Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Kvinnor i hären

Av Kristina Hedenberg.

Jalum, Chelmar, 629.

Skriven inför "Krigsråd i Meldar".

I Lieting 629

Det var redan sent då Dana återvände till lägret utanför Jalum, ett läger som i dag såg mindre ut än någonsin. Trots att hon visste att den största delen av hären just nu förflyttade sig söderut rös hon till. Denna lilla styrka, knappt tvåhundra man, skulle alltså utmana hela Otterbergs här och locka den till sig, mot Verdfeldt, mot hennes eget friherredöme. Planen var djärv, nästan oförlåtligt djärv, men Dana visste att hon inte kunde vänta längre, hon måste få till stånd ett avgörande slag före vintern. Om vintern blev så hård som de gamle redan förutspådde skulle hären aldrig kunna hålla sig gömd i skogarna, och hon skulle förlora fler män till kylan än någonsin till Otterbergs trupper. Dessutom tröttade hennes taktik i längden, inte bara dem som utsattes för den, utan också hennes egna trupper. Även om de snabba anfallen och de lika snabba reträtterna varit framgångsrika hittills fanns det mycket som talade för att de inte skulle vara så i evighet. Men det viktigaste skälet var kampen för ett fritt Aralantha och för Nars ätt. Ett avgörande fältslag skulle stärka prinsens sak i väster, om hans här segrade. Om hon förlorade, om hären krossades och Otterberg stod som segrare... NEJ! Hon fick inte ens tänka den tanken, inte för ett ögonblick. De skulle segra, de måste segra.

Dana hade för en stund suttit kvar till häst och beskådat sin här. Nu red hon fram den sista biten till lägret, satt av, och lämnade hästen till en av männen. Han såg frågande på henne, men sade ingenting. Hon log mot honom.

- Tack, Halvar. Tag väl hand om hästen, det var en lång ritt.

- Naturligtvis, friherrinnan. Har ni...

Han tystnade.

- Nå, Halvar, vad är det?

- Om jag får fråga. Jag undrar om ni hört eller sett något om Torsby. Det ligger inte långt härifrån, och jag tänkte att ni kanske ridit förbi eller hört något?

- Det är din by? Danas röst lät lugn, den avslöjade inget om vad hon sett under dagen.

Han nickade.

- Jag har min familj kvar där. Min hustru och mina barn, liksom min far och två av mina systrar.

Dana teg. Halvar hade tillhört hennes här i tre år nu. Hans familj hade tidigt ställt sig på Nars ätts sida i detta vansinniga inbördeskrig. Hon visste att hans bror stupat vid Jalum, och att hans båda svågrar också tillhörde prinsens här. En hade tillhört Roddardotters fana, och gått mot Aralond, en hade avancerat till rotemästare och befann sig nu nere i Verdfeldt tillsamman med den övriga hären. Halvar själv var en vanlig fotsoldat, ingen ledartyp, ingen mästare med vapnen, men pålitlig, trofast och mycket omtyckt bland de andra soldaterna. Och nu stod han här framför henne, med oro i blicken, och frågade om sin hemby och dem han älskade. Dana kände sig frestad att tiga, säga att hon inget visste, inget sett. Men förr eller senare skulle han få höra sanningen, och till en befälhavares plikter hörde också denna, att ge bud om det värsta.

- Jag är ledsen, Halvar. En av Otterbergs trupper passerade för några dagar sedan, och ställde till rannsakning. De fann att flera av byns män tillhörde prinsens här, och de brände byn som straff.

- Och folket? Byborna? Hans röst var stel av ångest, och hon hade liten tröst att ge.

- Du vet hur det brukar gå till. Männen hängdes. Kvinnor och barn drevs till skogs. De flesta verkar ha undkommit levande, men vi fann barnlik i några av de nedbrända husen. Tyvärr vet vi inte mer. Jag har satt en rote på att genomsöka skogen runt byn och se om de kan finna de överlevande. De har order att föra alla som återfinns till Jalum. Jag är ledsen att behöva ge ett sådant bud, Halvar, men du vet lika väl som jag vad vi kämpar mot.

- Tack, friherrinnan. Jag...

Rösten bröts, och han vände sig om för att leda bort hennes häst. Hon såg att hans axlar darrade.

Dana gick sakta mot sitt tält. I kväll skulle hon och Joar Hendersson göra upp de sista planerna inför slaget vid Arenäs. Sedan skulle hon själv rida mot Verdfeldt och den övriga hären, och lämna truppen här till sin faneförares befäl. Hon visste vad hon skulle se på sin ritt mot söder; fler brända byar, barnungar som tiggde vid vägkanten, män, vars lik hängde från träden. Detta krig blev grymmare för var dag som gick, Otterberg hade satt sig i sinnet att han skulle få henne på knä, få henne och hennes här att ge upp. Hon visste att hon inte hade något val. Hennes här var det enda hoppet för Chelmar, och om män som Halvar någonsin skulle kunna få återvända för att bygga upp sina byar och leva ett liv i fred och ro fanns det bara en möjlighet. De skulle segra, de måste segra.

Faneförare Kjettil Einarsson reste sig tungt från sin plats vid lägerelden. Det var hans elfte sommar i fält, och det började kännas i kroppen att han inte längre var en ung man. Han hade slagits för Nars sak vid Nebreon, mot de ondskefulla furstarna i Naronien. Han hade aldrig trott att han skulle behöva slåss mot en ondskefull furste i Aralantha. Men här var de nu, riksföreståndarens här i kamp mot Mornam. Kjettil Einarsson var inte en man som brukade slösa bort tid med att grubbla över sådant som inte gick att ändra. Det var inbördeskrig i Aralantha och som kämpe för Nars ätt skulle han strida tills den rätta sidan vunnit eller han själv stupat. Detta var inte något han formulerat ens i sina egna tankar, det fanns omedvetet inom honom, lika självklart som gudarnas existens och hans egen.

Han gick bort mot vaktposten vid södra ändan av lägret. Kvinnan stramade upp sig och lade höger hand mot hjärtat i en hälsning.

- Faneförare. Allt lugnt.

Kjettil Einarsson nickade till svar. Han hade inte väntat annat. Otterbergs trupper hade ännu inte närmat sig dessa trakter och allt skulle vara lugnt ännu några dagar. I tankarna gick han återigen igenom de order han fått av sin härförare:

"Led trupperna ner mot Verdfeldt, och slå läger en dagsmarsch söder om Arenäs. Låt trupperna synas så litet som möjligt, och undvik skärmytslingar med fiendetrupper så långt det går. Invänta min ankomst".

Han hade själv varit med och gjort upp planerna för denna taktik, att låta hela hären gå mot söder för att möta upp med trupper från Frandill, Meldar och Feodras. Han visste att planen var god, den kunde lyckas. Men den kunde lika gärna misslyckas. Om Feodras inte sände den trupp man utlovat, om trupperna från Meldar och Frandill blev uppehållna på vägen, om den lilla skara som fanns kvar vid Jalum blev attackerade av en större här - det fanns många om. Kanske hade det varit klokast att avvakta ytterligare, försvaga Otterbergs här genom fler småattacker och slå till på fiendens eget territorium, i stället för att locka dem hit ned. Om de förlorade slaget skulle Chelmar falla i Mornams händer, de skulle aldrig kunna stoppa Otterberg om han stod segerrik efter det väntade slaget. Men Kjettil tvivlade egentligen inte på att de skulle lyckas. Han hade mött många befälhavare under sina krigarår, och han kunde skilja på djärvhet och dumdristighet.

Han vände åter mot elden och värmen, och log för sig själv när han hörde soldaternas sång. Nidvisan om Otterberg hade snabbt blivit populär i hären, och nu, dagarna före det väntade slaget, sjöngs den högre och oftare än annars. En av hans rotemästare räckte honom en bägare varmt mjöd, vilket han tacksamt tog emot. Det var en kylig natt för att vara i slutet av lieting. Så såg han sig om bland sina män, och höjde bägaren.

- För seger!

- För seger, ekade svaret.

- Det är bra, Laurens! Sidon, du är nästa.

Eilynn Vendesdotters röst ljöd över fältet där hennes rote stod uppställd för övning. Laurens, soldaten som just skjutit en välriktad pil mot måltavlan, log litet för sig själv. Aldrig hade han väl tänkt sig att han skulle ledas i strid av en kvinna, och av en sådan kvinna dessutom. Vendesdotter kom från samma by som han själv, och var en välkänd figur i hela trakten. Faktum var att hon var alldeles ovanligt väl känd av männen, både av dem från byn och av diverse resande herrar. Det sades att hon var bra, själv visste han inte. Han hade aldrig känt behov att besöka byns hora, men att döma av kundströmmen till hennes stuga måste hon vara ganska skicklig i sitt yrke. Och här stod hon nu, rotemästare över den rote han själv tillhörde, och en duglig sådan dessutom. Han erkände villigt för sig själv att han blivit både arg och förolämpad när han sett vem hans nya rotemästare var efter slaget vid Jalum. Den förra rotemästaren, Eirik Smed, hade stupat där, och i hans ställe hade man alltså satt byhoran från Norekärr. Han var inte den ende som blivit upprörd. Harald Torvaldsson hade till och med protesterat inför faneföraren, och sagt att han förr lämnade hären än tog order av en sköka. Men faneförare Hendersson var inte den som lyssnade till sådant tal. Han hade spänt ögonen i Harald och frågat om denne mindes sin ed till Nars ätt och till sin härförare.

- "Du svor att tjäna Nars ätt, med din båge och ditt liv, och att följa din härförares order. Vill du svika den eden?", hade Hendersson sagt.

Men Harald gav sig inte.

- "Jag svor att följa de order som gavs, så länge de gavs i Nars anda och namn. Det är inte i Nars anda att ta upp byhoror i hären", hade han svarat.

- "Det är i Nars anda att sätta var och en på den post där man bäst tjänar Aralantha". Faneföraren var lugn, men hans röst var kylig när han fortsatte:

- "Vendesdotter är rotemästare för denna rote, utsedd av mig och bekräftad av vår förste härförare. Ifrågasätter du vårt beslut, soldat? Det här är inget byråd där var och en kan komma och beklaga sig för att ett beslut inte råkar passa. Du lyder under Vendesdotter från och med nu, och jag vill inte höra några klagomål från henne, om någon av männen i roten. Uppfattat?"

Harald hade muttrat något ohörbart, men Hendersson hade upprepat sitt "Uppfattat" med något bistrare stämma och Harald hade inte mycket annat att svara än ett "Ja, faneförare".

Trots faneförarens bestämda order hade det tagit tid innan den nya rotemästaren helt hade accepterats av mannarna. Protestera öppet vågade de inte, men de var sena att lyda order, maskade gärna och låtsades ofta inte höra Vendesdotter förrän hon upprepat sig både en och två gånger. Laurens hade trott att hon snart skulle ge upp, beklaga sig inför Hendersson och därmed erkänna sitt misslyckande. Men dagarna gick, och det enda som skedde var att träningspassen ökades, och att kraven på männen i roten blev allt större. De täta skärmytslingarna med Otterbergs trupper var inte tillräckligt, nu skulle de helt plötsligt träna bågskytte vid alla tider på dygnet, och dessemellan finna sig i nattliga skogsvandringar och stridsträning i berg och sankmarker.

Efter två veckors tid var roten i det närmaste slutkörd. Vendesdotter kallade till uppställning, och gick lugnt utmed ledet av bågskyttar.

- "Nå, soldater, det var de första två veckorna under mitt befäl, då jag prövat er skicklighet och stridsvilja. Jag har funnit den första ganska god, den andra usel. Jag vill inte slåss tillsammans med soldater jag inte kan lita på i varje ögonblick av striden. En motvillig eller opålitlig soldat är inte bara en fara för sin egen rote, han är dessutom den bästa vän vår fiende kan få. De som vill fortsätta stödja Otterberg kan göra så - i hans här. I min rote vill jag ha soldater som slåss för Nars ätt, soldater som är trogna den sak vi alla svurit vår ed till. Det är upp till var och en av er att avgöra vem ni slåss för. De som väljer att kämpa i härförarens här och för riksföreståndarens sak kommer jag med glädje att behålla i min rote. De som fortsätter att välja sveket kan gå - men vänta er inte att bli emottagna i någon annan rote. Ingen rotemästare värd namnet vill ha ovilliga och opålitliga soldater. Avgörandet är ert. Nars blod!"

De hade stått tysta under hennes korta anförande, först bytt några blickar sinsemellan, men sedan tittat ner i backen eller på en punkt bortom rotemästaren. Hon betvivlade deras lojalitet till Nars ätt, till riksföreståndaren prins Edarin och till härföraren. Laurens kunde ännu känna hur han rodnade av skam, vid blotta tanken. Så hade han aldrig sett det, så hade ingen av dem sett det. De hade lagt handen mot hjärtat i en ovanligt valhänt gest och svarat "Nars blod" med större tvekan än de trodde var möjligt. Så hade Vendesdotter nickat kort åt dem, och roten hade skingrats.

Efter den dagen hade stämningen i roten förändrats. Ingen av dem erkände det högt, men rotemästarens tal hade gått dem till hjärtat. De hade långsamt börjat acceptera Vendesdotter som sin ledare. Ingen av dem tvekade längre att gå i strid med sin rotemästare, inte ens Harald Torvaldsson, som nu lydde order, även om han fortfarande aldrig talade till rotemästaren om han kunde slippa. Även om det väntade slaget skulle bli hårdare än något slag sedan Jalum var de beredda, vältränade och stridsvilliga. De skulle ge Otterbergs män en hård match. Laurens log. Han visste att de skulle segra.

Riddar Slaghand var på uruselt humör. Han vankade upprört av och an, och svor tyst för sig själv. Detta var vansinne. Han hade aldrig uppskattas av ledas av en kvinna, hon må vara riddare och härförare aldrig så. Enligt Slaghands uppfattning gjorde sig kvinnor bäst i hemmet, eller som fröjderskor på en krog, inte som ledare för härar. Dessutom var denna kvinna vansinnig. Hon hade ingen uppfattning alls om de ridderliga idealen. I ett års tid, sedan slaget om Jalum, hade de hukat i skogarna, kastat sig in i en och annan mindre drabbning, men aldrig haft en enda riktig strid. Det var inte detta som var en riddares ära. En sann riddare skulle rida till slag med fladdrande banér och en härold som blåste stridssignal. Men när han sagt detta till härföraren hade hon bara tittat på honom och lett litet. Vid Tyr, vad hade en kvinna för förståelse för riddarära och manliga dåd? Och nu, när de äntligen skulle få kämpa i en riktig drabbning mot fiendens hela här, var planen komplett vansinnig. Alla visste att Otterbergs här var betydligt större än deras egen, och det var vansinne att locka dem ända hit ned.

Han litade inte riktigt på försäkringarna från Feodras och Meldar om fler män, de hade själva strider att utkämpa och behövde varenda man. Inte skulle de kunna avvara stora delar av sina styrkor för att en kvinna blivit galen. Och även om man nu fick denna förstärkning var den kommande striden utan allt förnuft. Han var inte feg, han hade blivit dubbad riddare för sin tapperhet vid Jalum, och nog kunde han möta vilken fiende som helst, var som helst. Men att kasta bort tappra krigares liv för att ett fruntimmer hade fått en idé i huvudet, det var för mycket. Nog hade han försökt tala med de andra faneförarna, men han hade inte fått något medhåll. Nå, det var väl inte heller att vänta, Einarsson hade nog varit bra på sin tid, men började bli litet för gammal för aktiv krigföring, och Hendersson var som en hund som följde sin matmors befallningar vid minsta vink. Detta var inte ett krig som Slaghand ville ha det, här fann han sig tvingad att slåss sida vid sida med uppkomlingar som Hendersson och lyda order från kvinnfolk. Men han hade sin ära, sin tapperhet och sina riddarideal. Dem skulle han följa in i döden om så var, och det såg inte ut att vara otroligt att det var dit de alla var på väg.

Slaghand suckade tungt, han skulle söka upp Tyrsprästen, och blota för seger. En seger han inte trodde på, men skulle kämpa för in i det sista. Om han skulle falla skulle han falla för Nars sak, i öppen strid. Det fick vara honom nog.

Till

Prins Edarin

Riksföreståndare för Aralantha

Aralonds befriare

Min Prins,

Det gläder mig att kunna sända dessa tidender. Vid slaget i Arenäs den sjätte i Lövbrand mötte och besegrade Eder här i Chelmar Otterbergs styrkor. Fiendens trupper led svåra förluster, och drevs undan ut ur det fria Chelmar.

Otterbergs förluster beräknas såsom följer:

Döda och sårade: 1 000

Tillfångatagna: 600

Våra förluster:

Döda: 150

Sårade: 350

Saknade: 50

Mot seger och ett fritt Aralantha.

Tyrannernas död!

Nars blod!

Dana, friherrinna av Verdfeldt

Aralanthas förste härförare

Land: