Början eller slutet?

Av Susanne Staaf.

Nars Klinga, Naronien, 640.

Yrjas upplevelser under slaget.

Spjutet blir tyngre och tyngre där hon står, det är långt och klumpigt i hennes små händer och i den rena skräcken som sprider sig har hon glömt allt som Lärka har lärt henne dagarna innan striden. Lärka ja! Var är han? Paniskt stirrar hon omkring sig, led av Chelmarriddare, alla i rustning och mer eller mindre sårade men ingen Lärka. Det kanske inte spelar någon roll, i sitt hjärta så känner hon att det här är slutet för dem alla, nu dör de alla och det finns inget hopp kvar i världen! Hon stirrar på sina händer som krampaktigt håller i spjutet, de är röda av blod, både hennes och de som hon stuckit spjutet i. Så profetian räknades inte längre, hon har nu blod på sina händer och det är en lättnad, kanske gudarna lämnar henne i fred. Det är en lättnad så stark att världen ett tag försvinner, hon står som i en dimma och vet inte var hon är, vem hon är. Blodet droppar längs benet något inom henne säger att livet rinner ur henne men hon finner inte styrka att bry sig längre, allt är bara blod, våld och död.

Gudarna, hon hör deras röster i sitt huvud, hur de lovar och hotar. Odens krav på att kämpa, alltid kämpa och aldrig få ge vika, i hans tjänst lider man och lider tills allt är slut men någon frid finner hon aldrig i hans tjänst. Frejas ord om egen härd, eget hem men alltid ensam, aldrig familj och barn. Vad är då det värt att man aldrig gett med sig? Hon har lyssnat på gudarnas röst och för dem står hon här nu, ensam och övergiven av alla! Som söt sirap så kommer hans röst slingrande in i hennes själ ”än är det inte försent min dotter,än kan du komma till mig. Än kan jag ge dig allt du önskar dig, ära, makt och rikedomar. Där de andra, otacksamma gudarna bara utnyttjar dig så lovar jag, Loke dig allt du vill ha” Bild efter bild invaderar hennes inre, alla hennes drömmar får hon uppleva. Hon ser sig gående i ett slott, med en man vid sin sida, gyllenögda barn vid fötterna och villiga tjänare som lyder hennes minsta vink. ”Du ser min dotter, än kan du få allt, ge bara upp detta val du gjorde och kom till mig, tillsammans kan vi göra allt. Vad har du fått av dina vänner? De brydde sig aldrig, de bara ljög och nu står du här ensam i en strid du inte förstår. Kom till mig! Hennes trötta och trasiga kropp tar ett svajande steg fram, sedan ett till. Så fagra är hans löften, så inbjudande att hon för en kort tid glömmer allt hon utstått i hans tjänares händer. Hennes sökande ögon stirrar tomt i luften, ser andra världar och en bättre plats tills en hand rör vid henne, för ett kort ögonblick möts hon av Lärkas blick och hon slits tillbaka till den brutala verkligheten, till blodet, svettet och tårarna. Lärka, vännen som alltid varit där, fåordig, obegriplig men alltid varit där, där finns inget svek och nu räddade han henne igen, utan att veta från vem och vad, från valet hon hade kunnat göra här nu och som slutat så illa. Hon blundar, skakar av sig allt och Hans makt är nu bruten över henne igen.

Hon stirrar omkring sig, de väntar på nästa anfallsvåg och hon ser på sina ordenssystrar och bröder att det är nu det gäller. Bröder och systrar? Lokes ord ekar i hennes hjärna. De har utnyttjat henne inser hon där hon står, så fort som Isengård dräptes av hennes dolk så spelade hon ingen roll längre. Farons röst ekar i henne från den senaste gången de träffades ”sådana som hon borde inte få vara medlem i orden” efter allt som hon gjort, spelade det någon roll längre?

Och sedan det yttersta sveket av dem alla, Garm svek även han. Alla hans löften som han bröt, ett efter ett togs allt tillbaka och allt hon hade haft. Hon blundar och minns när de senaste träffades. Hur Garm med tårar i ögonen ber att bli fri från sitt sista löfte till henne, att alltid skydda henne, för att kunna gå sin egen väg och söka döden utan att ha ett sviket löfte på sitt samvete. Hur kunde hon neka en älskad vän det han helst vill ha? Så hon ger honom fri, ger honom det han vill ha och han vänder ryggen till henne, vänder ryggen för att återigen svära in sig i orden på vilka villkor som helst och vilka löften som helst för att återigen få vara med. Hur med bitterhet hon ser honom, återigen älskad och litad på medan hon står ensam kvar, så mycket var hans löften och kärlek värd. Han ville aldrig ge sig ut och söka befrielsen i döden, han ville bara bli fri från henne när hon inte längre behövdes.

Marken börjar skaka kring henne, trupper förflyttas och hon ser hur Chelmarriddare rider ut med Rana i mitten och Lärka i spetsen, rider ut för att ta bort fröet av ondska som växer i marken. Om de hade frågat henne hade hon kunnat berätta var det var, i hela sitt jag kände hon en brännpunkt men ingen frågade, ingen brydde sig om hon levde eller dog. Så börjar striden igen, våg efter våg av oräkneliga fiender strömmar fram och återigen höjer hon spjutet för att ta en annans liv. Hon ser att de gräver upp fröet och dess ilska över vara störd strålar ut, Rana är självgod i att återigen ha räddat dem och Lärka gör sig beredd att rida därifrån med dem, även han lämnar henne här på dödens kulle.

Fienderna närmar sig och skymmer synen av Lärka som rider bort, omringad stirrar hon efter sina vänner men alla är borta, långt borta och hon står ensam kvar. Ett kort ögonblick möter hon en blick, en stirrande rädd blick hos en pojke och ett kort, kort ögonblick ömkar hon honom som måste vara här i detta Hel. Hans hand med det blodiga svärdet höjs och sänks. Allt blir svart.

Land: