Vänskapens väg och hur den vindlar i skogen

Av Sofia Stenler.

Heigyns topp, Naronien, 640.

Noras upplevelser under Tillit och Misstro.

När dagen kommer till de Naronska gränstrakterna smattrar regnet mot tältduken. Vanja hostar till men vill inte vakna ännu. Rana och Ylva ligger fortfarande invirade i sina filtar, bara Bard är uppstigen och en svag doft av rök skvallrar om vad han sysslar med där utanför. Nora försöker än en gång lägga sig bekvämt kring stenarna under henne, men kommer inte somna om. Stämningen i sällskapet har hårdnat sedan någon vecka tillbaka. Det är inte bara tröttheten från den tärande flykten söderut, inte oron för de förlorade vännerna, inte bara sjukdom och det där lokesbältet som gör tillvaron i gränsen så tröstlös. Köldgriparnas vacklande tilltro svider. Det hade börjat sedan hon en kväll slutligen berättat vad hon hade gjort sedan Högbacka övergavs. Eller har det bara blivit tydligare nu?

De har rest ett läger i snårskogen, och gömt sig så väl Bard och Nora kan. De är där för att vila, läka, tänka. När regnet lättar sitter Vanja och Nora i vindskyddet. Det är en stillsamt munter stämning, trots sjukdomen och en vag oro för de andra som givit sig iväg för att hitta vatten. Vanja läser i papprena de hittat, kommenterade de usla verserna och försöker få klarhet i vad det rörde sig om. Nora lagar sin hosa och lyssnar. Är dessa papper något de kan ägna sig åt här? Något de borde ägna sig åt? Otryggheten och rådlösheten har gnagt dem ända sedan Ormsnäs. Vad borde de ta sig till? Vända norröver igen? Fortsätta söderut och lämna bud och de där papprena till någon som kunde begripa sig på dem? Stanna här, söka upp motståndsfolk och följa deras kamp mot Lokepacket? Trots deras tröttande marsch de senaste veckorna och hostan som river i bröstet känner Nora en oro i kroppen, en skavande önskan att få kämpa för Njarka på ett tydligare sätt. Vad de andra önskar vet hon inte. Under allt finns ett gap av misstro. Det är starkast från Ranas sida, men Vanjas närhet till kusinen är tydlig dessa dagar. I deras ögon är Nora, trots allt, en bortsprungen livegen. Det gör ont att tänka på att allt de gjort tillsammans dessa år betyder så lite. Den närhet hon har känt till Vanja har bleknat och Nora vet inte om den någonsin kommer tillbaka. Och vad borde de egentligen göra nu?

Regnet slutar helt att trumma mot vindskyddet och snart syns Bard mellan tallarna. Det är dags att inte oroa sig över någon mer avlägsen framtid än att få eld på sur ved.

Långt senare samma dag sitter Nora åter böjd över elden och matar de små flammorna. De har vandrat över moar och sökt efter ett mål, haft långa rådslag och oväntade möten med aralantier – bjärt overkliga bland tallarna, men deras blanka armborstskäktor var verkliga nog – och framtiden är måhända lite klarare. Stanna, bida sin tid, och sedan återigen norröver. Då visslas det i skogen, en visa hon hört ordensvänner sjunga, och en liten styrka kommer fram mellan stammarna. Det är besynnerligt nog att se Garm här; i blank brynja och med en aura av ledarskap är han en annan än den trasiga figur de mötte där draugarna dog. Men bakom honom en annan brynjeklädd siluett. Mer tärd och lite äldre. Men omisskännligen. Fala. Mer än ett halvdussin år sedan sist. Oändligt; vad har inte hänt. Och försumbart; här och nu är där och då.

Då var det höst och inte vår. Falas händer skakade runt hornkoppen och Nora knöt sina hårt i knät för att de skulle vara stilla. Kvällarna var mörka, gömde både flickornas blekhet och Alvas rävröda hår. Smaken av sur galla ville inte försvinna och Nora var tvungen att ta sats flera gånger innan orden kommer:

”De överföll oss. De låg gömda, bakom kröken vid bäcken. Vi kunde inte höra dem.”

”Ni gjorde bra ifrån er. Det är alltid svårt första gången.” Den äldre kvinnas röst var lugn. ”Jag pratande med Gark, ni var både snabba och tysta sa han. Vår Vandrare kommer att vara stolt över er.” Nora kände en värme börja spira inombords, men Alvas ord kunde inte riktigt jaga bort kylan. Fala fann sin röst, men lät mer bedjande än bestämd:

”De var Njarkasoldater. Vi var tvungna att få döda dem.”

”Just så.” sa Alva ”Ni gjorde bra ifrån er.”

Och ännu längre bak i tiden, på Högbacka; Falas skratt och doften av hö från skullen, Falas jordiga händer och alla stenar i den norra åkern bakom björkarna, Falas ansikte i fähusets dunkel och getternas värme under händerna en kall vårmorgon. Minnet av alla de andra; lille Starke som alltid ville vara med, Varg och Gark, stora Sifkas bannor och glittrande ögon.

Nora vet inte något om vem Fala är idag, och det är viktigt att veta. Så mycket har ändrats i Noras liv under dessa år. Så lite kvar som hon kan stå för av allt det som var viktigt då. Men hon kan inte låta bli att le mot Falas blå blick.

Ännu senare, det är ljus vårnatt och mycket har hänt. Nora har suttit i mossan bredvid Fala och försökt förstå hur det kan kännas så märkligt att ha en så bekant person här. Hon litar på Fala som berättat om Vinterborgen och att komma ut därifrån som en annan människa, och på att Garms hat mot Lokedyrkare är lika starkt som alltid. Deras lilla styrka, med Fylgia och Vedmund, verkar fylld av en brinnande kamp mot Loke. Den kommer nog bränna dem alla med tiden, men kampviljan av järn är något Nora sympatiserar med. En del av henne säger att det är här hon borde vara. Men inte än i alla fall, först måste de ila söderöver. Nora får inte lämna sitt sällskap, Köldgriparnas misstro till trots; de kan behöva alla vapenföra händer ännu ett tag. Men när de skiljs åt, där leden bär Falas vänner till deras läger och Noras färdkamrater går ner mot sitt läger, känns det bittert att ha återfunnit henne och behöva skiljas så snart därefter. Skogarna här är otrygga och Fala är inte den som viker för hot. Gudarna håller en hand över de sina, och ödet löper som det vill. Lever man får man se vad som händer. Nora vill tro att de en dag kan tända en eld utan att behöva ängslas för röken, sitta ner och minnas, och vara dem de en gång var; barndomens bästa vänner och olyckssystrar i en svår tid.

Land: