Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Sagor från Klintjebergen

Av Emma Jansson Hjerdt

Tre sagor som skrevs till Bojor som bundits 642.

Sagan om furstedottern och den onde hövdingen
barntillåten version

alternativ version för lite större barn finns: sagan_om_furstedottern_och_den_onde_hovdingen

För länge sedan härskade en ondskefull hövding bland Klintjebergen och folket levde i fruktan för hans vrede. Fastän hans rike var litet spred sig ryktet om hans grymhet och ondska vida omkring, ända bort till Gargul där fursten oroades djupt över de prövningar som drabbade folket. Många försökte resa uppror mot hövdingen, eller beveka hans hjärta med uppriktiga böner, men hans ondska och illvilja växte ständigt tills han såg fiender överallt och hatade alla de människor som han så orättfärdigt härskade över.

Fursten av Gargul såg sig ingen annan råd än att sända sitt älskade barn, sin dotter, för att hon genom sin visdom, sin styrka och sin skönhet skulle lyckas där andra gått bet. När hon lämnade honom grät fursten bittra tårar, för han visste att hennes uppdrag var farligt och han fruktade att han aldrig mer skulle få se henne.

Furstedottern färdades med en stor härsmakt till bergens fot, men när de ville följa henne till hövdingens rike hejdade hon dem. Endast genom att mäta sin klokskap mot hövdingens list och genom att sätta sin godhet mot hans ondska skulle hon kunna besegra honom, och inte genom vapenmakt och strid.

Alldeles ensam fortsatte hon därför färden upp bland bergen, och ensam fördes hon inför hövdingen. Där lade hon fram sin sak och talade länge och väl om sin fader furstens oro, om folkets lidande och om den fruktan som hon hyste för ondskan i hans hjärta. Hon erbjöd honom rika skänker för att köpa fred och en plats i furstens eget råd, men allt hon sade fyllde hövdingen med misstänksamhet och vrede och han sände bort henne med förakt och bannlyste henne från sitt rike.

Men hövdingen hade en ung son som hade ett gott och ljust sinnelag och han rördes i sitt innersta av furstedotterns väsen och hennes oro, och hans hjärta uppfylldes av kärlek till henne. När hon så bryskt hade visats bort av fadern så tog sonen emot henne i sitt eget hus och ärade henne som en efterlängtad gäst, och hennes hjärta upptändes av samma starka kärlek som fanns i honom och deras trådar förenades och blev till en i den stora väven.
När budet nådde hövdingen att hans son trotsat honom och tagit emot furstedottern och dessutom skänkt henne sin trohet och sin kärlek så greps han av en fruktansvärd vrede och hat mot sin son. Ondskan i honom viskade att hans son nu skulle förråda honom och dräpa honom för att själv härska i hans rike. Och i sin list fann hövdingen på ett sätt att gälda detta förräderi, och han bjöd sin son och furstedottern och hela sin släkt till sig och han låtsades att han välsignade deras förening och lyckönskade dem och hälsade furstedottern som sitt eget barn.

Men i hemlighet lät han omringa gården och när gästerna vilade efter gästabudet som han låtit fira till det unga parets ära, så lät han sina trogna krigare anfalla gården och dräpa alla, män som kvinnor, unga som gamla, ja till och med hans egna fränder som hade samlats där. Och sedan lät han sticka gården i brand så att ingen skulle få veta vad som hade hänt där och så att alla de döda skulle slitas ur väven och för evigt gå förlorade.

Men furstedottern var lika klok som hövdingen var listig, och när han bjöd in till gästabud så anade hon oråd och under måltiden varnade hon sin make och flydde med honom utan att hövdingen märkte det. När sedan gården bränts till grunden kunde inte hövdingen se att de båda saknades, och därför förstod han inte att han blivit lurad.

Och furstedottern och hennes make vandrade länge bland bergen och kom till sist till en okänd dal, där marken var bördig och många människor skulle kunna leva gott. Där grundade de ett nytt rike och många som hade flytt undan den onde hövdingens förtryck kom till dem och fick en plats att leva sina liv i fred och lycka, och furstedottern styrde över dem med stor visdom och blev mycket älskad av sitt folk. På så sätt kom folket att bli fritt från hövdingen och godheten att segra över ondskan i Klintjebergen.

Sagan om rackelhannen

Det var en gång en ung, högättad man som dessutom hade ett gott hjärta. Han saknade ingenting i världen och var förnöjsam och glad, och han spred vänlighet omkring sig vart han än gick. Fåglarna bland träden var hans vänner, och fastän han inte ägde gård eller silver så litade han på att ödet skulle vara gott mot honom.

Bäst som han vandrade längs vägen så kom han till en liten by där han bestämde sig för att stanna till. På det lilla bytorget fanns en ofantlig ek invid brunnen, och under eken slog han sig ner för att lyssna på fågelsången och härma dess ljud med sin flöjt. En ung kvinna som hörde hans spel talade vänligt till honom, och från den stunden förstod mannen att hur förnöjsam han än varit i sitt liv så hade han aldrig känt sann lycka såsom han kände i detta ögonblick, ty den unge mannen hade aldrig förr känt sann kärlek.

Han sprang upp från sin plats under eken och bekände sin kärlek med rent hjärta, och kvinnan rördes av hans uppriktighet och godhet men kunde inte besvara hans känsla. Hon var lovad till en annan och detta var hennes bröllopsdag, i bröllopsgården väntade redan gästerna och hennes blivande make var på väg med ett stort följe och en präst från grannbyn. Den unge mannen grät när han hörde detta, men han ville inte röva bort henne eller på annat vis ställa sig i vägen för hennes lycka, så mycket älskade han henne. Istället bad han att få följa henne till bröllopsgården och spela för gästerna, för det var den enda tjänst han kunde göra henne.
Den unge mannen spelade länge och väl för bröllopsgästerna, för brudgummen dröjde. Under tiden hann brudens hjärta öppnas för hans spel och hans skönhet, och när stunden var kommen att hon skulle fästas vid sin brudgum så var hon tvungen att bekänna att hennes hjärta nu tillhörde en annan och att hon skulle äkta honom eller ingen alls.

Men brudgummen fylldes av en besinningslös vrede vid hennes ord och inför alla sina gäster grep han sitt jaktspjut och slungade det mot sin rival. I sin ilska märkte han inte hur hans brud ställt sig i vägen för att söka lugna honom och skydda den unge mannen som hon älskade, och det blev istället hon som dog för hans hand.

Den unge mannen stod som förstelnad och såg sin älskade dö inför sina ögon och han visste att han aldrig mer skulle känna glädje eller lycka och att den förtvivlade kärleken var allt som han hade kvar. Den unga brudens blod stelnade på marken och där hon dött växte snart de skönaste blommor upp, men den unge mannen förvandlades till en av de fåglar han härmade med sin flöjt, en rackelhanne som döljer sig i skogen och inte vågar möta människors blick. Nu kan man höra hans hjärtskärande sång i vinden, men han sjunger bara när någon som är älskad med sann och uppriktig kärlek snart ska dö.

Sagan om mannen som sålde sin själ till Loke

För länge sedan bland Klintjebergen levde en gammal man som var mycket rik och mäktig och som älskade sig själv över allt annat i denna värld. Han samlade på silver och starka hästar, på välsmidda svärd och på kostbara kryddor från främmande länder, och hans största sorg i livet var att han inte skulle leva länge nog för att hinna njuta av alla sina skatter. På dagarna satt han orolig på sitt snidade högsäte och grubblade över hur han skulle kunna få allt det han åtrådde, och på nätterna vandrade han omkring bland sina älskade ting och smekte dem och talade till dem och önskade av hela sitt hjärta att han skulle få leva för evigt.

En dag när han som bäst satt och grubblade kom en vis gammal kvinna gående på vägen som ledde förbi hans stuga, och fastän han fylldes av fruktan att hon kom hem till honom för att stjäla det som var hans, så talade han ändå till henne och frågade henne om hon visste hur man kan få evigt liv.

Kvinnan skrockade och svarade mannen att evigt liv inte är något som människor eller djur kan få, det är en hemlighet som bara gudarna känner och som bara gudarna kan skänka. Den gamle mannen lyssnade noga och tog till sig hennes råd, och så sände han bort kvinnan och bevakade henne noga där hon gick så att hon inte skulle stjäla någon av hans skatter på vägen.

Och redan samma kväll blotade han till Oden i sin ensamhet och offrade en korp, och han bad om att få ta del av den hemliga kunskapen om hur man får leva för evigt. Men Oden vände sig bort i förakt och sade att sådan kunskap är för den som visar sig värdig och för den som offrar av sig själv för att se det som är fördolt. Och mannen förargades på guden och bestämde sig för att söka sin kunskap på annat håll.

Redan nästa kväll blotade den gamle mannen till Freja i sin ensamhet och offrade ett stoföl och bad gudinnan att inte försmå hans rika gåva utan berätta för honom hur livskraften som hon kan väcka i människor kan fås att stanna för evigt. Men Freja skrattade åt honom och menade att sådan livskraft som hon hade att ge var för kärlek och fruktbarhet, inte för gamla män som inget annat älskar än sig själva. Och mannen vredgades på gudinnan och beslöt att söka sin kunskap på annat håll, hos den som inte skulle neka honom det han ville ha.

Och redan kvällen efter det blotade den gamle mannen till Loke på sin gård och offrade till honom sitt förstfödda barnbarn och krävde att få leva för evigt bland sina skatter. Och guden kom till honom och köpslog med honom och erbjöd honom att få leva för evigt om han ville sälja sin egen själ och alla sina efterkommande till guden. Och mannen fann hans erbjudande skäligt och svor en fruktansvärd ed på sitt eget blod att han och alla hans efterkommande skulle tjäna den Trettonde och att han själv skulle förfölja sina ättlingar till sista kvinna, man och barn för att uppfylla sin ed. Loke tog emot hans ed och band honom vid den, och den gamle mannen kände plötsligt hur han blev stark och beslutsam och fylldes av kraft.
När hans fränder förstod vad den gamle mannen gjort och att han använt sitt eget kött och blod, sitt barns barn, för att besegla sin ed så fylldes de av stor fruktan. Hastigt samlade de ihop det som de höll kärast och flydde, var och en åt sitt håll och med de små barnen i föräldrarnas famn, för de tänkte att om de kunde färdas tillräckligt långt bort skulle inte den gamle nå fram till dem och den Trettonde skulle låta dem vara ifred. Men genom gudens krafter stängdes vägen för dem ut från bergen och alla som redan lyckats fly ut drabbades av allehanda olyckor och dog i sina nya hembyar, så att ingen som en gång haft sitt hem bland bergen kunde finna en hemvist någon annanstans. Och den gamle mannen jagade dem som blivit kvar och dräpte dem när han kunde finna dem, och om natten jagade han deras barn för att de inte ville tjäna den Trettonde. Och hans hjärta uppfylldes helt av vrede och hat och han glömde bort alla sina skatter som han en gång älskat så högt och levde bara för att uppfylla sin hemska ed, och när hans naturliga livstid förgått hade mannen blivit till en skugga som drog fram bland bergen, genom pass och dalgångar, genom byar och ensliga gårdar, ständigt med hat i sinnet och ständigt på jakt efter dem som bär hans blod.

Land: