Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Molnen hopar sig

Av Peter Engström.

Lärke, Randersmark, våren 636.

Här beskrivs delar av vad som hände på hövdingatinget i Lärke 636. Händelserna är upptakten till lajvet Död mans plats. Läs [[Drottningens fall]] om du vill veta vad mer som hände på tinget.

Det var trångt på gatorna i Lärke, värre än vanligt då det var extra mycket folk i rörelse nu till Hövdingatinget.

Alla klanhövdingaparen och deras följen hade anlänt till staden och mer eller mindre ockuperat alla värdshus och uthyrningsrum som fanns att tillgå. Många bodde utanför staden i egna läger eller inkvarterade på olika gårdar. De mest prominenta bodde så klart i slottet, inbjudna av kungaparet.

Jemima anlände en sen kväll till staden och sökte sig till värdshuset Bogsprötet nere i hamnen, där Vigdir och Torbein hade ordnat husrum. Värdshuset var av den sjaskigare sorten, men det passade sällskapet bra då de inte ville väcka någon uppmärksamhet. Ebhen hade redan anlänt och med sig hade han den olycklige skräddaren från Åtuna. Denne hade förvisso fått lite färg på kinderna och var inte riktigt lika nedgången som tidigare, men inte var det mycket att visa upp för kungligheter direkt. Men hans vittnesmål kanske skulle bli viktigt under tinget och då var det bra ifall han fanns i närheten.

Sällskapet hade under den senaste månaden farit runt i landet på varsitt håll och uträttat en del ärenden och förberedelser inför hövdingatinget. Ebhen hade varit hemma hos sin klan för att förhöra sig om dess ställning i olika sakfrågor som rörde kungaparet och ifall han kunde räkna med klanens stöd ifall det skulle bli tvunget. Detta beviljades såvida det inte gick helt emot klanens vanliga hållning. Jemima hade gjort detsamma i Hvike. Där var man däremot inte allt för villiga att ställa sig bakom några åsikter eller handlingar utan att först ha blivit tillfrågade på förhand. Torbein och Vigdir hade rest till Lärke tillsammans med Torgeir Boklärd för att där förbereda saker och ting.

Vigdir och Torbein hade mycket att berätta för de andra då de haft gott om tid på sig att lyssna på rykten och skvaller i staden. Det var tydligt att något stort var i görningen, folk visste däremot inte vad utan spekulerade vilt. Torgeir Boklärd hade dock fått fram att översteklanherren varit flitig i sin korrespondens med flertalet klanhövdingar ute i landet. Han har dessutom setts besöka flera av dem när de anlänt till staden.

De hade inte fått fram så mycket matnyttígt som skulle kunna vägleda dem i vad som komma skulle. Både Vigdir och Ebhen var nervösa och retliga och höll sig ifrån varandra så mycket det gick. Initiativet låg helt klart hos översteklanherren, något som inte gagnade deras sak. Hade de fått en vink om vad som skulle komma så skulle de kunnat förbereda sig för det och inte som nu famla i mörkret och försöka hålla alla öppningar täckta.

Det var nu bara en dag kvar innan det var dags för tinget. Vädret verkade lovande, svalt i luften och endast lätta moln som gled fram över himlen. Enligt värdshusvärden så skulle det hålla i sig åtminstone veckan ut, i alla fall enligt de sjömän han talat med.

Den sista kvällen innan hövdingatinget skulle starta så var stämningen förväntansfull i staden. Sällskapet hade en sista överläggning tillsammans med Torgeir Boklärd men inga nya saker framkom. Alla beslöt sig för att gå till sängs tidigt för att vara utvilade inför tinget.

Den första tingsdagen lovade fint väder, och följe efter följe färdades genom stadens gator mot slottet. Alla var finklädda och hästarna var ryktade tills pälsen glänste. Ju närmare slottet följena kom desto större skaror av nyfikna stadsbor kantade gatorna och det hela liknade nästan en parad. Väpnarsvenner rusade fram och åter framför slottsportarna för att ta hand om allas hästar då de satt av och klev in i slottet. Varje följe hälsades med en trumpetfanfar och en härold anmälde respektive hövdingapar då de klev in på borggården.

Ebhen, Vigdir och de andra hade också klätt upp sig för tilldragelsen men de valde att anlända via en av sidoportarna för att inte väcka allt för stor uppmärksamhet. De klev in på borggården och satte sig på sina tilldelade platser. Torbein försvann snart iväg för att prata med några andra faneriddare. Ebhen och Vigdir hade repat mod och insett att det inte blev bättre av att grubbla och vara orolig. Så de satt och samtalade glatt om andra ting med Jemíma medan de studerade de anländande klanhövdingarna och deras följen.

Tinget var så slutligen samlat på borggården. Läktare var uppbyggda åt sidorna. Närmast marken satt de som ägde talan, klanhövdingaparen. Bakom dem satt deras följen, lärde, präster och borgare i Lärke som följde detta klanmöte. Sammantaget fanns det kanske ett tusende där inne på borggården. Den ena kortsidan var öppen, på den andra fanns tronen där kung Vidar och drottning Nanna satt, flankerade av rådet. Det var bestämt att sällskapet skulle ingå i följet från Randersborgsklanen men de skulle hålla sig i bakgrunden tills det blev dags att agera. De hade tilldelats platser bakom Randersborgsklanen. Därifrån hade de god uppsikt på översteklanparet som satt på den sidan estraden.

Översteklanparet hade lyckats sammankalla detta ting för att försöka försvaga kungens makt, så mycket var klart. De hade hänvisat till oro i landet, och att många frågor måste dryftas. Rådet hade till sist enhälligt gått översteklanparet till mötes, trots att kung Vidar försökt hålla emot.

Först kungjordes det att kronprinsens vapenfostrare, Sigtrygg Erendgrindson av Bisphaugr, hade avlidit under resan till tinget. Han var gammal och sjuk men hade ändå vågat sig på resan till Lärke. Tyvär hade inte den gamle kroppen orkat med och han hade avlidit strax utanför Havaport. Detta bud var nytt för de flesta närvarande och satte igång en hel del viskande diskussioner om vem som skulle ta över den posten.

Den första dagens ting handlade mest om mindre saker men det var ändå en kamp mellan kungaparet och översteklanparet om vem som hade stödet i frågorna. Det blev jämnt och ovisst. Men frågan om vem som skulle ta Död mans plats sköts upp till tingets tredje dag.

När tinget avslutats för aftonen red sällskapet ned genom staden mot skolan for att äta middag samman med Torgeir Boklärd och diskutera dagens händelser. Innan de kommit fram till skolan så blev de upphunna av en budbärare från slottet som bad Ebhen att följa med tillbaka då han var önskad av konungen. Det var bara att lyda för Ebhen, som vid det här laget var mycket hungrig, och mest längtade efter mat och vin.

De övriga fortsatte till skolan och fann där Torgeir och ett dignande bord. De lät sig väl smaka och diskuterade livligt tingets utveckling då Ebhen återkom och klev in i salen. Det syntes lång väg att han var rasande. Han ursäktade sin sena ankomst för Torgeir som viftade bort det och erbjöd honom en bägare vin och en stol. Vinet svepte han stående och satte sig sedan tungt på stolen och blängde tyst i bordet.

De andra kastade undrande blickar på varandra och Vigdir frågade vad som hade hänt. ”Jag måste ge mig av på ett uppdrag” förklarade Ebhen medan han tog för sig av maten. ”Jag reser ikvä1l!”

Runt bordet stannade allt upp och alla såg på den bistre väpnaren.

”VAD?” utbrast Vigdir. ”Nu? Vad i all världen ska du göra då?”

”Det är jag förbjuden att diskutera med er” svarade Ebhen och såg upp från tallriken. ”Ni däremot måste stanna här och slutföra det vi påbörjat. Ni vet allt jag visste förut och alla bevisen finns i drottningens förvar i slottet, skräddaren också för den delen.”

”Men drottningen har ju beordrat mig att följa med och hjälpa dig,” sade Jemima, ”den orden kan jag inte...”

”Det var inte konungen som kallade mig utan drottningen” klippte Ebhen av. ”Det är hon som nu befaller detta! Tror ni inte jag försökte få henne på andra tankar? Det finns inget vi kan göra åt det hela, jag måste resa och ni måste stanna, så enkelt är det."

”Men valt ska du?” undrade Torbein.

”Som jag sa så är jag förbjuden att yppa något om mitt uppdrag, det har jag svurit på. Men jag kan säga så mycket att jag inte kommer att finnas kvar i landet i övermorgon."

Torgeir hade suttit tyst under hela konversationen och tittat på var och en. Nu reste han sig upp och äskade tystnad.

”Mina vänner, det tycks mig som om en komplikation har tillstått här men det ligger inte i vårt intresse att grubbla över orsaken till detta. Vi måste fortstätta på den väg som vi slagit in på. Ebhen måste vika av på en okänd stig, men kommer säkert att finna tillbaka till oss inom kort. Vi utkämpar alla samma strid, Ebhen har ålagts en egen uppgift i detta och kanske återfinner vi varandra längs vägen och går åter enade. Men nu dricker vi en avskedsskål för Ebhen och önskar honom välgång på resan och att gudarna står honom bi i hans uppdrag. Vi får inte svikta nu!”

Med dessa ord höjde han sin bägare mot Ebhen som reste sig och besvarade skålen. Med bistra miner tog de alla farväl av Ebhen som sedan raskt lämnade dem.

Den natten sov de alla oroligt. Inte för att någon direkt oroade sig för Ebhen eller hans okända uppdrag. Men det var mycket oroväckande att han skulle skickas iväg så här mitt under hövdingatinget. Det bådade inte gott.

Tingets andra dag fortgick som den första, och sällskapet blev mer och mer nervösa då ingenting hände som rörde det som de alla trodde hela tinget skulle handla om.

Sent på eftermiddagen, när solen hade krupit ned bakom murarna och lagt borggården i skugga, upptäckte Torbein en budbärare som skyndsamt nalkades och genast fick tillträde till kungaparet. Torbein gjorde de andra uppmärksamma på budbäraren som nu samtalade lågmält med regenterna. Drottningen reste sig och gick hastigt in i slottet med budbäraren efter sig. Konung Vidar satt kvar i sitt högsäte men hade en orolig min. Efter en stund kom en tjänare fram till Vigdir och de övriga i sällskapet och bad dem följa med. Han visade dem in i en kammare i slottet och där väntade drottning Nanna.

De föll alla på knä men Nanna gestikulerade otåligt med handen och fick dem att resa sig upp igen. Hon berättade att något märkligt och oroväckande hade inträffat i Randersborgs slott, och att det skulle kunna få konsekvenser för händelseutvecklingen här om det kom ut. En hovdam hade blivit bortförd från slottet av okända personer. Hur de lyckats ta sig in i slottet och sedan ut igen var ännu oklart men undersökningar pågick i slottet.

En av de allvarligare komplikationema som skulle kunna bli av detta var att säkerheten hos konungen skulle ifrågasättas. ”Kan folk inte ens vara säkra i det kungliga slottet?” och liknande tvivel skulle kunna göra att vissa klanhövdingar skulle sida med översteklanherren mot Vidar. Anklagelser skulle säkerligen också kastas mot konungen för det inträffade. Något som ytterligare komplicerade saken var att den bortrövade var prinsessan Sigrlinns hovdam, Sigrdriva Sigridsdotter av Rygjardal, dotterdotter till klanhövdingen själv. Fröken ifråga var dessutom trolovad med översteklanherrens son Skulur och paret skulle vigas till sommaren var det tänkt. Det band som då skulle knytas mellan Rygjardal och Randgrindr skulle bli en hård allians mot konungen.

Nanna beordrade dem att snarast bege sig till Randersborg för att om möjligt klara ut vad som hänt och sedan se om de kunde lyckas leta rätt på förövarna och hämta tillbaka flickan. Detta skulle göra Rygjardal mer vänligt inställd till Vidar än om han inte gjorde något alls. Sällskapet var de mest pålitliga och trovärdiga drottningen kunde tänka sig just nu och hon räknade med att de skulle lyckas i sitt värv. Hästar stod redan sadlade nere vid östra borgporten och hon lämnade även över ett brev som skulle lämnas till vakthavande vid slottet. Då hon berövat sällskapet på väpnaren Ebhen, erbjöd hon dem en värdig ersättare i detta sökande, en man vid namn Atrid Eikinson. Han befann sig i Randersborg och i brevet de just fått fanns instruktioner till honom.

Nanna meddelade också att kampen mot översteklanherren under tinget kunde hon sköta tillsammans med Torgeir och konungen. Hon hade ju trots allt fått all information och bevis.

Mycket motvilligt begav sig sällskapet iväg. Hästar med lätt ryttarpackning fann de väntande på dem vid porten och de red hastigt iväg mot Randersborg.

Tags: