Gravar, gåtor och gamla ben

Av Lennart Egerquist.

En berättelse från ett ordensäventyr år 636.

Under ett händelserikt midvinter 634 i Nedåkra hade Orden bland annat kommit över några papper med en gammal spådom. Spådomen, som kallades Auns spådom, berättade i gåtor om olika furstar som skulle uppväckas till draugar. Något senare fick Lärka höra av Garm om en sägen från gränstrakterna mellan Borgevid och Njarka. Sägnen berättade hur ödesprästen Aun den Galne yttrat en spådom innan han dog, och hur den dåvarande fursten försökt utnyttja spådomen men drivits till vansinne av den. Det sades att fursten sedan tynat bort långsamt, och mest sysselsatt sig med att bygga en gravhög åt sig på hemlig plats samt samla gravgåvor till sig själv. Garm påstod dock att gravhögen fanns i en svårtillgänglig skogsmark nära hans hemby, och Lärka insåg att det kunde vara samma plats där Faron och Bard förhindrat ett drauguppväckande året innan. Även Ranas bror Rimmer var med vid det tillfället.

Lärka ansåg att saken borde undersökas närmare och övertalade Ylva, Rana och Elona att följa med på en expedition till de farliga gränsområdena. På vägen lyckades de efter en del äventyr få tag på Rimmer, så att han kunde visa dem vägen till gravhögen. Med på färden kom också en man kallad Åsknatt, som Rana kände sedan gammalt. Slutligen tog de sig genom den snåriga och blöta södra Sidveden till dess inre. Där, på höjden av en ås som sträckte sig igenom de djupa myrarna, fann de äntligen gravhögen.

De såg allesammans på gravhögen. Saken hör ju till torvlagda gravkullar att de sällan har någon tydlig dörr, och denna var inget undantag. Hur tar man sig egentligen in i en hög uppskottad jord? Gräver? Våra hjältar slog läger och undersökte omgivningarna medan de grunnade på detta. Det fanns en källa en bit nedom åsen och en sten stod rest framför gravkullen. Rana och Ylva gick upp på toppen av högen, medan Rimmer och Elona undersökte dess kanter.

”Rana”, ropade Rimmer, ”Elona säger att hon har hittat något.”

”Jasså?”

”En del av kanten på kullen verkar något insjunken. Hon håller på och gräver där.”

”Jaha, säg till Dael och Lärka då, så får vi väl titta på det.”

”Ja, men skynda dig hit. Det här vill du nog se!”

Snart hade alla samlats, men när de såg vad Elona funnit stannade de till. Hon hade lyft mullen med en spade och skrapade nu försiktigt i jorden. Snabbt blottlade hon det ena fyndet efter det andra och samlade dem små högar. Ben! Knotor och käkar låg intill varandra vid hennes fötter, och där fanns många!

”Det var som tusan”, andades Lärka.

”Vad är det här! Är hela gravkullen full med lik?”

”Nej, bara den här punkten”, sade Elona.

”Men det är många ändå! Det verkar som att man släpat ihop ett tjogtal döda och staplat dem just här … kanske finns det någonting bakom?”

”Nå det är lika bra att vi skottar ut benen så vi får veta!”

”Inte så bråttom, Lärka. Det här har varit levande människor; du beträder deras grav.”

”Det är därför jag har kommit, Elona.”

”Nå, men vi tar det försiktigt ändå.”

”Men vilka var de här människorna?”

”Vad vet jag? Det kostade en del arbetskraft att bygga den här gravhögen. Kanske de döda arbetarna fick ligga så här hos sin herre? Kanske fick ingen som var med och byggde graven komma hem igen?”

De grävde långsamt under tystnad igenom resten av benlagret. När de sålunda tagit sig in en bit i högen började konturerna av en dörrsten att synas vartefter jorden lyftes bort. Stenskivan hade inga utsmyckningar, inga inskriptioner som avslöjade något om högen. De frilade noga jorden runt den och sedan hämtades en trädgren för att bända loss stenens övre kant. Snart gick det att gripa över kanten och kort därefter föll stenen till marken. Bakom den fanns öppningen till en smal gång, hög nog att krypa igenom; bred nog för en människa. Alla blev genast upphetsade över att äntligen ha nått en vändpunkt i sökandet; samtidigt började var och en inse att man nu var framme vid det skede där ingen visste vad som väntade härnäst. Vad fanns egentligen inne i gravhögen? Man hämtade facklor i lägret, medan man käbblade nervöst om vem som borde gå först in.

”J … jag tror gången tar slut här … ”

”Ssh .. sh, ser du något? Aj, din fot är i mitt ansikte!”

”Knuffas inte! Kryp långsamt, va! Jo, det är något här inne, en kammare tror jag.”

”Jamen titta efter då! Vad finns i kammaren!”

”Lu … lugn sade jag! Knuffas inte, aj!”

”Förlåt.”

”En kammare, jo. Säkert sexton fot i fyrkant och man kan stå nästan rak!”

”Jamen in där då människa! Vad ser du?”

”Men lugna ner dig, säger jag! Vi tar det lugnt, säger jag ju!”

”Men vad ser du?”

”Här … här är litet grejer och … kä .. kära någon, … ett skelett!”

”Ett skelett? Är det draugen?”

”Va!! Tyst med dig! Nej, han ser … död ut … ”

När de tagit sig in i kammaren visade den sig mycket riktigt vara ett litet rum på tjugo gånger tretton fot och sex fot i takhöjd. Taket och väggarna bestod av stora stenblock lagda intill varandra och de bar ingen särskild utsmyckning. Mitt i den lilla kammaren vilade den döde på en tillhuggen stenhäll, knappt en och en halv fot tjock. Runt honom på golvet låg en del gravgåvor upplagda; det såg ut som rester av betsel och sadlar samt en del mindre föremål. I kammarens ena ända stod några spjut och resterna av en pilbåge och sköld. Träet var mörkt och skört, men hade ändå bevarats någorlunda i den torra kammaren; järnet var sönderrostat. I den andra änden av kammaren stod resterna av ett träskrin som verkade innehålla en hög mynt, men snart stirrade alla på det som fanns över den döde. Där på stenväggen ovan hällen fanns en ristning: en åttauddig stjärna och några rader av gamla runtecken. Ylva Lärd steg fram för att läsa inskriptionen:

Under detta tecken vilar furst Nagrim Karg av Njarka

Må de som kommit

att kräva honom åter

bärga dessa ben

bringa dessa ben

De såg under tystnad på den döde furstens kvarlevor och begrundade inskriptionen ovan dem.

”Jag förstår inte det här”, sade Lärka.

”Inskriften är en inbjudan att hämta hem furstens ben; det här stämmer inte! Han gick igenom ett enormt besvär för att bygga en hemlig gravhög mitt i ödemarken; allt för att ingen skulle hitta hans viloplats, och så inbjuder han någon att föra bort hans ben.”

”Kanske bara den rättmätige förtjänar att se hans kvarlevor”, nynnade Åsknatt. ”Det skulle kunna fungera.”

”Bara den rättmätige är värdig att uppväcka honom till draug, tjaa … ”

”Men det stämmer inte!” sade Rana. ”Faron och Bard sade att ceremonin utfördes ovan jord och att den döde fursten kom som en skepnad upp genom mullen. När de avbröt Lokesprästernas ceremoni sjönk skepnaden tillbaka i mullen utan att efterlämna några spår. De var aldrig ute efter några fasta kvarlevor!”

”Men vem är det då som skall hämta kvarlevorna?”

”Kanske…”, tänkte Ylva högt, ”finns det ytterligare en del i det här som vi inte känner till, … men tänk efter! Fursten hade själv läst Auns spådom, och det troliga är att han såg verser som beskrev hans eget uppväckande till draug. Han visste att han en dag skulle uppväckas, men tänk om han inte visste hur själva ceremonin gick till?”

”Det skulle i så fall innebära … ”

”… att Auns spådom inte säger något om hur man uppväcker draugar. Bara att det kommer att ske, just det! Fursten kanske trodde att hans kvarlevor behövdes till ceremonin.”

”Så du menar alltså att han byggde en gravhög mitt ute i ingenstans, så att bara den mest beslutsamme och kunnige skulle klara att finna den. Tja, det är ju tänkbart …”

De begrundade detta. Lärka rynkade pannan och tog till orda:

”Men samtidigt undrar jag … Sägnen om fursten säger att han först blev galen av att läsa spådomen; att han sedan tillfrisknade, men förblev en blek skugga av sig själv som tillbringade resten av sitt liv med att samla en stor mängd gravgåvor och förbereda sin egen gravhög. Det åter inte som att han längtade efter att bli återuppväckt till en odöd furste!”

”Varför inte?” resonerade Ylva. ”Hur skall en levande människa egentligen hantera vetskapen om att en gång tvingas stiga ur graven som odöd. Galenskap kanske hjälper och han var ju van vid att finna sig i sitt öde, om man säger så … ”

”Ingen rättroende ödesdyrkare skulle stå ut med det. Livstråden får inte ryckas ur väven”, hördes Rimmer muttra.

”Kanske det, men sägnen har gått i århundraden genom många människors mun. Vem vet vad fursten egentligen tänkte?” anmärkte Ylva surt.

Alla såg på varandra med spända ansikten och en lätt irriterad tystnad sänkte sig. Åsknatt och Lärka började spankulera omkring tillsammans med Rimmer i den låga gravkammaren. Lärka petade med foten på det ruttnade träskrinet, så att innehållet av kopparmynt rann ut i en liten hög på golvet. Han böjde sig ned och plockade upp några.

”Det slår mig”, sade Åsknatt glättigt, ”att den stora mängden gravgåvor lyser med sin frånvaro.”

”Så mycket för gamla sägner”, muttrade Lärka med rynkad panna.

Rana tittade kyligt på Lärka.

”Nå, Lärka, vad hade du egentligen tänkt dig att vi skulle hitta här?”

Rimmer hade ställt sig framför den låga tillhuggna stenhällen där den döde låg. Torra ben; intorkade rester av hud och senor; alltihopa klätt i brynja med hoprostade ringar. Svartnat trä och hoptorkade läderrester fanns kvar av svärdsskidan; av svärdsfästet endast smulnande rost, som knappt hölls på plats av vitnade fingerben. Den hjälmklädda skallens ögonhålor lyste tomma. Rimmers blick gled över stenhällen och nedför kanten av den. Golvet i kammaren var stensatt med slarvigt hopfogad fyrkantsten överallt utom där hällen med den döde stod; där låg i stället noga tillhuggna, avlånga stenblock som bildade en ram på vilket den dödes stenhäll vilade likt ett lock. Något på sidan av stenhällen drog till sig Rimmers blick.

”Hör ni, jag har hittat något här. Det är någon slags fästen på sidan av stenhällen.”

”Än sedan, Rimmer, det är en tung häll. De behövde väl något att lyfta den i.”

”Ja, men titta noga. Ser det inte nästan ut som att det skulle kunna finnas något här under?” De övriga samlades runt hällen, och begrundade saken.

”Tja”, sade Lärka, ”det finns väl inget att förlora på att titta efter.”

Den massiva stenhällen vägde åtskilligt. Våra hjältar hämtade stadiga trädgrenar sätta i fästena för att lyfta. Det gick trögt, men efter åtskilligt svärande fick några av dem fäste med grenarna under hällen för att baxa. Snart syntes en glipa i den del av golvet som stenhällen rört sig bort från, och nu blev det allt lättare att få fäste. Snart vidgades glipan till ett hål.

”Ta i!”

”Det är en öppning under!”

”Jag ser något. En trappa!”

”Ja men ta i då, vid Lokes skägg! Snart är stenhällen ur vägen.”

”Nu! Nu! Jag tror jag får plats att krypa ned där!”

”Det här får räcka. Vad är det här för något egentligen?”

Vännerna slutade baxa och började torka svetten ur pannan. Där stenhällen med skelettet legat gapade nu ett fyrkantigt hål. En trappa kunde skönjas i mörkret nedanför. Ylva såg stilla på inskriptionen ovanför hålet i marken och gav till en låg vissling.

”’Under detta tecken vilar … ’”, sade hon tyst för sig själv. ”Så klurigt.”

”Det var tydligen inte rätt döing”, instämde Åsknatt.

De såg på öppningen ned i underjorden. Mörkret ruvade tungt i den låga gången. Där nere väntade en draug.

Tags: