Under Isengårds fana

Av Johan Dahlberg.

Kylan gjorde sig allt mer påmind där Garm stod i ljuset av lyktorna som omgärdade det lilla sällskapet. Det var uppenbart att Isengård ville ha någonting av dem, och hon hade redan talat om att förhandla. Orden om att ett barn skulle offras ekade i hans huvud, och med ens var han tillbaka i Nedåkra för en vecka sedan.

I stark kontrast till den nuvarande situationen satt han då inne i stugvärmen, och doften av nybakade, om än något brända, lavendelskorpor spred sig i rummet. Garm hade talat med Rana om de eder han brutit, den till Yrja, den till Gyllene Hjortens Orden och den han givit vid sina föräldrars grav, för vad som nu tycktes vara en tidsålder sedan. Han hade dolt ansiktet i händerna för att hålla tillbaka tårarna, då han kände någon som knackade på hans axel, och innan han hann förstå vad som höll på att hända satt han med ett spädbarn i famnen. Garm såg nu i sitt inre detta barn i händerna på en mörk gestalt, i färd med att föra en lång dolk till dess strupe.

Garm kände vreden pulsera genom honom, och såg med en blick fylld av hat upp på Varja Isengårds gestalt. Han uppbådade all sin kraft för att inte dra svärdet och springa skrikandes mot den förhatliga fursten. Istället lät han orden vandra över sina läppar:
”Jag tror vi har något som du kan vara intresserad av.” Han vände sig mot Ninna, och hoppades att hon skulle förstå vad han försökte göra, och sade ”Ge mig dolken.”
Ninna såg förvirrad ut ett ögonblick, sedan verkade hon förstå vad som var i görningen, och hon räckte över den dolk hon bar i bältet till Garm. Han lät den ligga i handflatan, och tog ett par steg upp för kullen, så att han stod mitt framför draugen.

”Kunde det här vara något att förhandla om? Här är den dolk som dräpte dig förra gången.” Garm bad att lögnen inte skulle bli genomskådad, och att hans sinne inte skulle vara öppet för henne, som det varit under resan. Varja såg ner på honom med ett roat uttryck.
”Jag skulle kunna ta den av dig här och nu!”
Garm kände hur den fruktan han tidigare känt rann av honom och byttes ut mot något annat, något kallt. Han visste visserligen inte om Oden skulle släppa in honom i sina hallar efter de eder han brutit, men trots det fruktade han inte döden.
”Du skulle kunna ta den av mig! Du skulle utan problem kunna döda mig här där jag står och de andra skulle ändå kunna utföra det uppdrag du givit oss.” Garm gjorde en gest mot de andra och fortsatte: ”Men det vet både du och jag att du inte vill.” Han förstod inte från vilken plats inom honom dessa ord kom, men de fortsatte strömma ur honom. ”Du vill att jag ska ge den till dig frivilligt.”
Draugen betraktade stålet i Garms hand och slog ut med händerna. ”Jag vet faktiskt inte om den alls intresserar mig.”
Garm hade valt att spela ett högt spel, och nu kände han hur det började glida ur händerna på honom. Han försökte hålla rösten stadig. ”Vad vill du då ha?”
”Jag vill ha dig frivilligt.”

Varja såg på honom, och med en röst vars kyla tycktes värre än den som rådde ute i natten sade hon
”Ja du, Garm. Jag har tjänare, men de klarar inte av mycket. Bära lyktor, hämta folk, men mycket mer duger de inte till. Men med någon som dig vid min sida skulle jag kunna åstadkomma så mycket mer.”

Garm kände hur hjärtat slog likt hammare mot ett städ i hans bröst, och som en smed formar stålet till ett svärd, formades tankarna i Garms huvud. Han såg ner på Yrja, och när han såg smärtan i hennes ögon förstod han vad han måste göra. Yrja måste ha sett vad han tänkte, för med desperation i blicken slängde hon sig mot honom och slet och drog i honom för att få honom bort från Varja. Hon kämpade dock i onödan, för Garm hade redan tagit sitt beslut. Han ryckte sig utan större ansträngning ur Yrjas grepp, och ställde sig åter framför Varja.

”Om du svär att barnet som Agnor ska offra förblir oskatt, och om du svär att släppa Yrja fri, så ska jag följa dig.” Inom Garm brände hatet mot denna vandöda kvinna starkare än någonsin, men han kunde inte längre stå ut med att se Yrja lida och tanken på det döende barnet hade fått honom att bestämma sig. När han väl tagit beslutet föll ett märkligt lugn över honom, och för sig själv svor han att Varja Isengårds död snart skulle komma.
”Hur länge ska du följa mig?” Varja Isengårds röst lät än mer road än tidigare.
Garm tänkte efter, och svarade trotsigt:
”Till dess du åter är i Hel!”

Varja höll upp handen på vilken Odens edsring glänste i mörkret.
”Svär vid ringen!” sade hon uppfodrande.
”Du svär först,” svarade Garm.
Varja lade sin andra hand på ringen.
”Jag svär att barnet inte ska komma till skada och att lilla Yrja ska få gå fri idag.”
Garm flyttade över dolken, som han fortfarande höll i sin högra hand, till den vänstra. Sedan höjde han den fria handen och lade fingertopparna på den svarta stenen som satt innefattad i ringen.
”Jag svär att följa dig, till dess du åter är i Hel.” I sina tankar svor Garm dessutom tyst för sig själv, att bli den som sände henne hädan.
”Fall då på knä för din furste!” befallde draugen, och med sänkt huvud lydde Garm. Kylan trängde ända in i själen på honom där han stod med huvudet böjt. En tid framöver skulle han komma att kämpa under Varja Isengårds fana.

Tags: