Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Sagan om furstedottern och den onde hövdingen

Av Emma Jansson Hjerdt

En saga från Klintjebergen, skriven till Bojor som bundits 642.

Sagan finns i flera versioner (bland annat i en snällare form: sagor_fran_klintjebergen)

För länge sedan härskade en ondskefull hövding bland Klintjebergen och folket levde i fruktan för hans vrede. Fastän hans domäner var små spred sig ryktet om hans grymhet och ondska vida omkring, ända bort till Gargul där fursten oroades djupt över de prövningar som drabbade folket. Många försökte resa uppror mot hövdingen, eller beveka hans hjärta med uppriktiga böner, men hans ondska och illvilja växte ständigt tills han såg fiender överallt och hatade alla de människor som han så orättfärdigt härskade över.

Fursten av Gargul såg sig ingen annan råd än att sända sitt älskade barn, sin dotter, för att hon genom sin visdom, sin styrka och sin skönhet skulle lyckas där andra gått bet. När hon lämnade honom grät fursten bittra tårar, för han visste att hennes uppdrag var farligt och han fruktade att han aldrig mer skulle få se henne.

Furstedottern färdades med en stor härsmakt till bergens fot, men när de ville följa henne till hövdingens rike hejdade hon dem. Endast genom att mäta sin klokskap mot hövdingens list och genom att sätta sin godhet mot hans ondska skulle hon kunna besegra honom, och inte genom vapenmakt och strid.

Alldeles ensam fortsatte hon därför färden upp bland bergen, och ensam fördes hon inför hövdingen. Där lade hon fram sin sak och talade länge och väl om sin fader furstens oro, om folkets lidande och om den fruktan som hon hyste för ondskan i hans hjärta. Hon erbjöd honom rika skänker för att köpa fred och en plats i furstens eget råd, men allt hon sade fyllde hövdingen med misstänksamhet och vrede och han sände bort henne med förakt och bannlyste henne från sitt rike.

Men hövdingen hade en ung son som hade ett gott och ljust sinnelag och han rördes i sitt innersta av furstedotterns väsen och hennes oro, och hans hjärta uppfylldes av kärlek till henne. När hon så bryskt hade visats bort av fadern så tog sonen emot henne i sitt eget hus och ärade henne som en efterlängtad gäst, och hennes hjärta upptändes av samma starka kärlek som fanns i honom och deras trådar förenades och blev till en i den stora väven.

När budet nådde hövdingen att hans son trotsat honom och tagit emot furstedottern och dessutom skänkt henne sin trohet och sin kärlek så greps han av en fruktansvärd vrede och hat mot sin son. Ondskan i honom viskade att hans son nu skulle förråda honom och dräpa honom för att själv härska i hans rike. Och i sin list fann hövdingen på ett sätt att gälda detta förräderi, och han bjöd sin son och furstedottern och hela sin släkt till sig och han låtsades att han välsignade deras förening och lyckönskade dem och hälsade furstedottern som sitt eget barn.

Men i hemlighet lät han omringa gården och när gästerna vilade efter gästabudet som han låtit fira till det unga parets ära, så lät han sina trogna krigare anfalla gården och dräpa alla, män som kvinnor, unga som gamla, ja till och med hans egna fränder som hade samlats där. Och sedan lät han sticka gården i brand så att ingen skulle få veta vad som hade hänt där och så att alla de döda skulle slitas ur väven och för evigt gå förlorade.

Men furstedottern var lika klok som hövdingen var listig, och när han bjöd in till gästabud så anade hon oråd och under måltiden varnade hon sin make och flydde med honom utan att hövdingen märkte det. Men när lågorna tog tag i de döda och hövdingen segerrusig gick runt bland sina fallna fränder såg han att de båda saknades och han hans vrede och hat växte för varje steg och han svor att ta en fruktansvärd hämnd på de båda som lurat honom och fått honom att dräpa hela sin släkt och de främsta bland sitt folk.

Och han vände sig i sitt hat till Loke och han helgade alla de döda till den Trettonde innan deras blod hunnit stelna och innan lågorna helt förtärt dem, och hövdingen krävde att i gengäld få leva tills han fått sin hämnd och guden hörde honom och svarade honom. Och från den dagen lämnade den gamle hövdingen sitt folk och började söka igenom bergsbyarna efter furstedottern och sin hatade son. Med en slipad kniv som sitt enda vapen letade han dag och natt och gav sig ingen tid att vila, och sökandet och vreden tärde på honom tills han var som en vandrande skugga som kom om natten med död till de sovande, men sonen och furstedottern fann han inte.

Och han letade bland byarna på slätten och i ensliga trakter vid gränserna mot Njarka men han fann dem inte. Och han sökte bland de högsta bergen och i Wenheim, och i skogarna kring Fyldiavettna och ute på själva sjön, men han fann dem inte. Och det långa sökandet gjorde honom ännu argare och ännu mer fylld av hat men han kunde inte stilla sin vrede på dem som hade förtjänat den.

Många år förflöt, och hövdingasonen och furstedottern levde sitt liv i frid. Kanske var de bland bergen, kanske nere på slätten, och kanske i Gargul hos fursten själv, men hövdingen såg de inte till. Han jagade fortfarande fram som en ond vind om natten när deras liv gått till ända och de båda hade gått till gudarna, och utan att förstå att de var borta fortsatte han sitt sökande i världen. Nu letade han efter något som han kände igen hos människorna, efter sin sons ljusa hår, efter furstedotterns blick eller efter hennes skratt, och när han trodde att han hittat dem så dödade han alla han kunde finna. Men när fienden låg död vid hans fötter så såg hövdingen alltid att han tagit miste, att hans son och den förhatliga kvinnan åter hade undkommit honom, och han helgade de dräpta till Loke och förnyade sina eder.

Och ännu idag, många mansåldrar senare, så drar hövdingen fram som en dödande vind och en vass egg, och han jagar den som är vacker och god liksom hans hatade släktingar var vackra och goda, och när han hittar någon som är ensam och utan gudarnas beskydd i natten så spiller han deras blod och skänker deras liv och deras smärta till den mörke guden. Och så kommer det att fortgå i evig tid och aldrig ska han finna ro från sin vrede och sitt hat.

Land: