Ylva Lärd – Skrivaren i slutet

Av Cecilia de-Mander Florin.

Utanför Borgevid, 642.

Innan slaget om Borgevid tillfångatogs Ylva Lärd av lokes anhang. Det här är historien om hennes slut.

Ylva satt i snön och frös och bet ihop om gråten. Framför henne stod den mörke gudens prästinna tillsammans med sina två hantlangare, och bläddrade i hennes papper. Alla hennes papper. De med profetiorna, de med beskrivningen av hur man driver bort draugar, de med texten om Rasyns handskar. Och medlemslistan över Gyllene Hjortens orden. Prästinnan skrattade gott när hon läste högt ur den, och det skar i Ylva som en kniv. Hon hade hellre sett att de skändade henne själv än att de kladdade på hennes papper.

Kvällen innan hade de varit på väg till Joarsvik och Silverlans' härläger, och när de fick syn på det stora soldatföljet som eskorterade lokepräster bestämde de sig för att smyga in och undersöka saken. För att komma in i lägret övermannade de vakterna, och Ylva tog hand om en av dem. Hon hade dragit sin kniv, smugit upp i skydd av ett träd och kastat sig över vakten. Hennes kniv gick in i sidan på vaktens hals, och hon hade fallit nästan ljudlöst. Blodet blev svart mot snön i vintermörkret, och Ylva tryckte hennes ansikte ner i en driva för att hennes död inte skulle höras.

Det var andra gången Ylva dräpte en människa. Den första var i våras när de smugit sin i Njarka stad och tempel. De hade blivit avslöjade, och under flykten hade Fafne hållit en soldat stilla med sin sinnesmagi, medan Ylva skurit halsen av honom. Så detta var andra människan hon hade dödat, men inte den första döden hon kände sig ansvarig för. Den gamla kvinnan i huset de tagit över inne i Njarka hade hon lika gärna kunnat dräpt med egna händer – hon lämnades bunden i ett tomt hus i en övergiven stad. Dessutom var Ylva rätt säker på att Garm hade gått tillbaka och åtgärdat saken, och det som fick henne att skämmas var att det gjorde henne tacksam. Hon visste vad de andra hade gjort andra gången de smög sig in i staden, om pojken med hinken och alla de andra.

Hon visste vad de andra hade gjort, och hon kände sig lika skyldig som någon av dem – hon var ju med, hon var där, och att hon själv inte hade gjort detsamma var ren slump. Nu hade hon lärt sig det – det var ingen idé att kämpa emot. Det var ingen idé att tro att det gick att bekämpa ondskan med något annat än ondska.

27 Det gick inte att försvara världen mot Loke utan att själv begå outsägliga grymheter. Inte för att man ville utan för att man måste, och för att det enda sättet att besegra ondskan var att vara mer hänsynslös, mer övertygad och ännu mer beredd att göra vad som helst än vad fienden var. Hon visste det nu, hon visste att det hon trott förut bara var en illusion, och att kniven i den andres hals i vintermörkret, och blodet som blev svart i snön – det var verkligheten. Det var vad som krävdes för att hålla Loke stången.

När de tog sig ut ur Njarka stad i våras hade Ylva, Rana och Nora begett sig söderut, till Borgevid med en mystisk svart fackla de tagit från Lokeprästerna och lämnat den i templet där. Ylva hade varit sårad, ett svärdshugg i ryggen och en pil i axeln tillsammans med stor blodförlust hade gjort henne svag och uttröttad, och chocken över att hon för första gången hade dödat någon med sina egna händer fick henne att vackla mer än någon skada. Hon hade kunnat stanna i Borgevid. Hon hade kunnat stanna där och gjort nytta, eller rentav gett upp alltihop och vänt söderut.

Hon hade ju ett liv som väntade henne i Ahren, i den varma delen av världen där snö var en glad överraskning och där kriget var ett minne blott. Hon hade en plats på Skolan för skalder och lekare, och så vitt hon visste levde både hennes mor och far och hennes syskon ett gott liv i sin lilla by. Hon kunde ha återvänt dit, och hon skulle ha blivit välkomnad. Men det gjorde hon inte. Kanske för att även om där fanns en plats för henne, så var det inte hennes plats längre. Hon hörde inte dit. Hon kunde drömma om att återvända, hon kunde drömma om hur träden doftade i Ahrens trädgårdar om våren, och hur det skulle vara att gå där igen, men hon kunde inte återvända. Den Ylva som givit sig av fanns inte längre, hon hade försvunnit någonstans längs alla mörka vägar i norr, och den hon var nu skulle aldrig kunna leva i frid i Ahren. Så hon följde de andra norrut, och gjorde sig nyttig i Svart snö istället.

Och det hade lett henne hit. Till en kall fläck i en snöig skog där en lokeprästinna hånfullt läste högt ur alla hennes hemligheter, och talade om för henne hur hopplöst det var att kämpa emot Loke.

"Han är den enda guden" hävdade hon. "Var är dina kamrater? Varför kommer de inte och hjälper dig?"

"Jag är inte viktig" svarade Ylva, "de andra gör det som behövs i kampen. Jag är inte viktig, och de där papprena är inte viktiga. Om de var det skulle de komma och rädda mig, men det gör de inte. Döda mig, istället, eller lämna mig här, det spelar ingen roll."

Prästinnan var arg, för Svart snö hade tagit en kista med tretton svarta stenar i. Kistan med tolv av stenarna hade Ylva burit, och den hade blivit tyngre och tyngre ju längre bort från prästerna de kom. Fast de hade lyckats bra med att inte lämna spår efter sig hade prästerna och soldaterna övermannat Ylva och Rana i den övergivna stugan där de övernattat, och de hade fått med sig både Ylva och kistan. Hur det hade gått för Rana visste inte Ylva, men när hon hänvisade till sitt sällskap som "hon som kom undan" rättade prästinnan henne inte, och för det tackade hon gudarna. Om bara Rana kom undan fanns det fortfarande hopp. Kanske inte för henne själv, men för Svart snö, och för världen.

Sen dök Sparv upp i skogen, och blev raskt gripen av soldaterna. Prästinnan tvingade henne att lämna ifrån sig det hon bar på, och Ylva insåg raskt att det var den trettonde stenen. Sparv hade burit den rakt i händerna på lokesprästinnan. Triumferande tvingade prästinnan Sparv att sitta still bredvid Ylva, och det sista hon gjorde innan hon gick iväg med stenen var att ge soldaterna en sista befallning:

"Döda henne!" beordrade hon och pekade på Ylva.

Soldaten kastade sig över henne, hans händer grep om hennes hals, och plötsligt kunde hon inte andas längre. Det susade i huvudet, hon skrek men ljuden lät konstiga, och sen blev det alldeles mörkt framför hennes ögon och hon sjönk, djupare och djupare. Det var mörkt och plötsligt alldeles tyst omkring henne. Vinterkylan mot ansiktet byttes mot värme, och nästa sak hon märkte var en doft. Det var doften av moget vete i tystetid, av ängsblommor och nyskördad honung. Det var inte längre mörkt, det blev ljusare och ljusare och snart var hon omgiven av ett strålande sken. När hon såg sig omkring insåg hon att ljuset kom från ett hus, ett stort långhus med gyllene tak, högst upp på en kulle. Det var fantastiskt vackert, och hon började gå emot det längs en skogsstig, under vackra lövträd. Vintern var borta, lokespacket var borta, all smärta var borta. Det kändes som om hon äntligen hade kommit hem.

Sen bleknade ljuset, dofterna försvann, det blev mörkt och hon var tillbaka i den kalla skogen. På något sätt hade hennes vänner dykt upp, för hon hade Vanjas ansikte rakt över sig. Hon visste att hon inte kunde stanna, att hon strax skulle återvända och gå ända fram till det vackra huset och de som väntade på henne där. Men det var något hon måste säga först. Det var något viktigt, något som lokesprästinnan hade sagt till henne för att håna henne. Något som det var viktigt att Vanja fick reda på. Så kom hon på det, och stötte fram de viktiga orden till prästinnan. När det var sagt konstaterade hon "...nu dör jag", och slöt sina ögon för sista gången.

Land: