Silverlans sista stund

Av Kristina Hedenberg.

Björkskogen, 643.

Berättelsen om riddare Elidia Ekhamn Silverlans död. Från lajvet "medan tid ännu är".

Sol värmde hennes nacke, där hon stod i gläntan och såg ner mot skogen. Trots att det började lida mot kväll var luften ljum. Det kändes skönt i kroppen efter den senaste veckans regnväder. Nog märktes det att hon inte längre var ung, kroppen var sliten och trött efter alla år i hären, och numera längtade hon mer efter vila än efter segrar. Silverlans medgav gärna att det snart skulle vara slut på att föra befäl, inom några få år skulle hon behöva dra sig tillbaka och överlåta ledningen i fält till någon annan. Hon visste vem hon tänkte lämna befälet till den dagen. Prins Almar skulle bli en utmärkt befälhavare. Han hade styrt väl i sin fars frånvaro, han var älskad av folket och av hären. Än var han ung, men några år till skulle ge honom den styrka han behövde. Han var begåvad, han var eftertänksam, han hade ett klartänkt huvud och ett strategiskt sinnelag, han skulle en dag bli mycket skicklig och mycket kraftfull. Prins Almar var allt vad hon hoppats på, han var en sann naronsk prins. Några år till skulle hon behövas, sedan skulle hon kunna ta det lugnare och ägna sig åt sin dröm, att ge unga kvinnor och män skolning i härförandets konst. I en nära framtid skulle Naronien vara tryggare än någonsin, med prins Kei i Borgevid och prins Almar som härförare. Och med goda befäl i deras tjänst, goda befäl som hon själv lärt upp. Den tanken var vilsam och glädjande. Ett fritt, tryggt och starkt Naronien, den framtid hon kämpat för, drömt om men knappast vågat hoppas på i de mörkaste stunderna. Nu fanns den inom räckhåll, och hon skulle få uppleva dess begynnelse. Det var en nåd att tacka gudarna för.

Men tankarna drogs snart tillbaka till nuet, där Sols värme inte kunde komma åt iskylan i hennes hjärta. Prins Almar fanns inte längre i lägret. Varken han eller hans bror Grimar. De fanns i Lokes våld, hos de kvinnor som gick under namnet Hels döttrar. Silverlans kände hur ångesten över de båda pojkarna kramade hennes strupe. Grimar, som äntligen återkommit ur sin långa fångenskap, hade givit sig av i vredesmod efter ett dumt och onödigt gräl med brodern, och sedan åter snärjts av lokespacket. Hon hade försökt stoppa brödernas bråk, men inte lyckats. När de var små hade hon fortfarande kunnat det, innan de skickades mot Lisya. Innan de fördes bort av Naroniens fiender. Då hade hon fortfarande haft möjlighet att leda dem båda rätt, och vad beträffade prins Almar hade hon återvunnit den möjligheten. Så mycket man nu kunde leda en ung och självsäker naronsk prins - han lyssnade till henne, och tog råd, det var gott nog. Men prins Grimar kunde hon inte nå. Det hade stått ohyggligt klart för henne under den korta tid han befunnit sig i deras läger. Hans bror hade inte heller kunnat det. Och hans far – hur mycket hade prins Kei sett och förstått av sonens förfall? Hade han förstått hur djupt pojken skadats av sin fångtid i Njarka och av att ha upplevt sig sviken av alla, av sin äldre broder mest av alla. Det skulle ta lång tid att bygga upp ett förtroende igen, år och åter år innan Grimar kunde lita till far och bror, och till alla dem som ville honom väl. Men skulle han någonsin kunna helas till fullo? Skulle han kunna lita till dem – och skulle de kunna lita till honom? Vem var den prins Grimar som stått framför dem idag? Inte densamme som förr, men vem vad han nu?

Var det ändå om honom profetiorna talade? Var Grimar den långväga vandraren man skulle ta sig i akt för? Mycket talade för det, men Silverlans ville inte tänka tanken till slut. För hennes syn stod en nioåring, rufsig i håret och med spelande ögon, då han på nytt satte av på sin häst över ängarna utanför Borgevid, eller då han kom för att visa någon av alla de skatter han hittat; en vacker sten, en korpfjäder, delar av ett trasigt spänne. På alla barns vis blev det stora och märkvärdiga ting, och hon mindes hur pojken andlöst viskat: ”Fru Elidia, tror ni det kan vara en fjäder från Hugin? Visst kan det?!”

Silverlans slöt ögonen, och bad en tyst bön till den Högste att han skulle bevara den unge man, som nyss varit ett barn, och som lidit så svårt under sitt korta liv. Hon bad för dem båda, Almar och Grimar, hennes hjärtebarn. Ja, så var det, den slitna befälhavaren över Naroniens här älskade dessa gossar som de varit hennes egna söner. Och nu var de fångna hos Hels döttrar. Hennes pojkar. Silverlans tittade bort mot deras far. Prins Kei stod i vad som verkade vara ett lättsamt samtal med herr Eron Ersson Tride, men visst måste han känna samma ångest som hon gjorde? Ja, visst måste hans oro vara än större, bilderna han såg långt värre än hennes. Så måste det vara, även om han inget visade. Silverlans sköt den förbjudna tanken ifrån sig, den som dykt upp flera gånger sedan Grimar rusat ur deras läger, bort mot faran. Nej, sedan längre. Sedan den yngste prinsen kommit åter, med en blick som aldrig mötte någon annans, och med ett skratt som skar i hjärtat, så tomt och dött var det. Sedan dess hade tanken oupphörligt kommit tillbaka, tanken att prins Kei inte insåg den fara hans egna söner var i. Tanken att han inte förstod allvaret. Ångesten att han inte ens brydde sig.

Silverlans slog åter bort de envisa tankarna. Det kunde inte vara så. Hon visste hur prinsen älskade sina söner, hon visste hur djup hans sorg och smärta varit när de båda pojkarna försvunnit. Han älskade dem, han ville bara inte skrämma övriga i omgivningen genom att visa sin rädsla, och han hade inte råd att visa sig svag inför de fiender som omgav dem. Prins Kei var rättrådig och sann, och han skulle göra allt för att få sina söner åter oskadda. Så var det. Så måste det vara. Alla andra tankar trycktes undan. Hon hade inte tid och inte ork för mer ängslan, nu måste kraften sparas för att kunna rädda de båda unga prinsarna. Sedan skulle frågor kunna ställas och få svar. Men inte nu. Inte nu.

Spänningen märktes i hela lägret, som inför ett slag. Hon kände den inom sig själv, hon såg den i Vitebocks grepp om svärdet, i Havgrims sammanbitna käkar, i Hartass vandringar fram och åter i lägret. Och ett slag väntade dem, men ett slag där vapen var värdelösa, där all deras vana vid strid och kamp var bortkastad. Här skulle stå ett annat slag, ett slag som kanske skulle innebära Ragnarök, och där två unga mäns liv var viktigare än alla andra kämpars. Silverlans tvekade inte, hon skulle offra både sitt och sina underlydandes liv om de kunde rädda de båda prinsarna, ja, hon skulle med glädje offra allt för var och en av dem. Naroniens prinsar var, näst världen själv, det enda av vikt nu. Hon hoppades, mot sitt eget förnuft, att prins Kei hade fler planer än dem han delat med henne. Själv förtvivlade hon i tysthet, hon såg ingen utväg ur detta. Men det spelade ingen roll, hon skulle kämpa för prinsarna och Naronien så länge världen bestod och hon själv andades. Det var hennes heder och ära, det var hennes livs mål och mening. Om hon skulle dö denna dag skulle hon dö för detta, och dö nöjd.

Silverlans vände sig om, och gick tillbaka mot lägret och följet där. Funderingar hade sin tid, nu hoppades hon att det snart var dags för handling. Hon sällade sig till gruppen runt prins Kei, de bytte några ord, men tystnade snart igen. Det fanns inte mycket att säga som inte redan var sagt, och de svartaste tankarna varken ville eller vågade de dela.

Där hon nu stod tillsammans med de andra och åter såg ut över gläntan och skogen gick hennes tankar till åter till trädet på hällarna, det träd som skadats av Lokes gift och som i sin tur kunde skada och dräpa Yggdrasil. Hur var det mänskliga sinne beskaffat, som kunde tänka sig att utföra detta? Silverlans insåg att hon aldrig någonsin skulle förstå.

– Denna gren måste vara Yggdrasils vackraste. Hur kan någon vilja förinta den?

Orden undslapp henne, nästan mot hennes vilja, och hon fick inget egentligt svar. Kanske kände de alla samma sak, att denna dag var för vacker för att vara världens sista. För vacker för Ragnarök, för vacker för död och förintelse. Eller också var det bara hon själv som var trött och sentimental, kanske var hon mer sliten än hon själv trodde. Men när hon såg sig omkring fanns känslan kvar; denna värld var en vacker värld, detta land var ett rikt och underbart land. Det kunde inte få förintas. Silverlans hoppades att den ceremoni som tidigare utförts vid trädet varit tillräcklig, att trädet åter fått liv och styrka nog att stå emot Lokes ränker. Men det låg utom hennes makt att rå på, och ett långt liv som soldat och härförare hade lärt henne att aldrig lägga tid på att fatta andras beslut eller på att bekymra sig för sådant som låg utom hennes räckvid. Hur svårt det än var att låta bli, en dag som denna.

Det kändes skönt att få lägga all oro och vånda i gudarnas händer. När Silverlans åter helgade sitt svärd åt Tyr vid blotet den aftonen gjorde hon det i förvissningen om att han skulle leda hennes steg även i denna strid. De måste segra. För Naroniens skull. För gudarnas skull. För livets skull.

En kort order hördes plötsligt från prinsen. Det var dags. I snabb takt marscherade de alla ut från lägret, upp mot hällarna och trädet. Redan på långt håll hördes ropen och en trummas dån. I en cirkel stod en grupp människor framför trädet, många av dem prinsens folk tidigare mött i skogen. Nu blodsmärkta, med facklor i händerna och med ansikten förvridna av hat och begär. Men de var inte längre människor, de som stod i cirkeln, de var vrångbilder av det gudarna tänkt. Det räckte med en blick på en av dessa för att inse att inget Loke ville i denna värld var gott.

– Vi ger liv till Loke... Vi ger död till Loke... Vi ger liv till Loke... Vi ger död till Loke...

Ropen ekade över hällarna. Prins Keis order hade varit att inte möta blicken hos Hels döttrar, och det var inte svårt att lyda, det räckte att höra deras röster. Men Silverlans hela uppmärksamhet var fäst på de båda unga männen som låg på knä i cirkelns mitt. Nu tänkte hon inte längre på vare sig träd eller värld, nu fanns bara Almar och Grimar. De kämpade mot varandra, som två vargungar, men på liv och död. Hon hörde spridda ord från dem båda, hårda ord, ord som inga bröder borde kunna yttra till varandra. Hon kunde inte se Grimars ansikte, bara höra hans röst, kall, förtvivlad, men då och då genombruten av något hon kände igen, en glimt av broderskärlek, en ton från förr. Hon satte sin lit till den tonen, det var det enda som kunde rädda honom. Almars ansikte såg hon, där fanns styrkan, trots rädsla, vrede och förtvivlan. Trots blodet som rann utmed hans ansikte och kropp. Hon hörde inte vad han sade, men kunde ana hur han omväxlande vädjade till sin bror, omväxlande höll stånd mot angreppen med all den kraft som var hans. Hans styrka – skulle den hålla? Vem av de båda prinsarna var nu den starkaste? Och skulle någon av dem överleva?

Plötsligt hördes ett fasansfullt skratt från en av Hels döttrar. Silverlans såg hur hon stod bredvid Almar och Grimar, och ville rusa fram, i trots mot alla order. En gest från prins Kei hejdade henne.

– Vänta, var hans enda ord.

Så hände allt på en gång. Hels döttrar gick mot trädet, och höjde händerna. Silverlans hade fortfarande blicken fäst på prinsarna, men såg i ögonvrån hur lokesprästinnorna anföll trädet. I samma stund hördes ett skrik och de föll båda till marken, samtidigt som Almar och Grimar kastades ur cirkeln.

-NU! hörde hon prins Keis order, och i samma stund rusade de alla fram. Av tumultet som uppstod såg hon mycket litet, hon föll på knä vid Grimars sida, delvis för att hindra honom från att åter angripa sin bror, delvis för att han åtminstone skulle ha en vän vid sin sida. Det skulle annars vara ont om dem, efter detta.

Grimar låg stilla på hällen. Han försökte inte fly, inte röra sig. Han grät bara, uppgivet och förtvivlat. Men över vad? Silverlans ville tro att Lokes makt nu var bruten, ville tro att ondskan dött med Hels döttrar, och att tårarna skulle vara till läkedom. Kunde hon hoppas på det? Hon måste tro så, annars var det förbi med prins Grimar av Naronien.

Hon höll hårt om honom, som förr. En kort stund kände hon att hon kunde nå fram, nå det barn han en gång var. Det var barnet Grimar hon talade till, inte till den unge prinsen, inte till den yngling som kunnat tänka sig att offra sin egen bror till Loke. Nej, det var barnet hon försökte nå, det barn hon hoppades ännu fanns kvar, djupt inom honom. Det barn som måste räddas om Grimar skulle överleva. Hon försökte tafatt påminna honom om det liv han en gång levt, den han varit då. Om faderns och broderns kärlek, om vägen tillbaka till dem och till det trygga livet i Borgevid. Och om hur hon själv älskade honom, som en mor håller av sin son. Han yttrade inte många ord, bara korta osammanhängande fraser som svar på hennes ord. Men en sak återkom i hans tal, gång på gång.

– Det ska bli som förr, snyftade han. Nej, det ska bli bättre än förr! Det måste bli det, det ska bli det!

Det var något i de orden som skrämde henne, men hon hade inte tid att stanna upp och tänka. Prins Kei gav order om samling och tillbakamarsch. Det var dags att föra prinsarna i trygghet och att föra fångarna till lägret för rannsakan och dom. Det fanns mycket att utreda, och många frågor att ställa. Det skulle bli en lång natt.

De tog sig alla tillbaka, alla som varit vid hällarna. Endast de döda lokesprästinnorna lämnades kvar. Silverlans var trött nu, hon orkade inte hålla sig i täten, utan kom som en av de sista till lägret. Hon kastade en blick, full av förakt och avsmak, bort mot fångarna, innan hon gick mot paviljongen. Det fanns flera av dem hon skulle ägna gott om tid åt att tala med, flera av dem hon knappast skulle ge en mild dom, där domsrätten var hennes.

I paviljongens öppning mötte hon Grimar, redan rakare än uppe på hällarna, men ännu med drag av förvirring och sorg. Åter tog hon om honom, åter hann hon ana en glimt av den sanne Grimar. Så var glimten förbi, han sträckte på sig, än rakare och stoltare. En prins med ens, i hållning och kraft. Men var hämtade han den kraften? Rösten var plötsligt kall och beslutsam.

– Jag måste vara stark nu, jag ska inte göra min far besviken.

Med de orden sköt han undan henne, hans blick hade inte längre kvar det ögonblick av tvekan hon nyss sett. Han såg bortom Silverlans, och hans ögon utstrålade bara kyla. Det skrämde henne mer än stunden vid trädet, mer än om hon åsett hans död. Detta var inte den Grimar hon försökt nå, detta var Grimar av ondskan, Grimar, Lokes träl.

Hon kunde inte hjälpa Grimar längre. Hon kunde bara hoppas att hans vilja att göra sin far till lags skulle vara nog, att prins Kei med sin faderskärlek och auktoritet skulle kunna nå fram till sonen. Nu fick hon ägna sina krafter åt Almar, Almar som uthärdat kampen på hällarna och som stått emot både sin broders hat och Lokes ränker.

Det fanns en sorg i Almars ögon nu, och en bitterhet som inget hittills kunnat ge dem. Den bitterheten kunde bli förödande. Om prins Grimar hade fallit behövdes prins Almars styrka och kraft än mer. Sorgen skrämde henne inte, den måste få finnas där, vreden också. Men för bitterhet kunde det inte finnas någon plats i Almars själ, inte om Naronien skulle bli det land det förtjänade att vara, inte om prinsen skulle kunna växa till den man han var ämnad. Hon måste försöka nå fram till honom, åtminstone till honom.

Helerskan som Silverlans sett i lägret tidigare sade något ogillande, hon ville förbinda kroppens sår, men Silverlans ignorerade henne. Det viktigaste var att hinna nå fram till prins Almar innan Lokes gift fastnade i hans själ. Hon tog honom om axlarna och mötte hans blick.

– Du får inte låta Loke segra! Om du låter hatet bita sig fast har vi förlorat, sade hon med övertygelse.

– Du hörde inte vad han sade däruppe, svarade Almar bittert.

– Det var inte din bror, det var Loke som talade, försökte hon åter. Du måste kunna förlåta honom, om inte Lokes ränker ska skada oss alla. Du var stark uppe på hällarna, du måste vara stark nu också. Stark nog att förlåta och lämna detta bakom dig.

Han skakade sakta på huvudet, men hon märkte att han lyssnade, att hon nådde fram. Den styrka prins Almar hade skulle räcka för att bestå provet, här skulle inte Loke vinna någon seger. Här satt Naroniens hopp – som landet själv var han plundrad, blodig och sårad. Men likt Naronien skulle han överkomma sina sår, resa sig på nytt och bli den gudarna tänkt honom. Silverlans log för första gången den dagen, av stolthet över den unge man som satt framför henne. Han hade en lång väg kvar, men han skulle gå den, och gå den med mod och beslutsamhet. Hon kysste honom lätt på pannan.

– Almar, jag älskar dig som du vore min egen son.

Nu var det sagt till dem båda. All den kärlek hon känt för dessa pojkar i hela deras liv hade äntligen funnit ord. Inte för att hon trodde att den skulle räcka för att hela dem, till det behövdes så mycket mer än den kärva kärlek hon kunde ge. Mot Lokes gift hjälpte inga andra vapen, och hon hade nu givit allt hon någonsin kunnat ge. Det var bara så allt för litet, för Grimar skulle det inte förslå, och Almar hade sin egen styrka. Men kanske skulle det ändå betyda något, kanske skulle en aning av ljus ändå finnas för dem. Vad mer kunde hon göra?

Prins Keis röst avbröt dem. Han kallade dem alla att samlas på ängen, och där stod de nu. Prinsens trogna, Slaghökar, Svart Snö, lokesdyrkare, Zaardras, aralanthier, alla de som kommit till Björkskogen, i egna eller andras ärenden. Alla samlade för att njuta seger eller lida nederlag och dom, allt efter egna gärningar. Prins Kei talade om den lycka han kände över att sönerna var fria, över att trädet var läkt och Ragnarök förhindrat för denna gång. Men så hårdnade plötsligt hans röst, när han med illa dold vrede förkunnade att en förrädare fanns bland dem, bland dem han litat till och trott på. Silverlans kände hur vrede och beslutsamhet fyllde henne. Vem än förrädaren var skulle straffet drabba den skyldige hårt. Hon såg sig om, men kunde inte ana vem som fallit så djupt. Den som var trogen prins Kei var det för livet, som hon själv.

– Tride, läs upp brevet, beordrade prinsen.

Tride läste det brev prins Almar visat henne under gårdagen, ett brev om att låta döda en av hennes egna kämpar. Hade prins Kei funnit ut vem som skrivit detta? Själv kunde hon inte finna ett svar, men hon såg fram mot att få veta, och mot att få hämnas Ulva som varit henne trogen.

– SILVERLANS!

Utropet kom som ett slag. Först förstod hon inte att prins Kei talade om henne, hon trodde han sökte hennes råd. Men så mötte hon prinsens blick, en blick hon aldrig förr skådat. Iskall, full av vrede, full av… hat? Var det hat hon såg i hans ögon? Hur kunde det vara så? Hur kunde han ens för ett ögonblick tro på det han själv sade? Silverlans kände hur Faste tog ett hårt grepp om henne, och hur hennes svärd drogs ur sin skida, som om de var rädda att hon skulle anfalla prinsen. Hon förstod plötsligt ingenting. Ett brev, som hon aldrig skrivit, en handstil som inte var hennes, ord som egentligen ingenting betydde, och plötsligt vände sig prins Kei emot henne. Förrädare. Han kallade henne förrädare. Hur kunde han, han som alltid hyllat sig till sanningen, som vetat allt om henne, om dem alla? Alla visste att lögner lönade sig illa om man var i prinsens tjänst. Och nu stod han här och uttalade den svartaste lögn om henne. Visste han inte att det var en lögn, att det måste vara det? Hon försökte fråga vem som anklagat henne, vem som sått detta gift i prinsens sinne, men han avfärdade henne, som om hennes ord varit honom helt ovidkommande. Han talade om svek, men svek med sina ord sanningen och sig själv.

Hon hade själv inga ord längre. Hon försökte försvara sig, men kunde inte. Hatet i prinsens ögon hindrade henne från att tala, från att tänka klart. Vädja varken kunde eller ville hon. Det som sades var lögn, hon visste det, gudarna visste det, prins Kei måste veta det. Där hon nu stod på knä framför honom med tårar i ögonen förstod hon plötsligt att ingenting skulle hindra prinsen. Det fanns ingenting att säga. I prins Keis ansikte såg Silverlans en kort sekund en glimt av samma begär, maktlystnad och vrede som hon nyss sett hos Lokesdyrkarna på hällarna. Så var glimten borta. Men hatet i hans ögon fanns kvar.

– Förklara dig! Då kanske jag låter nåd gå före rätt.

– Det finns inget att förklara. Jag svär att jag aldrig någonsin har svikit vare sig er eller Naronien!

Han vände sig bort från henne, med vredgade ord förkunnade han att hon var både en lögnare och förrädare. Hans hat skar i henne, och ingen kom till hennes hjälp. Vid Tyr! De trodde alla på prins Keis ord, som hon själv skulle gjort om han anklagat någon annan. De trodde honom, och därmed dömde de henne, fördömde henne som förrädare. Hon uppfattade knappast orden när prins Kei avkunnade hennes dödsdom, det var som om det rört någon annan. Allt gick så fort, allt var så fel. Faste och Havgrim, en gång hennes vänner, förde bort henne, ut från lägret. Hon hörde prins Almar säga något, kanske var det till hennes försvar, och hur prins Keis nya röst avfärdade sonen. Hon kände att tårarna fortsatte rinna, men visste knappast vem hon grät för; sig själv, prinsarna eller Naronien. De förde bort henne, från gläntan, mot det som skulle bli hennes avrättningsplats. Med en röst hon själv inte kände igen bad hon om några sista ord, bad Faste och Havgrim hälsa prins Kei att hon var trogen, alltid varit det och att hennes liv och ära endast varit att tjäna Naronien. De hörde hennes ord, men hon kände att de inte trodde henne, att de fallit i samma fälla som prins Kei. Det fanns inga utvägar, inte ens nåden att någon skulle betvivla Silverlans skuld.

Hon föll på knä, med blicken fortfarande skymd av tårar. Hon kände ingen rädsla, ingen ångest. Bara en stor sorg över att prins Kei skulle tro henne om detta, och att Almar och Grimar skulle lyssna till förtalet. Hennes liv betydde inget, men det var bittert över allt förnuft att veta att hennes kärlek till dem och till Naronien inte skulle överleva denna dag, och dubbelt bittert att behöva lämna dem nu, så sårbara, så anfrätta av Lokes gift. Hon hade behövts ännu en tid. För deras skull. För Naroniens skull. Men rädd var hon inte. Valhall väntade.

– Vi har ändå känt varandra länge. Jag ska göra det snabbt, hörde hon Faste säga, där hon stod med blicken fäst mot skogen. Nu var det över. Nu fanns inte längre något hopp om en väg tillbaka.

– För Naronien, hann hon viska innan hon hörde vinandet av Fastes svärd. Sedan blev allt svart. Silverlans sista stund var förbi.

Land: