Felmeddelande

Deprecated function: implode(): Passing glue string after array is deprecated. Swap the parameters in drupal_get_feeds() (line 394 of /customers/c/e/d/gyllenehjorten.se/httpd.www/d/includes/common.inc).

Vägen hem

Av Anna-Maria Odén.

Jarneskogen, Noedren, sommaren 638.

Den här novellen beskriver Bjarkas upplevelser på Jubileumsäventyret.

Hennes svarta hår låg i blöta slingor. Struthättan hjälpte föga i det här vädret, hon hade skjutit bak den för att se var hon satte fötterna på den leriga vägen. En vecka tidigare hade hon lämnat Aahren, till häst, i tron om en snabb ritt hem, men det aralanthiska hästkräket hade blivit halt och gården hon passerat hade ingen ny att erbjuda. Hon längtade hem och med löften om att det fanns en bra raststuga en lagom dagsmarsch ifrån hade hon dragit på sig vinterkappan, och gett sig av i regnet. Kappan höll fortfarande stånd och trots att hon vandrat i regnet hela dagen var hon torr under den.

I en glänta hade några satt upp ett läger. Bjarka funderade inte över det, det var inget ovanligt med tältläger utefter vägarna, utan hon traskade vidare med bestämda steg. När hon kom närmare såg hon att det var ett stort läger, en stor röd paviljong och flera mindre. Det stod några på vägen och betraktade lägret, när Bjarka kom närmare avslutade de sin diskussion varvid några gick in i lägret och en, med båge beväpnad, kvinna kom och mötte henne. De hälsade artigt men kort på varandra. Kvinnan var vänlig nog i orden och frågade vem Bjarka var, men blicken var bestämd och hade en ton av stål.

– Jag är Bjarka Leiradotter, av Jafnhar klan. Svarade Bjarka rak i ryggen.

– Jasså, vad gör en randersmarkare här i Aralantha? Kvinnan framför henne började fråga ut henne och innan Bjarka visste ordet av blev hon föst in i lägret som gäst. Hon försökte förklara, att hon inget hade i lägret att göra, att hon bara ville vidare till raststugan innan mörkret. Men tonen skärptes och med ytterligare någon beväpnad eskort hamnade hon i den stora röda paviljongen.

Där inne rådde en underlig stämning. Under en tryckt tystnad flyttades bord och bänkar. En lång man kom med lågmälda order men ingen var snabb att lyda dem. Inte förrän en högättad dam som satt vid bordet hade nickat godkännande hände det saker. Det tog inte många sekunder för att Bjarka att bekräfta det hon anat när hon puttats in i paviljongen. Någon hade satt upp lägret för fest, några andra hade tagit över lägret, och Bjarka var fånge med de andra.

----

En vecka senare

Återigen var Bjarka på resa, den här gången på en riktig häst, en randersk Hjorva från Konungens egna stall. Vant satt Bjarka i sadeln och lät hästen gå sin egna väg medan hon funderade. Det hade hänt så mycket de senaste dagarna och hon kunde knappt fatta att hon tagit sig från den röda paviljongen och fångenskapen med livet i behåll. Men här red hon nu som en del i konungens följe och segertåg. Bjarka tittade lite i smyg på sin nyblivne make som red bredvid henne. Hans blonda kalufs stod åt alla håll men Bjarka tyckte han var stilig där han satt rak i ryggen trots regnet. Under manteln kunde hon ana klanhalsduken, han klädde i den. Omedvetet förde hon handen till sin egna, nysydda halsduk.

– Vad tänker du på? Bjarka vaknade till vid Ebhens fråga.

– På dig, och de senaste dagarna. Jag vågar inte riktigt tänka på vad som hänt om ni inte hade kommit. Tankarna gick tillbaka till den röda paviljongen, och Bjarka började berätta för Ebhen vad som hänt innan de kom.

Inne i den röda paviljongen hade det rått en underlig stämning som Bjarka till en början inte förstått. Bord och bänkar hade flyttats under tystnad. En lång man kom med lågmälda order men ingen var snabb att lyda dem. Inte förrän en högättad dam som satt vid bordet hade nickat godkännande hände det saker. När möbleringen var klar hamnade fångarna i hörn på några bänkar och de presenterade sig tyst för varandra.

- Där fanns Vania Solmyr, torsprästinna, magikerlärlingen Fafne, jarl Linn av Noedren och några av hennes folk. Senare hörde jag att det även fanns andra randersmarkare i en annan mindre paviljong. Och vid ett tillfälle hörde vi hur vakterna ville skicka en av dem till en kärlekskrank vätte.

Bjarka rös när hon tänkte på hur draugen stannat upp, och tittat fundersamt på henne när en av de förhatliga vättarna därute började frusta som en brunstig tjur. De andra vakterna därute hade pratat om att ge randersmarkaren till honom, och en kort stund hade Bjarka fruktat att det var henne de menade.

- En knytnäve skulle inte ha räckt långt, troligen inte ett knä i skrevet heller. Och några vapen hade jag ju inte heller.

- Nej, och tur var väl det. Du är nog en större fara för dig själv än andra när du har vapen i hand. Skrattade Ebhen kärvänligt. Men det är något vi måste göra något åt när vi kommer hem.

- Hm, Den här gången hade jag tur. Det var Egil som fanns i den andra paviljongen och det var han som blev dragen till vätten. Jag bad till Tor i hans vägnar om beskydd och styrka, och hoppades att han var mer beväpnad än mig, och det var han ju. Den vätten levde inte många meter utanför lägret.

I paviljongen satt den långe mannen och pratade med Jarlen. Han verkade vänta på något och smååt av vad som fanns på bordet. En avsky blandat med en rejäl dos rädsla spred sig inom henne när hon såg honom dricka vin. Mannen satt helt lugnt och drack ur en dödskalle som om det vore vilken bägare som helst! Hon kunde inte sätta fingret på vad som fattades den långe mannen, men att något var fel var helt klart. Det var en kyla kring honom, en aning om en ond själ, som fick Bjarka att tänka på de hemska varelser som Ebhen snuddat vid i någon av sina berättelser. Kunde detta vara en draug? En kall kåre gick längs ryggraden på henne.

Bjarka bestämde sig för att det är bättre att håll tand för tunga och sedan fly fortast möjligt. Som första steg behövde hon komma ut ur paviljongen, kanske att dasset skulle kunna ge en möjlighet. Hon började med jämna mellanrum påpeka att ett besök vid avträdet inte skulle vara ouppskattat. Hon var glad åt att ingen av dem som visiterat henne hade hittat brevet till konungen, men det var väl bara en tidsfråga.

Plötsligt blev det ett väldans liv utanför. Rop och oväsen ett huvud tittade in och nämnde att kung Vidar kommit.

– Tydligen var det här som draugen väntat på, för han mös och hans ansikte lyste av begär medan han gick ut. Alla i vår paviljong föstes ut för att få, som han sa, beskåda hans ärofyllda väg tillbaka till makten. Och där stod konung Vidar, och DU. Jag trodde inte det var sant. Bjarka tystnade och tankarna gick återigen tillbaka till lägret.

I tumultet smet Bjarka och Vania in i paviljongen och för att se om de kunde rymma under tältduken på paviljongens baksida. Men medan de försökte dra upp en av tältpinnarna hörde hon röster bakifrån. När hon kommer ut igen är draugen bara en hög på marken och striden är i full gång. Utan draugen är dock hans soldater utan ledning och vilja, de faller snart. När striden stillat sig börjar man ta hand om efterarbetet. De skadade bärs upp på bäddar, en av dem är Vigdir. Hon är död men Konung Vidar, Ebhen och Egil kämpar lönlöst att väcka henne. Bjarka ser på Ebhen att detta var en nära vän till honom, och betydelsefull för randersmark. Hon föll för draugen i konungens ställe och äras därefter.

Bjarka känner plötsligt något skava, det är Nannas brev till sin make, brevet som Bjarka inte fick dröja med. Kungen tar emot det och försvinner så en kort stund.

När han kommer tillbaka samlar han folket. Han tar fram Egil och Ebhen och tackar dem för det de gjort, utan dem skulle det inte varit möjligt att förgöra draugen. Han ärar dem och Bjarkas hjärta värmer. Löften om rättmätig belöning nästa kväll under festligheter och sedan tar Ebhen och Egil ett steg tillbaka igen. Men då börjar Konungen prata med Ebhen. Om att kungen ska ordna något som Ebhen själv tydligen misslyckats med. Att nu får det vara nog. Bjarka ser ett korn av oro i Ebhens ögon när han tittar mot Egil. Själv undrar hon också vad han gjort för att förtjäna konungens hårda ord. Så ber konungen Bjarka att komma fram på det barska sätt hon känner honom vid. Oroligt tar hon ett steg fram, vet han om deras relation? Misshagas han av den? Ebhen tittar oroligt på henne när hon stiger fram men hon kan inte lugna honom. Då ser hon också en glimt skymta fram i konungens öga och hon börjar ana. Till hennes stora glädje vill kungen ställa till med bröllop. Vania, torsprästen kallas fram och så kommer frågan om vittnen upp. 16 vittnen var det inte tal om, så många fanns inte på fötterna. Och Bjarka kände ingen av dem. Men konungen ställde glatt upp, och det gjorde såväl Jarl Linn som Egil och Kilian. Och efter att frågat rakt ut så hade de en tio stycken iallafall. Bjarka tänkte i sitt stilla sinne att med konungen som vittne räckte det nog med enbart honom. Det kändes ensamt att ”jaga vittnen” men de överlevande var ju antingen randersmarkare eller som det visats sig ordensvänner till Ebhen. Denna Gyllene Hjortens order som hon hört honom nämna. Det var de som skulle ha fest här, därav tälten. Därav alla människor här.

Med ögonen djupt i varandras bands de så till varandra med henens klanfärger. Klanduken vandrade från henne till honom och löften gavs. Hon tittar djupt in i hans bärnstensfärgade ögon när de svär sig samman. De ser tillbaka på henne med en glädje och ett lugn som berättar om en kärlek hon inte kan ta miste på. Om en trygghet och en tillit, men också en visshet om att hans liv inte är enkelt.

Bjarkas bröllopsdag blev inte som hon tänkt sig som ung, och inte natten heller. Det fanns lik att begrava, skadade att ta hand om, och en älskad vapensyster att sörja. Månen hade hunnit långt på sin bana innan de kom för sig själva, och först då släppte Ebhen ut sorgen. Medan Bjarka tog hand om hans sår berättade han historien om Vigdir, och det höll redan på att ljusna när de tillslut somnade.

Land:

Tags: