En vätte bland skatorna

Av Daniel Hallbygård.

Brantvik, Wenheim, sommaren 644.

Under lördagskvällen 11/6 2011 hölls en värdshuskväll för spel på värdshuset Den gamla buteljen i Wenheim. Förvisso är Wenheim vättarnas lans i vår sagovärld, men få rollspelare hade väntat sig att bland de tjugotalet rollspelarna på Hästmuren – scoutstugan utanför Gävle, finna en vätte. Här är vättens berättelse, så som en historieberättare kanske kunde berättat den.

Innan du läser skildringen bör du känna till att människorna klädda i svart och vitt är prins Grimar från Naronien, med följe. Vidare betyder klunk, dricka på vättarnas språk samt att Gabba betyder kvinna eller mamma.
Vem är klokast – vätten eller människan?

Klunk, sade vätten och lade fram sin börs på värdshusbordet. Värdshusvärden var klädd i röd väst, som fågeln rödhake. Värden klämde på ett av kopparmynten. Betarna hans, om det är så människan kallar sina munben, bet i myntet. Därefter nickade värdshusvärden till vätten och gick räddhågsen för att hämta ett krus öl till den ovanlige gästen. Nedom , Fylldiavattna där vätten slagit sig ned på värdshuset Den gamle buteljen, tycktes inte vättar så vanliga som norr om älven.

Vätten hade arbetat hårt. Han hade fått sin såld. Mödan hade lönat sig för honom, ty vätten hade funnit arbete. Ensam hade han vandrat ända från Sakaz till Brantvik. Även om han inte förstått glåporden folk, människorna, ropat efter honom när han frågat om arbete så hade tonfallen talat till hans inre. I södra Wenheim var vättar inte alltid välkomna, trots att arbetskraft behövdes i den växande staden Brantvik.

I en människa, en sådan som hade långt hår som vättens gabba, hade han funnit vänlighet. Hon hade satt honom till att gräva gropar för plats för ännu en handelsbod i Brantvik. Av henne hade vätten fått sina koppar och ett leende. För dessa mynt skulle han köpa sig ett rus, ett som vätten själv tyckte sig vara värd.

Nog hade hans öron med längd, dubbel människornas öron, uppfattat att dussinet människotungor därinne i värdshussalen tisslade om honom. Varelserna med tunn hy, människorna, de hade låtit honom vara själv i sitt hörn som om han var en orm man bäst skulle hålla borta. Därför höll också vätten dem en bit från sig. Vätten ömsom tömde och fyllde sitt krus, och kvällen var till en början som vätten önskat sig.

I hallen hördes röster. Högljudda, skriande och opassande. Den flock av människosläkt som stegade in i salens mitt var alla klädda i svart och vitt. Vätten såg dem som skator vilka störde en frid.

Vad de sade, vad de ville, vad helst som önskades fick värdshusvärden med stam att springa runt de svartvitas bord. De dansade likt tjädertuppen gör runt hönsen i spel. Fast, värdshusfolket – de sprang alla helt utan mod, och inte som riktiga tjädertuppar. De svartvita gavs dryck och sång med mat och leenden – men bakom sina leenden kunde vätten se värdshusfolkets oro.

Vätten sände en tanke till ölen i sitt stop. Han tänkte att en av de svartvita var klanhövding eller liknande. En av de svartvitt klädda tycktes styra över de andra skatorna. Han var späd i växten och inte alls som de som styr i vätteklanerna. Mannen såg mest ut som en liten skata. Vätten tänkte om honom att han visst kunde vara ledaren bland människorna, men för vättens inre kom ledaren att kallas - Lilla Storskata. För den klanhövdingen skulle aldrig kunna leda en stor stam. Lilla Storskata var för osäker. Det visste vätten, för när vätten och Lilla Storskata mötte varandras blickar ett kort ögonblick – då vek Lilla Storskata undan med sina människoögon. Så gör inte en stor klanhövding.
Sorlet på värdshuset upphörde när två av skatorna höll fast armarna på en av gabba som suttit vid bänken intill fönstret. Bryskt hade hon slitits från sitt sällskap vid bordet. Hon hade hår med svans som hästen, i färg som vättens hud eller granens grenar. Hon ville inte stå intill skatornas bord, fasthållen av deras svartvita armar. Hon ville sitta intill sina vänner.

Gabba, med hår som grangrensfärg, sades att hon måste sjunga en sång för Lilla Storskatan. Gabba ville inte. Hon sade ord vätten inte förstod, hon skakade sitt huvud och det förstod han. Lilla Storskata och hans flock förstod de med, men de bara skrattade åt henne. De slet och rev i henne, precis som skator gör när den finaste köttbit skall plockas ur ett byte.
Från gabbas finger stal de en ring. Gnistrande höll de ringen framför gabba och ropade: Sjung, sjung! Gabba ruskade åter sitt huvud, likt uggglan fram och tillbaka. Hon förstod antagligen inte, liksom vätten, varför detta skedde. Ringen gavs till Lilla Storskatan. Han hördes skratta över salen. I handen, höll han gabbas ring men lät så kasta den. Tjut, som när gabba fråntas sitt barn, hördes genom salen från gabba med håret färgat som grangrenen.

Skatorna tog åter gabba om armarna. De satte henne i sitt följe intill fönstret på samma plats. Lugnet lade sig i salen.
Det var inte ölen som talade till vätten. Det var vättens inre tanke om gabba som fick honom att resa sig, gå till väggen där silverringen kastats. Han fann den ligga på golvet. Lortig labb som grävt hela dagen plockade den från värdshuset golv och vätten skulle till att stega genom salen. I vägen, som en rödhake som funnit mod när en angripare närmat sig boet, stod herr värdshusvärd. Vad han sa, vad han ville anade inte vätten – men han fann att värdshusvärden stod i vägen. Kanske ville värden själv ha silverringen, men ringen tillhörde gabba. Det visste alla i salen, skatorna som rödhaken och de andra på värdshuset.

Vättens fötter, stora som två av människans, klev genom värdshussalen där gabba satt. Som tamhund framför vildhund, mötte hon vättens ansikte. Hon uppfattade inte leendet för betarna i vättens anlete skymde detta känslouttryck. När hon såg ringen i smutsen i vättelabben, kom även gabba att le. Vätten hördes säga: Gabba, innan han gick så rak i ryggen en vätte kan tillbaka till sitt krus, och sin plats i salen och satte sig åter.

Igen irrade värdshusfolket runtom skatornas bord. Det tycktes för vätten som om de voro rädda att skatorna skulle stjäla något som skator brukar, att de skulle ställa till oreda, att de skulle bli som fåglar kan bli om hösten när rönnbären jäst. Ändå såg värden till att gång på gång fylla deras krus – vilket alltmer fick skatorna att bete sig just som fåglar gör om hösten när bären har jäst.

Vätten beslöt sig för att inte ta del av spektaklet kring skatornas bord, han ville ägna sig åt sitt eget krus och sitt eget rus. Det kom till honom, som önskat – ruset.

En gabba som arbetade på värdshuset kom och fyllde vättens krus, ja hon kom ofta och fyllde
det. Men vätten var inte fylld. Han skulle gärna druckit mer om inte skatorna i värdshuset ryckt till sig ännu en gabba. Hon var en sådan med hår i den färg som kallas lin. Linfärgad gabba tvingades av kråkorna att krypa runt skatflockens bord, alltför att Lilla Storskatan skulle ha att skratta åt.

Vätten tänkte: Att skatorna inte vet, att inte gabba vill. Vätten kom återigen att gå genom salen. Han sträckte näven till golvet och fann gabbas bälte om livet lämplig att dra i. Han reste upp gabba, att stå rakt igen - som björken. Gabba, sade han och pekade på bordet hon suttit vid med sina vänner.

Gabba, med hår som lin, gick till sitt bord.

Nu talade kanske ölen till vätten, eller kom någonting annat som lärda skulle kalla patos, till honom. Andra skulle kallat det dumdristighet. Ty – vätten gav en av skatorna en blick som du själv inte skulle vilja möta. Vätten mötte skatans blick. Den var av grå sten. Hon, skatan, var också en gabba - men utan hår som lin eller granens grenar. Hennes hår var som stålet i svärdet hon var till att dra, eller som stenen i berget – eller som hennes hjärta. Hon var grå.

Vätten slog sig på bröstet. Vätten höjde sin näve, han pekade ut mot gården. En röst från en av skatorna sade: - Han vill göra upp med dig ute på gården.

Från fönstret kunde värdshusgästerna se hur den grå gabba avväpnade sig. Vätte och gabba gjorde sig färdig för envig. Kampen skulle ske utan vapen eller tillhyggen, då vätten pekandes på svärdet hade ruskat på huvudet. Hon, Grå gabba, var av samma längd som vätten men senligt byggd och hade muskler vilka spände under läder, metallrustningen och den likt skatorna svartvita dräkten.

Stunden då Grå gabba lade ifrån sig svärdet på en av bänkarna intill stugknuten, avlöstes av ett snabbt slag mot den orustade vätten. Omtöcknad signade vätten ned, särskilt som hans ben rycktes undan av den mångt mer stridsvane Grå gabba. Innan vätten hunnit försöka resa sig satt Grå gabba ovan honom och höjde sin dolk ovan vättestrupen.

Från värdshusdörren hördes ett tillrop, inte med kraft, men ändå en order till Grå gabba: - I det här landet dödar man inte vättar.

Vätten visste inte vad som sagts, inte förstod han orden. Han hade hört Lilla Storskatas röst. Han såg att dolken ovanför sig aldrig sänktes mot hans strupe. Vätten kände sedan hur Grå gabba släppte greppet om honom. Hon reste sig.

Kvar på marken när skatorna gick in i värdshuset igen fanns vätten, ännu vid liv. Likt en förlorad älgtjur går med hornen ned efter en strid, gick även vätten. Han lämnade värdshusgården i liv, men med tankar.

Vätten tänkte om människan på vättens vis, att människan inte visste vad som var bra för människan själv – för gabba.

Land: