Earas barn

Av Karin Andersson.

Arildskälla, Björkskogen, 643.

Earas betraktelser från lajvet "medan tid ännu är".

Efter fyra år var det så över. I och med Hedes död var det över, definitivt. Utan Hede fanns ingenting kvar, och ingenting skulle någonsin kunna återgå till att bli som det en gång varit. Många hade passerat genom åren, slagits och dött, men förlusten av dem hade inte berört henne på djupet, och de kunde lätt glömmas. Förlusten av Hede var svart och svår och tung, och hon hade ingen aning om hur hon skulle hantera den.

Alltihop var en svårtutredd härva av skuldkänslor. Hon borde ha varit med när det hände, vid Hedes sida, och sett till att attentatet lyckades. Men hon hade inte varit där. Hon borde ha varnat Karg för att någonting var på gång och inte bara stått tigande utanför hans tält. Men det hade hon inte gjort. Hon hade inte ställt sig på någons sida, utan lämnat allt i Gudarnas och ödets händer, blundat och förnekat, och vaknat i panik av Jerins skrik och inte vetat för vems liv hon fruktade mest.

Hedes eller Kargs?

Och om det var Kargs, vad betydde det?

Skulden var utblandad med skam. Hon hade låtit sig påverkas och förledas, och inte stått fast vid beslutet de fattade för länge sedan, när Slaghök blev furst Karg av Njarka. Hon skämdes över att hon inte kunnat vara så kall och hård som hon borde ha varit, inte hållit distansen så som hon borde ha gjort, inte följt den väg som ur gudarnas ögon måste vara den rätta. Hedes väg. Den väg som ledde till ödesfurstens död. Den väg de kommit överens om att gå.

Den väg hon gick nu kändes som om den ledde raka vägen till Hel. Den enda trösten var att hon gick den tillsammans med Karsgeir, och hans starka övertygelse om att det trots allt var den bästa vägen fick henne att känna sig lite lugnare.

Efter Hedes avrättning i gryningsljuset hade hon hamnat i någon slags dvala. Hon hade vänt sig bort och gråtit tyst, och sedan gått och lagt sig och faktiskt somnat. Hon hade vaknat med en stor tomhet inombords, och en odefinierbar ilska som hon inte ville tänka på. Hon kokade ingen gröt, för varför skulle hon göra det? Hon reste sig inte ur halmen för att lägga in mer ved i brasan, för till vilken nytta skulle det vara? Hon behövde ingen gröt, hon behövde ingen eld. Hon behövde inte vara stark och duktig, för hon hade sjunkit alldeles för lågt för att det skulle spela någon roll.

Eden till furst Kei var mest en bekräftelse på det, svuren tillsammans med lokesdyrkare och människor som förmodligen aldrig skulle få en plats i Valhall. Beslutet var taget och sidan var vald, och det var bara att svälja bitterheten över att detta var vad fyra års kamp hade lett fram till. En galen furste i Nemevid och Karg på Njarkas tron.

Om inte Karsgeir kommit tillbaka skulle hon kanske ha suttit där själv, på den tronen, om hon tolkat Kargs insinuationer rätt. Om han inte bara ljugit för henne om allt, vilket hon inte höll för otroligt men inte var kapabel att avgöra. Skares överlägsna leende och menande blickar fick henne att misstänka att det nog var så, och hon kunde inte skaka av sig känslan av att folk skrattade åt henne, att Karg skrattade åt henne och hennes dumhet. Men på något vis var det ändå lättare att stå ut med än tanken på hur det skulle ha varit om han inte ljugit. Skulle hon ha kunnat välja Karg? Hon vågade knappt nudda vid frågan, av rädsla för vilket svar hon skulle finna.

Och till hösten skulle hon få ett barn. Och det skulle växa upp i ett bekvämt hus i Nemevid, iordningställt av furst Kei, på furst Kargs förfrågan, och det skulle aldrig, aldrig få veta att Karsgeir inte var dess riktige far. Det skulle aldrig få veta att Karg, som skickade gåvor och som de hälsade på ibland, egentligen var betydligt mer än en vän till familjen. Det skulle aldrig få veta att det fanns de som önskade att det skulle dö. Det skulle aldrig få veta att dess mor svikit allt hon en gång trott på. Det skulle växa upp omgärdat av lögner, men älskat. Och kärlek varar till Ragnarök och bortom, så förhoppningsvis skulle det vara gott nog.

Land: