Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Scener ur kriget

Naronien, 642.

Dessa korta noveller skrevs inför Slaget om Borgevid, och beskriver kriget år 642. "Höst" är skriven av Anders Fridborg, och de övriga av Emma Jansson Hjerdt.

Vår

I sänkan bakom kullen var Arngrim tvungen att stanna ett ögonblick, dubbelvikt av illamående och trötthet. Lungorna gick som en blåsbälg ut och in, och det var som om han inte kunde få tillräckligt av den klara, kyliga luften. Brynjan tyngde honom för varje steg och axlarna värkte av ränseln han bar, men han sköt bestämt undan den frestande tanken att kränga av sig alltihop för att röra sig lättare. Det fanns trängande behov av både packning och rustning idag, den ena ifall han lyckades komma undan förföljarna och behövde fly ända ner till Birest, den andra ifall han inte lyckades.

Det hade varit en vansinnig plan, men vacker i sin galenskap. Att helt utan förvarning anfalla Bokfur när den första snön smälte, att slå en bräsch rakt in i Njarkas kärnland där fienden minst anade det. Och detta utan att anfallet upptäcktes i förväg, genom att varje rote tagit sig norrut i hemlighet redan under hösten och övervintrat på avlägsna gårdar, somliga rentav bortom passen in till Wenheim. Nej, det var en genial plan, det hade Arngrim och de andra talat mycket om under den långa vintern. Och det var värt den enformiga väntan och kylan bara de äntligen kunde få en fördel i kriget, äntligen kunde börja ta för sig av fiendens land istället för att tvingas ge av sitt eget.

Varför det gått snett visste han inte, om någon i en annan rote talat bredvid mun eller om det var den Trettonde själv som varnat de sina. Men nog var Bokfur varnat, alltid, och väl rustat och berett till anfall. Hans trupp hade skingrats i den första striden och efter en lång språngmarsch var Arngrim nu ensam och utmattad, säker bara på att förföljarna var honom hack i häl och att han måste ta sig söderut, mot säkerheten. Han hoppades att någon annan i roten överlevt, men hade sett de flesta falla.

Ett ljud helt nära fick honom att hastigt resa sig igen, beredd till flykt eller strid. Ännu hade de inte fått tag i honom, ännu låg vägen mot Birest öppen för honom. Med ett sista andetag, som för att suga i sig så mycket som möjligt av den svalkande luften, samlade han den sista kraften för att fortsätta springa.

Sommar

Marek kastade sig ner på rygg i det varma gräset och sög åt sig av det strålande solskenet. I närheten hörde han hur Aldis och Tare satt och skröt för varandra för säkert fyrtionde gången om varje hjältedåd i striden, varje hugg och parad och anfall, och för varje omgång blev kampen allt vildare och historierna allt mer otroliga. Marek själv lyssnade inte så noga längre: han bara blundade i värmen och njöt av att för första gången i sitt unga liv vara riktigt, riktigt full. Det var som om hela världen snurrade och svävade omkring honom och alla ljud var avlägsna och ointressanta. Han tyckte om det.

För Mareks del var idag den första riktiga striden han varit med om, han hade sett män och kvinnor falla och dö med hemska skador och att han själv var i livet var nog lika delar tur och den desperata vapenskicklighet som kommer sig av vild skräck. Men allt det där var glömt nu, allt förbleknade jämfört med ögonblicket när stadsportarna slogs upp och Hagre äntligen var befriat, återtaget till sist för det fria, stolta Naronien. Sedan blev allt glädjeyra och fest, Marek mindes flöjt och trummor och enorma öltunnor och en blomsterkrans som Tare fått av en liten flicka, men sedan hade de tre dragit sig undan i utkanten av folkvimlet för att på nära hand undersöka några flaskor mjöd som verkade intressanta och nu tyckte Marek att firandet började ta sig på allvar.

Vagt hörde han hur Aldis drog korken ur ännu en flaska och hur hon och Tare skålade i tur och ordning för gudarna, prinsen, riddar Silverlans och varje befäl de kom ihåg namnet på. Om han orkade skulle han sätta sig upp och hjälpa till, men just nu var ryggläge i solskenet allt han önskade sig av livet. Framtiden tycktes lika skimrande ljus som den här underbara dagen och Marek förlorade sig snabbt i drömmarna om seger och ära och frihet. Det var allt bra skönt att vara soldat!

Höst

Det var bitande kallt när solen trevande letade sig upp över Klintjebergen långt där borta i öster. Gryningstimman är alltid den kallaste, innan solstrålarna fått fäste på det frostbitna gräset och börjat värma på allvar. Värma och värma, tänkte Hardik, där han stod och frös i den tunna manteln. Han rörde oroligt på tårna inne i de mjuka stövlarna, och tackade vaktposten innan honom som lagt upp en liten hög med ljung att stå på så att inte markfukten trängde in genom skinnsulorna. Han borde ha smort in dem med talg för länge sedan, konstaterade han, men någon vård av utrustningen hade det inte funnits tid för ända sedan Silverlans skyndat norrut i lövbrand.

Hennes beslutsamhet att försöka störa och fördröja fiendens framryckning så mycket som möjligt hade varit inspirerande och medryckande, och många hade känt att de – trots usla förutsättningar – ändå hade en liten chans. Kunde de bara se till att Njarkas trupper inte nådde staden före vintern så skulle man kunna få dem att tvingas stanna upp. Ett större härläger över vintern är ingen lätt sak, och många hade i klart minne hur belägringen av Borgevid år 635 bröts i vättevind då fienden plötsligt och oväntat marscherade norrut igen. Kanske samma sak kunde ske igen? Visserligen har Borgevid varit avskuret av en mindre njarkisk styrka länge redan, men med ytterligare tusentals munnar att mätta torde de få det svårt när kylan kom. Men varför, varför anfaller de då så sent på året? Det är ju vättevind allaredan? Oron var stor hos försvararna.

Hardik lät blicken spela över heden i det tilltagande ljuset. Så bröts tystnaden av en välkänd hornsignal på avstånd. Morgonen hade kommit till Silverlans läger. Skönt, tänkte Hardik, och rörde ånyo på de frusna tårna. Det betyder att avlösningen snart är här. Han sänkte axlarna något och började se fram emot den skål med vattnig men varm gröt som väntade på honom.

Han svepte med blicken än en gång över landskapet. Så stelnade han till. Till synes ur mossan endast trettio steg framför honom reste sig plötsligt ett tjugotal vättar upp. Några hade pilbågar, och innan Hardik hann fundera på hur vättarna kommit dit såg han bågarna spännas och pilar riktas mot hans bröst. Han förstod att hans liv skulle ta slut om ett ögonblick, och han fyllde sina lungor med luft för att hinna ropa en sista varning. När lungorna punkterades av pilar kom inget rop över hans läppar; istället väste och bubblade hans sista andetag ut ur såren utan att varna någon.

Vinter

Det var en ond vind som blåste, sades det, ett järtecken som varsnade om smärta och död och ännu mer lidande för Naroniens folk. Mirin brukade inte tro på viskade rykten men nu var det verkligen svårt att se en ljusning och hon började bli rädd för att dö här i kylan och blåsten utan att det någonsin få se sitt land befriat.

De gångna månaderna mindes hon som en enda ström av motgångar och trötthet med långa dagsmarscher och ont om mat. Annat var det i våras, då talades det vitt och brett om Naroniens styrka och kraft, och nog hade framgångarna kommit slag i slag under den ljusa årstiden. Det var som om allt som Silverlans rörde vid blev till seger, som om det gått lekande lätt att vinna den viktiga segern vid Hagre och att rensa landsbygden från plundrarna. Soldaterna hade hälsats som frälsare vart de än kom, fått rika gåvor och den finaste mat som gick att uppbringa ur magra förråd, och alla hade trott att krigslyckan äntligen äntligen vänt.

Men det var då, det. Mirin huttrade till och svepte rocken tätare om sig. Fortfarande syntes inga rörelser i mörkret, ingen närvaro av fara eller fiende, och hon längtade efter avlösningen och vilan som väntade. När budet kom i höstas om Njarkas sista här vände krigslyckan i ett slag och soldaterna fick gå från rika gästabud till lera och kyla, och till rädsla för att varje strid skulle bära med sig slutet för det fria Naronien. Det gick hemska historier om de vidunder som nu slogs tillsammans med Njarkas präster, om vildsinta vättar, resar och göpor, om troll och vargar och till och med om odöda som väckts till liv igen. Kanske var det bara historier alltsammans, men en natt som den här var Mirin inte så säker längre.

Men nu kanske stunden hade kommit till sist, när de stod mindre än en dags vandring från Borgevid och väntade på fienden, att allt till slut måste avgöras. Imorgon kanske de skulle vara i trygghet inne i staden och Njarka grundligt slaget, intalade hon sig, och till segerbanketten skulle alla de leriga och frusna vara välkomna och de skulle äntligen få vila ut. Eller kanske skulle det efterlängtade gästabudet stå i Valhall med den Enögde själv som värd. Nu kunde det snart vara över för dem alla, på gott och på ont. Efter denna eländiga höst kändes det som en välsignelse.

Land: