Lögardag 638 - Midvinter

Av Maria Forslund.

Nedåkra, Wenheim, 638.

Helvi från Norregårds upplevelser på Midvinter i Nedåkra.

Ingen midvinter kan slå midvintern 635 då så mycket konstigt och otäckt hände, men denna midvinter var sannerligen underlig den med. Om vi börjar med maten så var ju de där lavendelskorporna riktigt misslyckade – inte ska de vara svarta på utsidan och degiga på insidan. Sedan var det det där skådespelet de alltid brukar spela upp – det där om Lillebror och Reili. Gamla Mor Yrda var gestalten – vilket hon gjorde med en stel gammal tants inlevelse. Rana, som spelade Reili hade dock lite svårt att hålla sig för skratt varje gång Mor Yrda frågade om det var hennes tur. Den där gestalten är lite otäck tycker jag. Tycker den påminner lite om de där otäcka odöda varelserna, spöken eller vad det nu är, som det pratas om. Långt efter blotet skulle vi sedan leka veckovisan och vi var en väldig massa folk på ena sidan medan de bara var några enstaka på andra sidan – och de vann. Det kan ha varit mitt fel, för jag hade en vägg bakom mig och då är det som lite svårt att dra bakåt.

Så var det gästerna – Garm, Lärka och prästflickerna. De bara satt och diskuterade krig och spöken och sånt hela tiden. Flera av de andra lyssnade och lade sig i. Ett tag såg den där Garm så förtvivlad ut att vi kom fram till att det var bäst att sätta en bebis i hans knä. My kan smälta de flesta och det gjorde hon nu med – iallafall för den stund hon satt i hans knä och lekte med hans hår och Torshammare.

Senare hade de tydligen fått veta någon till del av någon vers av Blenda och Tea hade visst nämnt något. Det ledde till att Garm gav sig på mor Yrda och med alla till buds stående medel försökte övertala henne att ge honom någon dolk som hon fått som ung. Det lyckades tillslut. De där två – Garm och Lärka – var visst här det där konstiga året också och då höll de på att slåss med vättar – inte våra vättar, men ändock vättar. Den här gången så ville de plötsligt träffa en vätte. De hade kommit på att de kanske har någon sorts tro de med.

Eftersom far Evind skulle komma hem dagen därpå från sitt blot med våra vättar så sa vi att de kunde fråga honom så kunde han visa vägen till vättarna – om de lovade att inte ge sig på våra vättar. Vi var lite oroliga att de där gästerna skulle lura med sig någon av Toves möjliga framtida män. De lurade faktiskt med sig någon också, men varken Nirak eller Rimmer – utan Sestrid. Efter blotet så brast allt och hon skulle absolut bort från byn, bort från sina hostattacker, bort från allt – ja hon blev lite smått galen. Inte kan det föra något gott med sig. Garm och Lärka verkar knappast vara något för Tove, de far ju runt på farligheter hela tiden, ogillar uppenbart vättar och verkar bara tappa bort kvinnor hela tiden, iallafall den där Yrja och någon Isolde.

I vilket fall så verkade Nirak riktigt intresserad av Tove. Jag önskar så att min syster ska finna sig en lika fin man som min Ergil. Synd att han inte kunde vara med och fira midvinter – men de har ju så mycket att stå i nu med pälshandeln inne i Gargul. Lilla My verkade trivas. Det var hennes första midvinter, hon är ju bara 9 månader. Hon var mycket med moster Tove och farmor Tea. Ja Tea är en så god kvinna, en sådan som man kan se upp till och som är så bra att ha som svärmor.

Sent på kvällen kom hon fram till mig och verkade uppenbart rörd. Hon sa att hon inte var helt glad då jag och Ergil rymde iväg till Gargul för att gifta oss den där midvintern då allt det konstiga hände. Jag var ju bara en jänta från trakten och inte alls någon fin Köldgrip eller Nattfroste från Njarka. Men nu var hon så glad att vi hade gjort det och framförallt för att vi hade skänkt henne ett barnbarn.

Hon plockade fram ett vackert bärnstenshalsband som var någon sorts försenad bröllopsgåva, eller midvintergåva – i vilket fall blev jag mycket glad för gåvan och för hennes erkännande av mig. Hon hade till och med vävt in en bit av Mys hår i väven – eftersom det var det som var viktigast för henne under det år som gått.

Ja – många konstigheter, men också många härliga minnen förde denna midvinter med sig. Ett sådant var blotet som var så vackert så My somnade tittandes djupt in i elden då vi på slutet tyst tackade asagudarna omgivna av tysta tallar och gnistrande vit snö.

Land: