Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Ylvas tankar våren 642

Av Cecilia de-Mander Florin.

Njarkas landsbygd, Havating 642.

De andra hade kommit tillbaka innan solnedgången, och berättat vad som hade hänt. Medan Fafne ägnat sig åt sin egen mystiska sinnesmagi och Ylva uttråkad och samtidigt livrädd hade vakat bredvid honom medan dagen övergick i vårskymning, hade Rana, Vanja, Nora, Isa och Garm tagit sig ännu längre norrut och undersökt trakten. De närmade sig nu området precis omkring Njarka stad, och det var farliga, folkrika trakter. Mycket riktigt hade de också stött på en grupp soldater med en fånge och en kurir, och det mötet hade slutat blodigt.

Under Ranas ledning hade de snabbt nedgjort alla soldaterna, utom en som visat sig vara en kunskapare från Aralantha. Han hade följt med gruppen tillbaka från lägret, och Ylva var oändligt tacksam över att för en gångs skull få prata med någon som hade växt upp söder om Björkskogen. Han tänkte dock inte stanna hos dem, utan skulle fortsätta söderut.

Den stackars fången som soldaterna hade med sig på sin resa till Bokfur hade blivit galen av upplevelserna i Njarka stad, och som Rana beskrev det så ”bara skrek hon och gick inte att få med sig”. Så Isa hade på Ranas order skurit halsen av henne, sedan Vanja sagt att det inte fanns något hon kunde göra för henne. Lokes gift hade gjort för stor skada. Ylva föreställde sig scenen, den skrikande, galna kvinnan, silversmeden Isa med kniven, Ranas ansikte när hon gav ordern och Vanjas förmodligen bortvända ansikte. Ännu ett oskyldigt offer hade fallit i kampen mot Loke.

Kuriren hade också överlevt, eftersom Rana hade lovat att hon skulle få gå om hon avslöjade sitt budskap. Det hade hon gjort, och Rana hade hållit sitt löfte. Men innan hon släpptes hade Garm skurit ut hennes ögon. Hon skulle få gå, men hur långt hon skulle komma ensam i den ännu snöbetäckta skogen, utan syn och med blodet rinnande, var en helt annat fråga. Till Bokfur skulle hon med all säkerhet inte kunna ta sig.

Nu var det natt, de andra sov eller vilade i sina filtar, hoprullade två och två eller tre och tre för att få så mycket värme som möjligt. Ylva stod och höll vakt i det kompakta mörkret, och medan hon lyssnade spänt efter andra ljud än skogens egna, funderade hon på sina kamrater och sig själv, och på vad hon och de egentligen gjorde här, långt långt borta från Ahren.

När hon växte upp hade ett våldsamt inbördeskrig slitit sönder hennes hemland. Men själv var hon trygg och säker, inte bara innanför Ahrens murar utan också innanför skolans. På Skolan för skalder och lekare pratade man mycket lite om kriget som pågick, och de som gjorde annorlunda försvann snabbt därifrån. Ylva visste vad som hände, men upplevde det aldrig själv. Sedan blev det fred, och även om många många var skadade, både på insidan och utsidan, så var själva dödandet över.

Inte förrän hon följde med på expeditionen till Björkskogen i jakten på Rasyns handskar sju år tidigare stötte hon på någon verklig fara. Då hon den gången hade legat i mörkret och lyssnat och väntat och gjort sig beredd att vid ett anfall ta byltet med de dyrbara handskarna och ensam rusa rätt ut i den mörka Björkskogen där vättarna lurade hade hon för första gången i sitt liv känt sig levande på riktigt.

Efter det hade hon valt att inte återvända till skolan, utan istället följa handskarna, eller snarare deras bärare, Rana Köldgrip från Njarka. Det hade fört henne till Gyllene Hjortens orden och hennes vänner där, men också till insikten att världen hotades av en dödlig fara. Fylld av skräck hade hon sedan dess stålsatt sig att kämpa mot hotet från Loke och hans hantlangare. Det var den kampen som hade fört henne hit, till den mörka, snötäckta skogen utanför Njarka stad med vänner som till synes utan att tveka avrättade oskyldiga offer och skar ut människors ögon.

Hon våndades vid tanken, men samtidigt kunde hon inte säga att hennes vänner hade gjort fel, eller att hon själv skulle ha gjort annorlunda. Hon mindes hur det hade varit med Fylgia. Fylgia som hon själv hade rest med i flera månader under hösten efter slaget vid Nares klinga, hela den långa vägen genom det krigshärjade Naronien och ner genom Aralantha till Ahren.

De hade rest tillsammans med Garm, som var den som hade tagit med sig den uppenbart motvilliga Fylgia på färden, och Ylva kunde väl inte säga att hon egentligen tyckt om kvinnan. Hon hade varit vrång och argsint, härsklysten och snar att ta till nävarna om någon gick henne emot. Hade det inte varit för att Garm insisterade hade väl ingen av dem valt varandras sällskap. Men ändå. Ylva kände henne, och när de sedan på senvintern hade begett sig norrut mot Njarka för att påbörja det de nu höll på med, hade det avslöjats att det var hon som hade förrått prins Almar. Det var hennes fel, det var hon som var vakten som hade sålt ut prinsen. Inte bara hade hon svikit hela Naroniens folk och lämnat halva världen ledarlös och öppen för Lokes attacker – Ylva hade själv tillbringat en senvinter halt ihjälfrusen norr om Njarka stad i jakten på prinsen, och hade trott flera av sina vänner döda under tiden. Och det var Fylgias skuld.

Sedan hade hon stått där framför dem, obändig och trulig, och vägrade sona sina brott. Rana och Vanja gav henne chans på chans, de närapå bönade och bad henne att hon skulle böja sitt huvud och blota till gudarna om förlåtelse. Men hon vägrade, hon trodde att hon kunde gömma sig för gudarna och ville inte stå för sin förbrytelse, och till sist var Rana tvungen att fatta ett beslut.

De kunde inte återvända för att lämna henne till rättvisa och myndigheter – de hade inte vare sig tid eller folk att avvara till det. De kunde inte resa vidare mot Njarka med en förrädisk blotvägrare i gruppen. Att släppa henne fri att gå var hon ville, när hon visste allt om dem och vad de tänkte göra utan att de kunde lita på henne, gick inte heller. Till slut gav Rana ordern, och Garm ledde Fylgia upp i skogen och kom därifrån ensam. Fylgia var död, och mötte förmodligen gudarna snarare än vad hon själv hade önskat.

Och Ylva hade varit med, hade stått där och vägt argument och alternativ, och hade inte protesterat mot Ranas domslut. Den gången hade de inte haft något bättre val, och hon kunde förstå hur de andra hade tänkt när det gällde händelsen i dag också. Skulle de ha släpat med den galna kvinnan norrut mot staden, skrikandes? Skulle de gjort sin lilla grupp ännu mindre och förmått någon att återvända söderut, och riskera livet ensam med galningen? Skulle de ha lämnat henne att svälta ihjäl, en långsam plågsam död med korparna som enda sällskap?

Ändå var det något som vred sig inom Ylva vid tanken. Hon förstod alla argumenten, hon visste hur verkligheten såg ut runt omkring henne och hur nära döden de själva var hela tiden. Hon hade själv svurit att ”bekämpa ondskan i alla dess former” och inte bara det, hon hade sett ondskan på nära håll, vad den gjorde med människor och med världen. Det hade länge varit omöjligt för henne att återvända hem och leva i Ahren i fred och stillhet, även om hon ofta önskade att det inte hade varit så. Hon var beredd att riskera livet för att bekämpa den trettonde guden, men när hon stod där i skogen undrade hon om det här verkligen var enda sättet. Var det här vad gudarna ville?

När Ylva tänkte på gudarna kom bilder från barndomen och hemstaden för henne, blommande äppelträd i vackra trädgårdar, dånande hovslag vid torneringar mellan riddare klädda i klara färger, en springbrunns melodi, doften av moget vete i sommarvinden, visa män och kvinnor i kloka rådslag. Var det inte det gudarna stod för? Ett rikt och lyckligt Erborigien, med glada och kloka människor som var omgivna av skönhet? Var någonstans passade det in att sticka ut ögonen på en människa och lämna henne i skogen? Hur kunde det vara gudarnas vilja? Ylva suckade och fortsatte stirra ut i vintermörkret, full av tvivel.

Land: