Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Två äpplen och en sjal

Av Anna-Maria Odén.

Värdshuset Två äpplen, Odels, 639.

Om hur Niliana Silverlind och Jorund Morgongåva trolovade sig. Från lajvet "Två äpplen".

Ute hade skymningen precis lagt sig. Det skulle bli en vacker natt med stjärnklar himmel, och kylig luft. I det lilla värdshuset vid kanten av furstehögarna satt Niliana ensam vid ett bord och lyssnade på harpolekaren. Värdshusparet Bjarn och Hille gick runt bland gästerna och pratade. Trots att byn var liten fanns det många gäster i salen och det satt folk vid nästan varje bord. Nilianas bord var det enda med duk, och silverkandelabrar, och hon satt där själv. Hon kände sig ensam och förvirrad, men gjorde sig mån om att det inte skulle märkas. Hon fick nog med nyfikna blickar, och om någon hade frågat henne om hennes ärende här hade hon inte kunnat svara.

Den här vintern hade Grainer börjat tala till Niliana igen. Det var sex år sedan sist, men han hade sin vana trogen bråttom. Och Frigg hade gett henne ett val. Niliana hade fått se två möjliga vägar för henne att gå, båda möjliga, men den ena mer lockande än den andra. Niliana hade vägt fred mot strid, kärlek mot kärlek, hem mot hem, och tillsist, Adaltun mot Jarne. Hon hade fått en syn där hon såg sig själv gammal, med antingen riddar Jorund, eller friherre Silverskog som make. Både Grainer, den döde fursten av det länge sedan svunna echarfolket, och Frigg hade manat på, det var i hast men utan tvekan som Niliana hade gjort sitt val i drömmen.
Efter några varningar om faran i den väg hon valt hade Frigg fört henne till Två äpplen. Men vare sig Frigg eller Grainer hade nämnt varför. Att det hade med valet att göra förstod Niliana, men varför skulle hon just hit? Vad skulle hända här? Dagen innan hade hon besökt sin vän Raina vid Grainers grav. De var som systrar, hade lärt känna varandra vid freden vid Grainers grav då Raina var, som alltid, bevararen av graven och Niliana blivit väktare av graven. De hade de sex år som gått hållit en nära vänskap om än med sporadiska möten. Hon hade hoppats på att Raina hade haft några svar, men icke. Niliana kände sig mer vilsen än på länge. Men hon visste att hon var på rätt ställe så nu var det bara att vänta. När Frigg önskade, skulle Niliana få veta.

- Ursäkta men önskar fröken Silverlind beställa något? Det var fru Hille som frågat. Det kurrade till i Nilianas mage och hon bad om kyckling och något lättare att dricka.

Medan hon väntade på maten tittade hon runt bland gästerna. Gruppen med zaardras var tydligen kvar, och den långe såg faktiskt lite bättre ut idag. De hade samma ordensband som hon sett Jorund bära. Jorund, Nilianas tankar bytte hastigt riktning. Skulle han komma? Vad visste han i så fall om hennes drömmar? Hur skulle han reagera över att se henne, hans förvaltare här, när hon borde vara hemma och ta hand om friherredömet. Skulle han bli överraskad, arg? Sunda förnuftet tog över tankarna. Varför skulle han komma hit, om det var för hans skull behövde Frigg inte skicka mig hit, jag bor ju i hans borg, tänkte Niliana.

Det doftade ljuvligt när fru Hille serverade kycklingen. Niliana suckade lätt när hon smakade på äppelröran bredvid. Den var precis så god som den såg ut att vara. Medan hon åt kom det fler gäster, så många att det till slut blev trångt vid de andra borden. Nog hade Niliana hört de undrande viskningarna om vem hon var, men inte förrän det blev uppenbart trångt vid de andra borden, var det någon som vågade sig fram och störa Niliana i hennes tydliga funderingar. Darrwi satte sig vid henne och de började prata. De hade inte kommit långt i samtalet, faktiskt bara precis förbi presentationen innan de kom på tal om Adaltun och friherren. Det visade sig att Darrwi mer än väl kände Jorund, de hade växt upp i templet i Dahlen tillsammans. Darrwi började berätta barndomsminnen därifrån och Niliana lyssnade intresserat, det här var inget som hon och friherren brukade prata om, och hon var mäkta nyfiken.

Plötsligt avbröts Darrwi av att dörren öppnades, och han kom in, Jorund Morgongåva Dahl. Niliana blev plötsligt blyg, och lätt yr. Jorund fastnade vid dörren, då halva värdshuset steg upp för att hälsa honom. Tydligen var det många vänner till honom här. Det gav Niliana en chans att samla sig, hon hade inte förberett det här, hon hade inte väntat sig att han faktiskt skulle komma. Men nu var han här, och oavsett om hans ärende hit hade med hennes dröm att göra eller inte, var det bara för henne att gå fram och hälsa.

- Men Fröken Silverlind, är du också här?! Chocken i hans röst gick inte att ta miste på. Vad gör du här?! Du är här? Men, men... Adaltun då?

Niliana lugnade honom, inget hade hänt i Adaltun, och hon hade varit på besök hos en vän vid furstehögarna. Niliana klarade inte av att förklara bättre just då med alla öron runt omkring, och med en Jorund som var om möjligt mer förvirrande än vanligt. Istället såg hon till att han fick sitta ner, och att han fick mat framför sig.
Att få maten i honom var värre, tillsammans med Darrwi och friggsprästinnan Ragnheidur försökte Niliana få honom att lugna sig så pass mycket att han kunde äta. Men chocken över att se henne där var betydligt större än Niliana väntat sig och hon blev inte så lite rädd och förvirrad av hans beteende. Tillslut, började Jorund andas någorlunda normalt, och mellan några tuggor frågade han om vem hon besökt och varför. Niliana beslöt att ta ett steg till.

- Jag besökte min vän Raina vid Grainers grav För att…

- Känner du Raina?! avbröt Jorund.

- Ja, min friherre, vi träffades ju där även vi två. Minns du inte det?

Niliana fick förklara hur hon och Jorund faktiskt mötts kvällen före freden, kvällen före konungens död, och hur det kom sig att hon kände Raina. Hon säg hur pulsen hos Jorund började gå upp igen, men hon förstod inte varför han tyckte att det var så viktigt, utan bytte ämne. Hon frågade om förbundet hon sett honom ingå i.
Ögonen på Jorund blev stora, hur kunde hon veta om förbundet, och hur kunde hon veta om hans del i det? Niliana på sin sida såg att han visste vilket förbund hon talade om. Det lugnade henne och hon blev mer säker.

- Jag vet, jag såg. Vi båda är en del i det. Jag fick ett val och tog ett steg in i förbundsringen, och jag undrar om du hade samma val?

Jorund muttrade något ohörbart om gudars vilja och det lilla val människan har när gudarna redan bestämt. Till hennes förvåning började Jorund berätta en saga.

Han berättade den gamla sagan från Dahlen, om Ergim och Lova, om deras kärlek och tragiska död. Om hur han lovat henne kärlek och trohet men tvingats ut i krig, och om hur hon gått hemma och väntat. Han berättade om hur Ergim dog i strid medan han försvarade rikets banér, och om hur Lova kastade sig ut för ett stup när hon fick veta om hans död.

När han nått slutet av sagan ursäktade han sig och gick ut. När han kom in igen satte han sig på andra sidan värdshussalen, så långt från Niliana han kunde komma. Hon kände hur det stang till i hjärtat men hon förstod honom. Han behövde smälta att hon var här, och att hon visste saker som hon trots allt inte kunde veta. Hon tittade på honom genom värdshussalen, kunde knappt släppa honom med blicken, och då och då kunde hon ana att han såg tillbaka på henne. Hans gest att inte sätta sig hos henne igen gjorde henne osäker. Förstod han trots allt inte, eller kände han inte samma sak? Han var friherren som samspråkade med sina vänner, hon, förvaltaren som inte borde vara där. Niliana kände en tvetydighet inom sig men tillslut vann hjärtat före förnuftet, hon behövde få berätta för honom. Hon tog sitt krus och satte sig bredvid honom.

Undan för undan berättade Niliana om sina drömmar, om vad hon sett skulle komma. Mer och mer förtvivlad verkade Jorund bli, men som Niliana sa, hon hade gjort sitt val, och hon tänkte stå vid det. Till slut log Jorund mot henne. Det var en sorgsen blick, fylld av kärlek. Jorund svarade med att berätta om en resa han gjort, en slags dröm han själv haft, där han mött Ergim och om hur han blivit utsedd av Ergim själv att följa hans väg.

- Du vet inte vad du ger dig in på, jag drar med mig död.

- Nej, vet inte vad jag valt, inte fullt ut, men jag valde dig Jorund, och jag är här.
En snabb tanke kom tillbaka till Niliana.

- Frågan är varför vi är här. Jorund, allt du behövde göra var att komma hem, jag fanns hemma hos dig hela tiden, ändå har Frigg dragit oss hit. Vad gör vi här?

Jorund tittade klarsynt på Niliana, sedan resten han sig och hämtade Hille och Bjarn.

När Niliana frägade om platsen och värdshuset berättade Bjarn en saga. Om hur Gammelbjarn kommit hem från strid på konungens sida. Om hur Gammelbjarn bevittnat hur Ergim svurit ett förbund mellan tre folkslag och därmed offrat sitt liv och Lovas för fred.

- Lova hade gett Ergim en sjal som minne av henne när han reste från Dahlen. Den sjalen tog Ergim av sig och la i förbundet som ett tecken för sitt offer. Gammelbjarn fick sjalen att förvara till dess att förbundet skulle förnyas
.
- Menar du att ni har den här i värdshuset? Niliana kände hur hon blev varm, den sjalen ville hon se, ville känna den.

Bjarn pekade mot ett par hyllor.

- Där har den legat så länge jag kan minnas, sedan Gammelbjarn byggde Två äpplen vad jag vet, svarade han. Hille hade suttit tyst bredvid och lyssnat på den gamla sagan, men tydligen hade hon inte hört om sjalen förut, för nu öppnade hon munnen och frågade om det gamla tygstycket som hon dammade, om det var det som var Lovas sjal.

- VA? Dammar du med Lovas sjal?! Niliana reste sig bestört och gick darrande mot hyllan. Men hon vågade knappt röra sjalen, utan det blev Bjarn som tog ner den. Med en lätt brusten stämma frågade Niliana om hon fick se närmare på sjalen. Bjarn räckte sakta över den till henne och hon kände hur hela kroppen rös. Det hade bara gått en kort stund sedan hon först fått höra om sjalen men det var ändå en evighet sedan. Hon kunde inte släppa den, det kändes så rätt, som om allt föll på sin plats och som gudarna höll andan medan hon höll den.

Det hade nog varit Bjarns tanke att Niliana skulle skicka vidare sjalen så att andra också skulle få se klenoden. Men Niliana klarade inte av det, hon smekte den sakta medan de andra väntade. Sakta började de prata igen, men efter en stund avbröt Niliana dem.

- Den här var Lovas, den är inte min att ge, ändå vill jag ge den här till dig Jorund. Niliana tittade djupt in i Jorunds ögon. Hon kände att om Jorund följde Ergims väg så var det hon och ingen annan som skulle ta Lovas plats. Nu var bara frågan om han skulle ta emot den. Han nickade svagt.

Det tog en stund innan Bjarn kunde ge upp sitt arv, men han hade knappt fått ur sig ett helt ja innan de vid bordet rest sig. Niliana stannade kvar ett ögonblick.

- Tack, du vet att jag inte kommer att behålla den länge? Den är Jorunds att få. Så följde hon efter Jorund ut.

Där ute väntade redan Darrwi och Ragnheidur. Det var ingen hemlighet, det de nu skulle göra, men Niliana kände hur skönt det var med lite avskildhet. Det var en enkel ceremoni, Niliana gav högt löften om trohet och kärlek till Jorund, sedan räckte hon över sjalen till honom. En kort sekund tvekade hon, skulle han inte ta emot den? Men så tog han emot sjalen och med varma ord, gav han löften tillbaka, han svor om beskydd och kärlek.

- Den tid som jag inte är vid din sida, skall jag ha sjalen invid mitt hjärta, men när vi är tillsammans skulle det glädja mig om du ville bära den, då är den din att bära.

Medan Jorund talade la han sjalen över hennes axlar.

-----

Två dagar hade gått. Direkt efter trolovningen hade Ragnheidur meddelat att hon skulle resa med dem tillbaka till Adaltun, men hon behövde ett par dagar till på Två äpplen. De ville inte vänta med bröllopet längre än nödvändigt, men ett bröllop är ett bröllop. En fest skulle förberedas, gäster skulle bjudas. Så i väntan på Ragnheidur hade Niliana och Jorund författat inbjudningsbrev. Och samma stund som kuriren hade fått festebuden hade Ragnheidur konstaterat att hon var redo att resa.

Nu var de äntligen på väg hem, på väg till deras gemensamma hem och borg.
Niliana satt hopkurad under en fäll vid lägerelden. Hon frös och det föll stora vita flingor som försvann i mörkret. Hon tittade på Jorund, han satt med blicken djupt inne i elden. Nu skulle vara rätt tid att berätta, att fråga.

- Jorund, jag behöver lära mig att strida, kan du lära mig det?

Land: