Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Reflektioner i natten

Av Karin Oswald.

Nedåkra, Wenheim, 635.

Betraktelser från lavjet Bröllop i Nedåkra.

Regndoften låg tung över Nedåkra, och nattens sammet smet tätt om Vanja när hon vandrade planlöst genom bygden. Gästerna hade blivit omhändertagna, men Vanja tvivlade på att de fallit till ro efter kvällens uppståndelse. Borgevid belägrat... Vad det innebar rent praktiskt för familjen Köldgrip ville hon inte ens tänka på. Det hade varit hennes plikt, men sannerligen inte hennes önskan, att erbjuda familjen Stenbräcke husrum för så lång tid de ansåg sig behöva. Tak över huvudet kunde hon nog erbjuda, men hur skulle det bli med maten?

Så Högbacka hade förvandlats till en soldatförläggning. Tomheten ekade i bröstet efter gråten som nyss rev ner hennes så omsorgsfullt murade försvar. När grät hon senast? Hon mindes inte. Det måste ha varit innan hon gifte sig med Eskil. Inte ens när hon nåddes av budet om att hennes båda äldsta barn hade drunknat hade hon röjt några känslor. Eskil hade hållit masken så länge tjänarna var i närheten, men bröt så ihop fullständigt. Han var lika våldsam i sin sorg som i sin vrede och glädje, slog sönder möbler och vrålade ut sin smärta. Han hade attackerat hennes lugn. Anklagat henne för att vara en demon, sa kall så att isen brann som eld i jämförelse. Sagt att det inte fanns någonting han ångrat så djupt som att han lät Högbackas skönhet förföra honom och lockat honom att ta henne som hustru. Hon hade gjort hela hans tillvaro till en levande mardröm.

Ikväll hade Rimmer berättat för henne att hans far fortfarande levde. Han hade nog menat det som ett gott bud, men Vanja gjorde det detsamma. För henne var människor antingen här eller inte här. Det var så hon hade tänkt när hennes barn sades vara döda. De var helt enkelt inte här. Några år senare kom Rana tillbaka. Vissa tog det som en sorgfylld bekräftelse av att Ulf verkligen var död, men så såg inte Vanja på det. Hon skulle inte blivit mer förvånad om Ulf hade kommit ikväll än hon blev då både Rimmer och hennes lillebror Aske gjorde det. Förvåning hörde inte hemma i hennes värld.

Nog hade hon uppfattat viskningarna under kvällen. Intrycket gästerna fått att markfurstinnan var väl snål. Nu var det många år sedan Vanja slutat bry sig om vad folk tyckte om henne, men hon ville inte att Ragna skulle behöva skämmas inför sin nya släkt. Hon hade haft en klar bild av att Nedåkra var familjens nya gods, varifrån hon nu fått den. Tara hade uttryckt sin förvåning när hon anlände, och frågat varför de inte kunde hålla till i huvudgården i stället. Som om det skulle finnas någon större gård än det eländiga ruckel de blivit satta i!

Vanja bet ihop och tvingade sina tankar från det förflutna. Ryggen värkte värre än vanligt och i hennes bröst ekade en förtvivlad tomhet. Hennes barn, hennes älskade barn, varför hade hon inte kunnat gripa in och styra deras öde till en jämnare stig? Åsynen av Rimmer som satt och vävde in en trasa av sina egna kläder i Ragnas bröllopsväv var nästan mer än hon kunde bära. När skulle de förstå att det var de två som hörde ihop, som alltid hade hört ihop? Nog verkade den unge Stenbräcke vara en sympatisk man, långt bättre än Erling som Ragna först gift sig med, men han skulle aldrig kunna sudda ut skuggan av längtan i Ragnas ögon. Även i Ranas ögon vilade en tyngd. Åtminstone när blicken motvilligt var vänd mot modern. Och nu hade Vanja lagt ytterligare sten på bördan, genom att anklaga henne för att de förlorade Högbacka. Hade hon kunnat ta tillbaka orden så hade hon gjort det, samtidigt som känslan inte gick att ignorera. Vad hade hänt om de hade stannat kvar? Hade de kunnat rädda godset och deras folk, eller hade de alla måst offra sina liv, som Rana var övertygad om? Vanja hade varit helt beredd att göra just det. Hela hennes liv var redan offrat för godset och familjen, så varför hade hon blivit fråntagen möjligheten att kämpa för sitt hem?

Hon hade velat återvända nu, men fått hela familjen emot sig. De hade tyngt henne med hennes ansvar för dem. Vanja tänkte bittert att hon hade skämt bort dem. De flesta var vuxna människor, hur hade ansvaret för dem blivit hennes?

Därför att hon hade tagit det ansvaret. Fångad i sitt eget garn. I stillheten sökte hon sin styrka. Kände leran tynga hennes skor. Lyssnade till regndropparnas försiktiga möte med växtligheten. Stod stilla en stund och bara andades in natten. Rätade ut varje värkande kota och återvände för att lyfta den börda ödet tilldelat henne.

Land: