Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Vannas Bröllopsgåva

Av Anna-Maria Odén.

Hösten 2002 spelade vi ett litet miniäventyr som hette "På Resande Fot". Det utspelade sig i Randersmark, på mark tillhörande gården Siggenäs. Det hände mycket den kvällen, inte minst för för Vanna Tovasdotter. Den här historien äger rum några månader efter, troligen i mitten av Skaretid...

Tankarna snurrade i Vannas huvud likt hjulet i spinnrocken där hon satt. Att spinna var en vardagssyssla för henne och hon var så van vid det att fingrarna levde sitt egna liv medan Vanna tittade runt i köket. Vid köksbordet stod Naima och Linn och bakade. Vid elden satt Vannas man Torvald och blivande svåger Skarbjörn och diskuterade hästar. Men ändå kändes rummet tomt. Vanna saknade sin mor. Vintern hade blivit för mörk och kall för modern och en morgon hade hon inte vaknat. Vanna undrade om Tova hade känt på sig att hon skulle dö. Kvällen innan hade modern pratat med allvar med Vanna. Hon hade frågat om inte Naima och Skarbjörn skötte sig väl, och hon hade påmint för Vanna att hon inte kunde ha dem boende hos sig i evighet. Tova hade stirrat stint på sin dotter och sagt att hennes enda önskan var att båda hennes döttrar skulle bli lyckliga och ha sin egen gård.

Vannas händer tog ett nytt kardflor medan Vannas tankar spann vidare. Hon tittade på Naima. Hon hade inte skött sig exemplariskt, men hon försökte, och Vanna var tvungen att erkänna att hon hade blivit riktigt duktig med djuren. Vanna tyckte fortfarande inte om Naima men hon märkte en förändring hos henne. Systern tog sin upplärning på allvar, inte på så fullt allvar som Vanna ville, men det skulle hon aldrig klara, för Vanna hade allt för höga krav på sin syster. Det kunde Vanna erkänna tyst för sig själv. Naima och Skarbjörn hade trolovats och skulle gifta sig till midsommaren. Vannas blick gick mot Skarbjörn där han satt med hennes make. Skarbjörn var inte mycket sämre än Torvald, faktum var att han hade ställt upp för henne på ett sätt som få skulle när just Torvald hade satt henne i knipa. Hon var fortfarande skyldig honom för det. Utan honom och hans hjälp hade hon kanske inte haft gården kvar alls, så nog var det inte mer än rätt…

Morgonen därpå, när Vanna såg hur vant Naima mjölkade kon och visade Linn hur man skulle göra, bestämde sig Vanna. Hon lämnade flickorna med mjölken och gick ut på ägorna. Hon följde bäcken bort från gården, förbi dungen och mot skogskanten. Hon tänkte inte ge bort marken med raststugan, men hon tänkte inte heller lura sin syster än en gång, så hon valde ut en fin plats i kanten av hennes älskade Siggenäs. Här i skogsbrynet skulle nog Naima trivas, tänkte Vanna. Här skulle hon bygga deras bröllopsgåva, en liten stuga. Ett stort kök, och kanske en liten kammare, resten fick de bygga på själva om de ville. Någon mark kunde inte Vanna förmå sig att tänka på just nu, hon ville inte skiljas från en enda liten grästorva av Siggenäs. Hon hoppades att de kunde så småningom kunde köpa mark av grannen istället, även om det var mer troligt att hon skulle få stå för det också.

Väl hemma igen drog hon in Torvald i deras kammare och avslöjade sina planer på att bygga ett litet Siggesvi. Hon stod för pengarna och timret och han för själva byggandet. Hjälp kunde han ta av drängen och från byn, men han fick lova att inte yppa ett ord om det för Naima eller Skarbjörn. Det skulle ju bli deras bröllopsgåva.

Tags: