Seendets blot

Av Ingela Vretblad.

Nares Klinga, Naronien, 640.

De letade efter ett ondskans frö på stridsplatsen, var det låg begravt. Prästerna i prins Almars här tände en bloteld, och med seendets ring såg de...

Hettan från blotelden var stark. Prästerna stod samlade omkring den i en tät cirkel. En och en klev de närmare, åkallade sin gud, offrade eget blod och backade lågt mässande tillbaka till sin plats. Varv efter varv gick de. Hettan tilltog, mässandet blev högre, fyllde luften och tycktes på något sätt bli lättare, som om det steg av egen kraft. Vanja svettades, hjärtat slog allt fortare, och hon kunde känna den vite asens vrede pulsera genom kroppen. Han hade hörsammat hennes kallelse, aldrig hade hans närvaro varit så fysiskt påtaglig som nu. Hon kände hur blodet strömmade ut i musklerna, hur sinnena skärptes, andningen blev rytmisk. Varje flamma i elden avtecknade sig skarpt mot de andra, dofterna av ved, aska, blod och lera blev plötsligt tydliga var och en för sig. Heimdall var ursinnig. Ursinnig över ondska, illist och ärelöshet. Över den förstörelse som drabbat gudarnas land och folk. Över den gud som orsakade allt detta. Vanja kände hur hon skälvde av hans ilska och hörde avlägset sin egen röst mässa högre och högre, blandas med de andras som på samma sätt ökade i styrka.

Blicken var stadigt fäst på de dansande lågorna. Något annat började långsamt ta form ibland dem. En gråare färgnyans växte fram bland flammorna. Några svaga konturer, som liksom vek undan varje gång Vanja försökte fokusera på dem. Så tilltog skärpan i hastiga glimtar, ett landskap, en grop, en höjd, en soldat, några buskar. Lågorna tog över igen. Vanja koncentrerade sig till det yttersta och såg samma område närma sig igen. Gropen var nu borta men hon visste var den hade legat. Platsen var omgiven av soldater nu, hon såg ansikten, ondskefulla och förtvivlade om vartannat. Synen bleknade och återigen kändes hettan från lågorna.

Plötsligt, på ett ögonblick, fylldes hela synfältet i ett slag av något gigantiskt, värkande, som uppfyllde hela Vanjas medvetande. Det var som om både hörseln, synen och känseln uppfattade något så kraftfullt att de bedövades fullständigt. Tankarna flöt trögt, och Vanja hade ingen känsla av att tiden gick förrän hon kände en plötslig smärta i ryggen. Långsamt insåg hon att hon måste ha fallit eller kastats bakåt från elden. Flera ögonblick passerade utan att hon lyckades röra en lem eller ens öppna ögonen. Så småningom lyckades hon vrida på huvudet och konstaterade att de andra prästerna låg liksom hon själv ett stycke ifrån den ännu flammande elden. Det var svårt att bringa reda i tankarna. Något hade avbrutit dem. När hon försökte minnas vad som hänt värkte sinnet som ögon som blickar rakt in i solen. Instinktivt slöt hon ögonen igen och försökte istället tänka på hur blotet hade inletts. Mässandet, rytmen, hettan från lågorna och den skarpa knivseggen emot handen. Blotta minnet av Heimdalls vrede var ansträngande. Trots sin utmattning koncentrerade hon sig på att minnas fortsättningen, och såg åter eldslågorna framför sig. Så fladdrade den förbi, bilden av en grässlätt. Triumferande reste hon sig i halvsittande ställning, men föll tillbaka och förlorade åter medvetandet.

En skopa vatten hölls mot Vanjas läppar. Mödosamt kunde hon nu sätta sig upp och återigen se sig omkring. En annan av prästerna, den högste odensprästen på platsen, låg strax intill henne, och deras blickar möttes. De nickade svagt mot varandra som bekräftelse på att de sett samma sak. När Vanja vred på huvudet insåg hon att det var Ylva som givit henne vatten. ”Ylva ...”, började hon, ”vi har sett platsen”.

Land: