lika tomt och glädjelöst som det första och Garm skulle kunna svära på att det var något underligt med den mannens ögon.
”Varför har du kallat oss hit? Brevet talade om de stulna älvastenarna. Är det de du har kallat oss hit för att söka?” frågade lärka.

”Ja, jag vet att dom finns här någonstans i närheten. De är mäktiga, mycket mäktiga. Jag har själv sett Vildräv använda en av dom för att få en draug att gå dit hon ville.”

”Hur vet du att dom finns just här?”

”Jag har en del av ett testamente, men bara halva. Utan den andra halvan är det omöjligt att finna stenen utan att söka igenom hela område.”

De tre männen fortsatte tala med varandra, och Jorund förklarade hur han klarade sig här uppe genom att förklä sig till en av det förhatliga vandrarna, han visade också upp den mask han utnyttjade för ändamålet. Han berättade att det var så han lyckats få Vildrävs förtroende, och när hon sänkt sin gard hade han fångat henne. Samtalet fortsatte sedan in på vad som hänt sedan sist Lärka och Jorund träffats, och framför allt rörde sig samtalen kring de gamla dokument som Garm och Lärka hade funnit under det senaste året.

De hade talat en liten stund när två ljussken uppenbarande sig på andra sidan sjön. De var ganska stora, för stora för att vara facklor eller vaxljus. Antagligen var det ljus från två eldar.

”Det där är nära den gamla blotplatsen.” sa Lärka med blicken fästad på ljusen.

”Vi kan inte låta ett lokesblot ske där ikväll!” svarade Garm, också han blickandes ut över sjön.

”Vi får inte göra något förhastat, om vi går dit bort så finns risken att vi bryter Jorunds täckmantel som vandrare, och då kan vi inte stanna här, om vi ens överlever.”

Lärka tittade nu på Garm, med den blicken som han brukade få ibland, när han tyckte att Garm var på väg att göra något dumdristigt.

”Du vet lika väl som jag, att jag inte kan sitta här medan det finns en risk att någon får sätta livet till i ett lokesblot därborta. Jag tänker smyga mig bort och se efter vad det är som händer.” sade Garm och såg tillbaka på Lärka.

”Gå med Gudarna.” sade Garm och försvann ut i skogen, i riktning mot de två eldarna.

Han smög sig försiktigt fram genom skogen. Risken att bli upptäckt låg främst i att ge ifrån sig höga ljud, inte i att bli sedd. De som var där borta hade ljus, det betydde att deras mörkerseende inte var att räkna med. Möjligheten fanns att det placerat ut vakter, men den risken var Garm beredd att ta. Hellre skulle han ge sitt eget
liv än att låta Loke få sin vilja fram.

Han smög sig hukande framåt, och den sista biten kröp han. Han kände mossan mot sina händer, och hur vätan från marken började tränga igenom brokorna, där han låg näst intill pressad mot marken. Han hade nu en fin utsikt över det läger som verkade vara ljusets källa. Ett tält var uppslaget, och i närheten av det kunde han se fyra personer, han kunde dock höra fler och uppskattade att det antagligen fanns tre personer till, som han inte såg.

Det verkade som att några av dem var ny anlända, för de stod och utbytte hälsningsfraser. Den som verkade vara ledaren för hopen var en kort kvinna med långt ljust hår. Hon stod och pratade med en man som bara Njarkas vita snöflinga på bröstet. Att döma av vapenrocken, ringbrynjan och svärdet i sidan var han soldat. Garm såg också en annan soldat stå i närheten av den andra. Det var svårt att höra precis vad mannen och kvinnan talade om, men de få tal ord som Garm lyckade höra gav honom ingen ro. Det var helt uppenbart att de talade om ett blot, ett blot som skulle stå i natt. Ett rop från en kvinnoröst hördes bortifrån där det andra ljuset borde vara. Det verkade som att ropet kallade på den ljushåriga kvinnan, eftersom hon ropade några muntra ord tillbaka. Garm såg hur det lilla sällskapet började röra sig bortåt med en bunden ung kvinna mellan sig. Garm tog själv tillfället i akt att dra sig tillbaka mot sina egna vänner. Ett lokesblot skulle inte få ske i natt, det skulle han allt se till!

När Garm hade kommit en bit bort från lokesdyrkarna började han springa. Han sprang den korta biten tillbaka till lägret. Där började han förklara för Lärka och Jorund vad han hade sett. När han avslutat sin berättelse hördes ett spöklikt ljud eka ut över tjärnen. Det verkade som att blotet redan börjat, för det ljud som hördes måste helt tydligt vara en lokesprästinnas mörka galder. Sången ekade med förnyad styrka ut över sjön, och Garm kände hur det isade ända in i själen.

Det hördes nu springande fotsteg på den väg som Garm och Lärka kommit. Båda Garm och Lärka slet sin uppmärksamhet från galdern och vände sig istället åt det håll från vilket fotstegen kom och började med raska steg gå i den riktningen. Ut från skogen kom en man rusandes. Han bar underliga kläder, en lång, vid fotsid kåpa, och hög spetsig hatt. Mannen verkade vara ytterst förvirrad, och Garm blev så överrumplad att han knappt tänkte på att försvara sig när mannen kom springande och grep tag i han klädedräkt och frågade med desperation i rösen.

”Var är vi någonstans?” ”I Njarka”, svarade Garm något tveksamt. Det verkade som att en galen magiker hade kommit springandes ut ur skogen. Garm hade sett magiker förut, när han var i Ahren för att lämna Faffne vid magikergillet, och den här mannen såg definitivt ut som en magiker. ”Vilket år är det?” ”637”, svarade Lärka som nu hunnit upp vid Garms sida. Garm tittade på magikern och skakade lite lätt på huvudet och återvände till lägret. För tillfället fick den galna magikerna komma i andra hand, ett blot till Loke hade startat, och det fick under inga som helst omständigheter fortföljas.

Han började små springa ner för stigen som gick längs sjön. Han hörde höga rop eka ut över sjön från blotplatsen.

”Hell Loke! Hell Loke!”

De fruktansvärda ropen fick Garm att öka takten i sina steg. När han kommit ungefär halvvägs hörde han springande steg komma i mot honom rakt framifrån. Den som kom springande var antagligen på stigen. Han drog sitt svärd och fortsatte springa, rakt mot ljudets källa. Här fanns ingen tid att förlora. Om det var någon från lokepacket som kom springande skulle dom nog få sig en överraskning. Stegen närmade sig, och till sist lösgjorde en ung kvinna snabbt ur mörkret. Hon såg mycket uppskrämd ut, och när hon lade märke till Garm ändrade hennes steg riktning och hon började springa upp i skogen. Hon verkade inte vara van att röra sig snabbt genom skogen, för hon snubblade till och hennes kläder fastnade i grenar och ljung. Garm var ikapp henne med några snabba kliv. Tankarna for igenom hans huvud. Vem kunde detta vara? Det var en ung, mörkhårig kvinna, inte mycket äldre än han själv. Hon verkade inte farlig, men å andra sidan kunde skenet bedra. Han följde efter henne ytterligare några steg, med svärdet riktat mot henne, hon fortsatte att snubbla in i skogen.

”Vem är du? Du är väl inte med dom?” frågade hon med en röst som lät mycket skärrad. Nu fick det bära eller brista, om hon tillhörde fienden var hon knappast ett hot nu.

”Garm av Gyllene Hjortens orden, jag är här för att se till att det avskyvärda som håller på att hända där borta inte blir av.”

Garm synade henne noga, hur hon reagerade på detta var viktigt. Hon verkade lättad över svaret, och Garm kände också han hur en våg av lättnad sköljde över honom. Att dräpa den som är oskyldig är inte något som gudarna tar lätt på, därför var Garm prisade han nu dem att han inte gjort något förhastat.

Garm vände sig nu ifrån flickan och började återigen röra sig mot blotplatsen. När han kom ut på stigen började han springa. Om han kom för sent skulle han aldrig förlåta sig själv. Han mindes den dagen då han stått i skogsbrynet och sett ner mot det brinnande huset. Den dagen hade han inte kunna göra något, idag hade han i alla fall en chans. Han kom fram till tältet där han sett lokesdyrkarna tidigare. Det var ingen där nu. Han såg klart och tydligt blotelden mellan träden. Han hade sett att dom var många. Antagligen tillräckligt många för att kunna övermanna honom utan några större problem, men Loke skulle inte få se sitt blot lyckas i natt, om så Garm skulle sätta livet till. Garm gjorde snabbt upp planer där han sprang. Även om dom var för många för att han skulle kunna segra skulle han kanske kunna uppehålla dom tillräckligt länge för att Jorund och Lärka skulle kunna komma till undsättning. Han bestämde sig också för att ifall läget verkade hopplöst skulle han åtminstone få prästinnan.

Han fyllde sina lungor med luft för att ropa att nu var det slut med det här när han hörde en välbekant röst.

”Ni stör fåglarna, ni får ta och sluta med det här!”

Det var zaardrasen Bards röst som klingade mellan träden. Garm tackade Gudarna, var Bard här fanns det säkerligen fler zaardras i krokarna. Garm såg nu en person stå bara ett par meter framför honom.

”Vem är du?” begärde rösten att få veta.

”Vem är du själv?” svarade Garm trotsigt, och började dra sitt svärd.

”Jag är Bard av Zaardras folk.”

”Jag är Garm av Gyllene Hjorten.” sa Garm och bröt sig igenom ett par buskar.

”Det är trevligt att möta en namne här. Du kommer i rättan tid.” svarade en annan Zaardras som klev fram ur skuggorna.

”Det är trevligt att se dig här också.” svarade Garm, och nu såg han den leende mannen framför sig. Att han var en av Zaardras folk rådde det inget tvivel om. Han bar gröna kläder och i handen höll han en pilbåge. Garm märkte nu att han klivit ner i vatten, han hade vatten till precis under stövelskaften. Garm var säker på att de två skulle få mer tid att talas vid senare, och han klev därför upp på torra land igen om fortsatte upp mot lokesdyrkarnas eld med förnyade styrka.

Ljuset från elden lyste upp en liten samling människor. Innan han hann få sig en ordentlig titt på dom som stod runt elden fokuserades hela hans uppmärksamhet på tre män som stod vända mot honom med dragna vapen. Garm riktade sitt eget svärd mot den som stod närmast. En man som visserligen bar brynja, men som tillsynes bara var beväpnad med en lång dolk. I skogen runt platsen såg han flera zaardras röra sig, det verkade som att dom höll på att röra sig runt lokesdyrkarna och på så sätt skära av deras flyktvägar. Garm hörde hur flera personer närmade sig bakifrån. Han såg sig snabbt över axeln och såg båda Jorund och Lärka närma sig. Det verkade nu som att segern var säkrad! Han såg Lokesprästinnan stå framför offerbordet där den unga kvinnan låg. Det verkade som att en av zaardas hade henne på kornet, så risken att hon skulle ställa till mer otyg var relativt liten. En hätsk ordväxling utbröt mellan Jorund och lokesprästinnan, och innan lång stund förflutit började båda åkalla de gudar som stod dem närmast. Ropen till gudarna ekade genom skogen, högst hördes Jorunds myndiga stämma kalla på Freja, men lokesprästinnans rop ekade ändå kusligt över sjön. En tredje röst hördes också, en kvinnoröst som verkade ha sitt ursprung bland lokesdyrkarna, rösten kallade Frigg. Tillslut hördes lokesprästinnan ropa.

”Ett offer skall Loke få ikväll!” Sedan hände allt väldigt snabbt. Ett skrik ekade ut över sjön, lokesprästinnans dödsskri, hon hade nämligen ränt dolken in i sitt eget hjärta. Soldaterna började tveka nu, deras prästinnas död verkade ha gått hårt åt deras moral. Den soldat som stod närmast Garm började backa, men soldaten till höger om honom tog tag i honom och föste honom fram mot Garm. Trotts detta fortsatte alla soldaterna att backa och en av dom vände sig och började fly upp i skogen. Han framfart hindrades dock av en hög granris som han snubblade ner i. Mannen som stod framför Garm verkade något mer bestämd, men hans tveksamhet syntes ändå tydligt. Det var en strid som var dömd att misslyckas, det visste han säkerligen. Garm närmade sig honom med svärdet riktat mot hans strupe. ”Lägg ner vapnet och du skall få leva.” väste Garm mellan tänderna. Mannen verkade tveka, men stod ändå kvar. Garm närmade sig ännu ett par steg. Garm var nu på armslängdsavstånd från honom. Han hade börjat sänka sin långa dolk. Garm tog ett snabbt kliv framåt och höll nu svärdet precis under hans strupe, den andra handen lade han på soldatens vapenhand. ”Lägg ner vapnet annars skär jag halsen av dig!” sa Garm och såg in i soldatens ögon. Han måste ha sett hämndens eld brinna i Garms ögon, för han släppte kniven. Garm plockade snabbt upp den och tog ett steg tillbaka. Snart var alla lokesdyrkarna avväpnade. Det verkade som att vissa av dem bara var vanligt bondfolk som kommit till blotet av tvång. Bard som nu hade kommit in i eldens sken lät dem löpa med ett löfte om att en pil väntade på dem om de återvände. De soldater som gjort motstånd var dock en helt annan historia. Bard frågade ut den som inte hade flytt till vilken gud han besvor sig. När mannen som Garm avväpnat svarade Loke tog Bard denne med sig ut en bit i skogen och sände honom till hans gud.

Garm började nu se sig omkring för att se vilka det var som hade anlänt mitt tumultet. Lärka satt hukade på marken och verkade trösta en kvinna som satt ihop krupen i riset. När Lärka såg Garm bad han att få Garms torshammare. Garm svarade genom att sticka handen innanför brynjan och rycka av det snöre som hammaren hängde i. Han tog hammaren och gav den till Lärka som i sin tur gav den till kvinnan. Garm visste ingenting om kvinnan, men hon såg ut att behöva gudarnas stöd bättre än han själv i denna stund. Det verkade som att gudarna hade bevakat denna plats i natt, trotts det onda som höll på att ske här. Det kunde inte vara mindre än gudarnas försyn att Zaardras hade varit här samtidigt som Garm och Lärka kommit för att möta Jorund.

Alla återvände nu till Jorunds läger. När Garm kom dit kändes det som att det vimlade av folk. Det var ett par veckor sedan han lämnade Borgevid, och sedan dess hade Lärka varit hans enda sällskap, att nu se så många på en plats var nästan förvirrande. Efter en liten stund fick Garm klart för sig vilka de var som nu uppehöll sig i lägret. Den panikslagna unga kvinna som han mött när han var på väg mot blotplatsen var där, tätt intill henne vid elden satt den kvinna han sett på offeraltaret, och bakom dem båda stod en vaksam kvinna med ett svärd i bältet. Förutom de zaardras som Garm sett tidigare var också den galna magikern där. Det verkade som att han fått sällskap av en annan, kvinnlig magiker från Aralantha. Hon var sänd till Njarka av Aahrens magikergille för att leta reda på älvastenen. Garm var inte säker på hur, men på något sätt hade ett testamente i två delar sammanförts under kvällen, och dessa pekade ut stenens läge. Garm, Lärka och de två magikerna begav sig ut i natten att söka stenarna, men fann dem inte. De beslöt att vänta till nästa morgon när solen antagligen skulle ge sökandet större framgång.

Innan Garm somnade den natten tackade han gudarna. Lokeblotet hade stoppats, och Garm kände sig på något sätt annorlunda. Det var nu nästan två år sedan han firade midvinter i Wenheim och där svor in sig i Gyllene Hjortens Orden, under hela den tiden hade han känt en förändring. Det hat som brunnit i honom hade börjat formas, han kände det fortfarande glöda inom sig, men det var inte längre än öppen eld. Den var fortfarande lika varm, men likt smedens eld hade den nu funnit ett syfte. Kanske skulle han en gång få vandra i ett fritt Njarka!

Land:

Tags: