Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Släktmöte i Hesse

Av Patrik Oksanen.

Första gången Jorund Morgongåva möter sin frus föräldrar.

Fem dagar från Adaltun till Hesse. Det skulle göra vilken kurir som helst stolt tänkte Jorund samtidigt som han stönade, öm och blåslagen som han var. Han var för gammal för att rida på det här ursinniga sättet, men för att hinna till Lärke i tid var han tvungen. Den första delen av färden hade gått över förväntan. Hästbytena hos underlydande landriddare, vänner och hos hans eget utskickade folk hade gått smidigt. Han låg till och med mer än en dag före på den noggrant förberedda resplanen.
Den sista timmens ritt mot Hesse blev den långsammaste hittills. Han hade mött riddar Relkor med följe vid Ortunets by. Nu var det sex ryttare och en vagn lastad med sex tunnor av Arsans bästa viner som var på väg. Efter vagnen följde två små Khanmaarhästar, kända för sitt lugna lynne.
Det var första besöket hos svärföräldrarna. De hade inte haft någon möjlighet att närvara vid ett bröllop som hölls med så kort varsel som det som stod i Adaltun mellan Jorund och Niliana. Dessutom var inte den nyblivna bruden med, graviditeten gjorde det svårt för henne att resa. Nog var han nervös alltid för mötet. Som Jorund sagt till Niliana, om han hade varit Nilianas far hade han nackat odågan till karl som hon gift sig med.

- Herre, titta på vägen där framme.

Jorund tittade upp mot vägen och såg vid vägkanten en liten parvel vandra med karska steg mot dem. Den lille pojken kunde vara högst sju år och var klädd som en liten herreman. Han hade ännu inte sett att han hade sällskap på vägen längre fram.

Jorund red fram till den lille och hoppade av hästen. Pojken såg upp mot honom med klarblå ögon under en mörk lugg.

- God afton min unge herre, letar ni efter något särskilt.

Pojken glodde litet surmulet på Jorund.

- Har herrn förlorat sin häst? Jorund log uppmuntrande mot pojken och fortsatte:

- Vänta, nu vet jag, en drake har flugit farande från Dagabergen och slagit sig ned i din borg och nu letar du efter svärdet som kan jaga bort draken.

- Drake ha, farfar säger att de bara finns i sagorna.

Jorund blinkade hemlighetsfullt mot gossen.
- Ja, dom säger det, men vi vet bättre, eller hur?

- Har du sett en drake, pojken tittade nu storögt på riddaren.

- Jag har sett många märkliga saker, som Lindormens andedräkt långt uppe i norr. Vänner till mig långt borta i öster sett små drakar simma omkring i vattnet innan de växte till sig för att kunna flyga och spruta eld. Men om det nu inte är en drake, vad har då tvingat ut dig på vägarna?

Pojken som nu fått förtroende för riddaren började prata i en faslig hastighet så att Jorund inte riktigt hängde med, men ur brottsstycken förstod han något i stil med: ”Pappa dum…rida…häst…inte få…vill inte vara hemma…riddare…stor…”och så vidare i den stilen.

- Så nu vill du inte vara hemma. Men tror du inte mor och far är oroliga för dig?
Pojken såg tveksam ut med ett litet darr på underläppen. Med tanke på att Hesses landriddare bodde bakom nästa kulle förstod Jorund att den lille rymlingen var hans nyblivne släkting, en dag arvtagare till landriddardömet, Elmar Elvinsson.

- För att inte tala om vad farmor och farfar måste vara oroliga nu. Vet du, din faster Niliana rymde hemifrån en gång också, precis som du nu.

Pojken tittade nu storögt på Jorund.

- Känner du faster Niliana?

Jorund nickade allvarligt.

- Ja, jag känner henne. Jag är hennes make, så man kan nog säga att jag är din farbror.

Den lille blev allvarlig.

- Är det du som är lymmeln?

Ett skratt kunde anas i Jorunds ögon när han lika allvarligt nickade.

- Ja, det är jag som är lymmeln. Men jag älskar din faster väldigt mycket.

- Farfar sade att Niliana gift sig med en lymmel, pappa sade att någon borde lära lymmeln en läxa. Vad betyder lymmel?

Skrattet i ögonen hade nu spridit sig över hela hans ansikte när han svarade pojken.

- En lymmel, ja, det är någon som är litet busig, och som inte riktigt gör vad man borde göra. Kanske litet ouppfostrad men menar inget illa, så skulle jag nog beskriva en lymmel.

Relkor och de andra i Jorunds följe ansträngde sig nu för att inte brista ut i skratt när de fick höra sin respektingivande friherre erkänna att han var en lymmel. Jorund hade på sin korta tid i Adaltun först vunnit fruktan för sitt uppdykande och sina infall, sedan respekt och nu sedan han äktat Niliana en begynnande kärlek från sitt folk. I denna stund vann han riddar Relkors och de andras tillgivenhet för hur han mötte pojken.

Jorund tog pojkens hand och log varmt.

- Du är också en lymmel, jag tror att det är det som farfar kallar dig för nu, när de saknar dig till middagen. Vet du, tänk om vi lymlar skulle ta och gå hem till borgen och se om far din kan lära oss båda en läxa. Dessutom börjar i alla fall jag bli hungrig. När vi har ätit och fått oss en läxa du och jag, och om du får för far och mor din, så har jag en present till dig och din bror.

- En present? Vad då?

- Det blir en överraskning. Ska vi gå?

----

När sällskapet red in genom porten på palissaden till gården väckte det stor uppståndelse. Husets försvunne lillherre satt stadigt framför en okänd riddersman och hans följe.

Den första att komma fram var en kvinna med en mors lättade, men fortfarande oroliga och arga ansikte.

- Elmar var har du varit.

- Jag har träffat lymmeln, vi är lymlar båda två, kvittrade gossen glatt.

Kvinnan var reslig och blond, med allvarliga blå ögon tittade hon nu upp på riddaren med det rakade huvudet. Sedan tittade hon på hans vapenrock med torshammaren och sedan upp på hans ansikte igen. Hon förstod vem hon såg på. Jorund tittade allvarligt, men med ett lekande skratt i ögonen, tillbaka på gossens mor.

- Fru Meira, jag kan försäkra att Elmar mår väl, litet hungrig och inte särskilt ångerfull. Men det är något som utmärker oss lymlar, vi är inte bra på att vara ångerfulla, sade han glatt medan han lyfte ner honom.

- Herr friherre Morgongåva Dahl, en ära att ni gästar oss, svarade hon medan hon tog emot pojken. Sedan log hon fräckt.

- Om ni kommer för att be Nilianas far om hennes hand så tror jag visst att ni är litet sen. Men ni lymlar gör ju saker och ting i den ordning som ni själva vill.

Hon ruskade Elmar kärleksfullt men med allvar i rösten.

- Gör aldrig om det där, du har skrämt slag på farmor och farfar och pappa håller på att göra ordning allt folk för att ge sig av leta efter dig. Nu går du och ber dem om ursäkt, och alla som håller på att sadla hästarna.

Hon daskade iväg pojken mot stallet, han gick ett par steg innan han vände sig mot sin mor och riddaren.

- Ska du också be om förlåtelse. Utan att invänta svar knallade pojken vidare.

Jorund som i detta ögonblick insett att han nu nog hade vunnit två bundsförvanter innanför Hesses murar log muntert när han vände sig mot fru Meira.

- Jo, jag är ju litet sen, det är jag. Varför tror du jag har en vagn med vin?

- Då tror jag att det går strålande, där borta kommer min make, låt mig få presentera dig, sade hon och bjöd honom armen.

En lång och mörkhårig man med klara blåa ögon gick med raska steg fram till pojken och lyssnade på hans ursäkt. Efter att ha förmanat pojken och skickat honom vidare att be de andra om ursäkt gick han med ett lättat ansiktsdrag fram till sin hustru och gästen.

- Elvin, det här är friherre Morgongåva-Dahl. Friherre Morgongåva-Dahl, min make riddar Elvin Vidarsson av Hesse, presenterade Meira männen för varandra. För säkerhets skull ställde sig hon litet emellan dem.

Så lik sin syster han är, hann Jorund tänka innan knytnäven landade på hakan. Han gungade till av det överraskande slaget och kände blodsmaken i munnen innan han återfick balansen och blicken blev stadig igen.

- Elvin, en förgrymmad och irriterad hustru stirrade ilsket på sin make.

Jorund bugade lätt mot riddar Elvin som stirrade med eld i ögonen.

- Jag antar att jag har samlat ihop till det där.

- Du din lymmel, först bryr du dig inte om din förläning, sedan driver du min syster till vansinnets gräns med dina infall och därefter utan förvarning släpar du henne till prästen…

- Det enda jag skulle göra annorlunda om jag fick chansen är att jag skulle ha gift mig med din syster redan för sex år sedan.

- Elvin, sade Meira i varnande ton. Elvin, du vet verkligen inte vad du pratar om, låt friherren berätta först. Tänk på att Niliana skrev att hon älskar honom.

Jorund vände sig mot Meira:

- Fru Meira, det hedrar er make att han är mån om de sina och vill beskydda dem. Jag håller det på inget sätt mot honom, tvärtom.
Riddar Elvin, vare sig ni gillar det eller ej, så är vi nu släkt genom gifte. Jag älskar er syster mer än livet själv, jag lovar att jag ska göra allt i min makt för att skydda och hedra henne. Genom er syster är vi förbundna, jag lovar er vänskap i fredstid och trofasthet i prövotider oavsett vad ni känner, önskar eller gör.

Elvin tvekade en stund, han såg den fasta orubbligheten hos friherren och hans utsträcka hand. Sedan tittade han på sin hustru, som var hans kloka livskamrat, hennes min var talande. Med en lätt suck så fattade han friherrens arm.

- Släkt är vi. Bror ska du kallas. Vänskap och trofasthet ska du finna i Hesse, så svär jag, efter ytterligare en blick på sin hustru fortsatte han. Tack för att du förde min son hem. Du är välkommen att stanna i Hesse så länge du vill.

----

När Jorund litet senare satt i stora hallen i landriddarborgen och åt av den framdukade aftonmåltiden kunde han konstatera att det hela ändå hade avlöpt tämligen väl. Landriddaren Vidar Silverlind, Nilianas far, hade till en början varit lika arg som Elvin, men efter att han förstått att sonen gjort fred med svärsonen, och att både hans sonhustru och hans egen hustru Jerina visade att de gillade de val som Niliana hade gjort hade han mjuknat. Avgörandet kom när hans ögonsten, sonsonen Elmar, hade berättat om sitt senaste äventyr och hur han hade mött lymmeln som var hans farbror, och hur han hade lovat en present till barnen. Jorund hade tittat på Elvin och hans hustru och fått ett nickande bifall. Då hade Jorund tagit med ut Elmar och hans lillebror Einar som blivit överlyckliga över hästarna. De hade också lovat att skriva till faster Niliana och tacka.
Landriddarfrun Jerina var en varm kvinna med silvergrått i håret. Hon hade blivit förtjust över jorden från Nars tempelträdgård i Borgevid, jord som skulle få hennes redan väl kända slottsträdgård att blomstra än mer. Till Meira och till Nilianas syster Bendina, som han kort träffat i Noedren dagen dessförinnan, hade han haft med sig vackra silverhalsband med tillhörande örhängen och armringar. Gåvan till fadern och brodern var vagnen med vin. Gåvorna hade varit överdådiga och uppskattade. Nu var stämningen varm och välkomnande i Hesse. Jorunds tankar bröts av en fråga från Nilianas mor.

- Nu har vi väntat, men du har inte berättat. Varför är vår dotter inte med dig hit?

- Kära fru Jerina, det var tanken att vi tillsammans skulle resa hit och stanna ett tag här i Hesse på min väg till Lärke, men vi vände tillbaka efter en halv dag. Min hustru väntar barn, och vi beslöt att det var lugnare och tryggare för henne att stanna kvar i Adaltun. Därför stannade jag hemma så länge det bara var möjligt.

Jorund log varmt när han såg Nilianas mors förvånade och glada min. Nilianas far reste sig upp och höjde det fyllda kruset.

- Jag ska bli morfar, en skål för min dotter Niliana och hennes make friherre Jorund Morgongåva – Dahl, och för Adaltuns kommande arvtagare.

Alla reste sig och skålande med och en lätt rodnande Jorund mottog flera ryggdunkningar innan han kunde fortsätta prata med Nilianas mor.

- Jag är uppriktigt sagt ledsen över att jag behöver lämna henne, men en god vän, Ragnheidur, en prästinna av Frigg med gudamans rang och sin härskarinnas stora gunst, vakar över henne. Det finns mycket att berätta som jag inte hinner göra den här aftonen. En del av det skriver Niliana själv om i sina brev. Jorund tog upp breven och lämnade över dem.
- Annat gör sig inte på pränt. Men jag hoppas att ni snart kan komma på besök som gäster i Adaltun. Niliana saknar er mycket och det skulle glädja både henne och mig om ni kom.

- Vi kommer, eller hur Vidar, svarade Nilianas mor, som fick en instämmande nick som svar.

- Av vad jag har hört ska Heimdalls Horn hållas i Odels, Elvin såg forskade på Jorund. Jarl Linn har uppmanat frälset i Noedren att delta. Vad sägs om att vi möts där och rider med er hem efter det?

- Ni är alla mer än varmt välkomna, log Jorund. Förresten jag har ännu en nyhet, som gäller Noedren. Han reste sig upp och äskade tystnad.

- Frälse och folk i Hesse. Jag har en hälsning till er alla från Noedrens jarl. Jarl Linn har fött en dotter. En skål för Noedrens nästa jarl, Weira Marke Hammarvall Donarsdotter!

Hela salen förenade sig i en rungande skål, lika varm som den för Jorund och Nilianas väntande barn.

- Ja, Noedren kan behöva arvingar nu när jarl Linn håller på att få ordning på jarladömet, konstaterade Vidar varmt men sakligt. Visst är det så att du är släkt med jarlen?

- Ja, vi är kusiner, på min fars och hennes mors sida. Vi möttes långt innan vi visste släktskapet, när jarl Linn hade rymt från sin fångenskap men förlorat minnet. Hon var en tapper och handlingskraftig tös redan då, nu är hon en tapper och handlingskraftig jarl, sade Jorund med värme i rösten. Hon överraskade mig genom att dyka upp på vårt bröllop. Det är en av få släktingar jag har och hon betyder mycket för mig.

- Är det sant som ryktet säger, att det var tre jarlar på bröllopet, frågade Meira.

- Ja, log Jorund, det är sant, med tanke på hur kort varsel det var innan bröllopet kan vi bara ödmjukt tacka gudarna för den heder som visades oss. Jarl Linn kom överraskande med jarl Meiron. Dessutom hedrade jarl Dana av Chelmar oss genom sin närvaro. Har ni tänkt eller planerat något för Elmar och Einars vidare fostran?

- Inget är bestämt, svarade Elvin, men Einar pratar ibland om att Balder besökt honom i drömmarna, så vi har pratat om att skicka honom till ett tempel.

- Om ni skulle vilja det, skulle jag bli hedrad om de kom till Adaltun för fostran till ungjunkrar och sedan väpnare och när det gäller Einar så finns det ett Balderstempel nära min borg. Jag är säker på att Niliana inte skulle ha något emot det. Vi kan diskutera saken allihopa tillsammans till hösten.

- Vi är tacksamma för erbjudandet, det värmer, svarade Elvin

----

När Jorund tidigt, tidigt i gryningen ledde ut sin häst ur stallet tänkte han tillbaka till aftonen. Den hade varit angenäm och trivsam. Han kände sig hemma med Nilianas familj, de var omtänksamma och goda människor, som efter en trevande inledning accepterat och välkomnat honom av helhjärtat. Jorund hade blivit lika charmad av barnen som de hade blivit av honom. Elmar var en liten lymmel och Einar var en klok gosse med allvarliga ögon. Einar hade när han sagt god natt till Jorund plötsligt viskat något som förvånade. Med en frånvarande röst hade pojken sagt: ”Rid inte i regn, allt är inte vatten.”
Under kvällsblotet innan Jorund gick till sängs hade han känt något som avlägset verkade skymta som ett hot, som en avlägsen mörk dimslöja i fjärran. Freja hade inte gett honom mer klarhet.

Denna morgon var dock klarblå utan ett moln på himlen. När solens första strålar landade på Jorund försvann känslan av obehag. Han skulle bli far, han hade fått en familj, inte enbart en underbar hustru och en kusin, nu hade han svärföräldrar, svåger, svägerska och hans eget barn hade kusiner som väntade.

Utöver det fanns trofasta vänner som Ragnheidur. Ja, livet var gott och gudarna var goda. Sol hade kommit med gryning. Med Niliana och natten med utsikt över Arsan i minnet red han från Hesse mot Lärke.