Den smala stigen

Av Sofia Stenler.

Nares Klinga, Naronien, 640.

Världen smalnar, för varje val som leder till allt färre möjliga val, till sist till ett enda, och sedan inget. Det är även en lättnad.

Hon vill överleva, men har gjort sig redo att dö. Det ger dagen en särskild skärpa. Bruset från älven, och från pulsen i öronen, blandas med ljuden från härlägret på andra sidan vattnet. Njarkas ena här, den som plundrat Hagre. Vid den lilla spången börjar de hugga ved, i hopp om att kunna ta sig in som trossfolk genom vättarnas lägerplats just på andra sidan älven. Hade de vetat mer om hur vattentäta skotten är mellan vättarnas trupper och människornas hade de nog inte begått det här misstaget. Nu får de dra sig undan, utan ved och med Rana kippandes efter luft från slaget hon fick för att hon talade till vättar på markägares vis. Vättarna visar tydligt sitt missnöje med att människor högg av deras ved. Och Rana visar tydligt att hon inte var beredd att svälja sin stolthet för det här uppdraget.

Men hon kan svälja att få ett vätteslag i magen, och vid vadstället en liten bit uppströms försöker de på nytt bli vedhuggande tross. Den hunger och håglöshet som präglar ett långt fälttåg hjälper dem att ta sig in i trossen, in i hären. De möts inte av några följdfrågor; tre par händer är välkomna bland de grå och hunsade. Det är skrämmande, de grå skuggorna som är människor i trossen. Inte vitten värda, och inte vitten orkar de bry sig. Tur är väl det för Rimdis, Rana och Nora.

Hos soldaterna blandas hunger och håglöshet med den skräckfyllda upprymdhet som Nora känner igen från dagen före ett anfall. Grå trosskepnader lägger de knappast märke till, och tur är väl det, för Rana har alltjämt svårt att tygla sin tunga, sin stolthet. Hon svarar emot, emot både vättar och soldater, riskerar att de alla avslöjas. Är Rana inte villig att offra allt för målet, kan markägarbarnet inte svälja sin stolthet? Vill hon dö utan att ens ha kommit nära? Kanske är hon villig att offra mer, mindre rädd att sätta livet till.

De hittar till stabslägret, i skydd av den grå likgiltigheten. Och på behörigt avstånd från officerarnas paviljonger: det som måste vara prästernas tält. Intill ligger ännu en bister plats, ett träd med en stor bult i, och ett bord, brunt av intorkat blod. Nora tänker på berättelsen om Oden och offerträdet. En offerplats. Soldaterna har inte satt upp sina tält nära.

Något senare bevittnar de en Lokesceremoni här, vid trädet. En man piskas blodig mot trädets bark. Hären är samlad, men ingen verkar bli berörd av det som sker. Ett långt fälttåg har gjort alla avtrubbade. Nora minns en sen kväll i Njarka när hon fick dra blankt då Lokestjuten ekade över skogen. Här förväntas hon stämma in i ropen, mumlar något som kan tas för ”Lokes lov”. Rana har det svårare, men avslöjar dem trots allt inte. Rimdis skymtar bland folkmassan på andra sidan offerplatsen. Hon stämmer in bland människornas rop, van att smälta in.

Rimdis. För henne har inte världen smalnat, hon vill först och främst komma levande härifrån. Och naturligtvis göra så mycket skada som möjligt på vägen. Tack vare Rimdis kunskaper och stora erfarenhet tog de sig in i lägret, kunde de gälla för trossfolk. Men vid åsynen av prästernas tält bleknade Rimdis. Nora vill inte veta vad hon minns, vilka bilder från Hedevi som hon ser i sitt sinne. Nora är inte förvånad när Rimdis sedan föreslår att de ska dela på sig, att hon själv ska ta sig an staben och lämna prästerna till Rana och Nora.

När de gör ett försök att närma sig prästernas tält, med ett vattenämbar som förevändning, tar de vägen förbi han som blöder vid trädet. Rana försöker rentav skära honom fri, men fången har mer vett än hon. Han vet att även om han är lös kan han inte komma någonstans. Men vattnet de ger honom dricker han girigt. När det går ber Rana, till Noras bestörtning, honom gå med Gudarna. Att hon vågar riskera så mycket av uppdraget, hela tiden! Bestörtningen byts mot förundran när fången ber dem göra sammalunda. Nora känner en liten metallbit varm mot halsen, Friggsfiguren. Möjligen är det livsfarligt att bära den, skulle de bli upptäckta. Men att inte ha den vore en fara för livet på ett annat sätt. Det är farligt nog, för sinnet, det man måste göra för att smälta in här; böja sina ord och sin rygg så ingen ska lägga märket till en. Prästernas vakter slår ut deras vatten, den här vägen kan de inte komma åt Lokespacket.

Sommarnatt, så mörk den blir. Rimdis har lämnat dem, täckt av blod och med en möjligen storartad seger bakom sig. Hennes tysta berättelse om en feberhet skepnad bland filtarna i en ensam paviljong, och hur Rimdis satt kniven i den. Men för att ta sig ut var hon tvungen att döda en till, en soldat som var vild av skräck för morgondagen. Om – nej när – de hittar hans kropp är det bäst att vara långt borta. Så Rimdis som är täckt av blod smyger genom skogen, och Rana och Nora hoppas de hinner innan larmet går.

Det går att ta sig in bland prästernas tält. Det går att lägga sig näranära tältduken, och sakta skära upp den, utan att vakterna på andra sidan hör. Utan att handen darrar. Det går att rulla in i det mörka tältet. Det går att urskilja mörka bylten, människor under filtar. Rana följer tätt efter, sedan vänder de sig åt varsitt håll. Första snittet går för djupt, bladet suger fast i köttet. Men sedan går det lättare. Det är länge sedan sist, men långtifrån första gången. Bakom sig hör hon Ranas tysta rörelser, och svaga ljud som tyder på att inte heller Rana har några tvivel kring det de tagit sig hit för att göra. Tältet fylls av den metalliska doften av blod, en lukt som inte kommer att gå ur näsborrarna i många dagar, det minns Nora. Hjaltet blir halt, händerna blir hala. De sista prästerna vaknar, en av dem hinner inte mer än så, men den andra slåss för sitt liv. Loke ser inte till de sina, Nora kan sätta kniven i prästen. Då har vakterna kommit in, med ljus och dragna svärd. Och huggit Rana som försökte slå lyktan ur händerna på dem. Hon blöder men står. Nora, tätt följd av Rana, kastar sig ut genom revan i tältduken och springer. Bort från härlägret, där larmet ökar. De har börjat vakna.

Sommarnatt, så mörk den blir, mörkret och skogen är deras skydd. Men Nora vet inte hur långt de kommer. Skadorna, blodet, Rimdis som är försvunnen; Nora vet inte hur långt de kommer. Men Rana måste ha en kärna av järn inom sig, hon är tyst och oförtruten bredvid Nora. De måste ta sig till Klingan, handskarna måste koma dit. De rör de sig som grå skuggor i nattskogen.

Världen smalnar, för varje val som leder till allt färre möjliga val, till sist till ett enda, och sedan inget. Det är även en lättnad.

Och sedan, världen ligger vidöppen igen.

Land: