Regons reseberättelser: Blotet

Av Patrik Oksanen.

Ur kyrkotexten till det nedlagda VHBII-projektet.

Ur mäster Regons reseberättelser.

Från Triti reste jag mot Borgevid. Den första dagen nådde jag ett värdshus sent på eftermiddagen när höstmörkret redan börjat lägga sig. Det hette Lagerkransen och låg i åkrok, alldeles intill en korsväg. Själva värdshuset bestod av många byggnader där gästerna inkvarterades. Jag hade just öppnat dörren med Lagerkransen på och stigit in då en man med mörkt hår, ganska lång, och med en frejdig uppsyn kom emot mig.

- Min bäste herre, varmt välkommen till Lagerkransen. Jag är Hedin, en av värdarna. Ni kommer alldeles lagom, min kusin ska just hålla ett gårdsblot.

Jag följde denne Hedin ut och på vägen ned mot ån kom vi att närmare bekanta oss. Hedin visade sig vara en vittberest herre som vunnit värdshuset på spel. Han var av östnaronskt släkte, men hans kusin hade ändå tjänat prins Kei i Borgevid. Eron från Bäcka var visst hans namn. Värdshusets folk, jag såg faktiskt en vätte i församlingen, och resande från alla de håll stod samlade runt elden som brann. Eron från Bäcka visade sig vara en storvuxen man som nog gillade det goda litet väl mycket. Folket stod tysta i höstmörkret. Elden kastade skuggor över deras ansikte. Så började en kvinna i folksamlingen att sjunga, en lågmäld sång på ett språk som inte längre talades. Sången stegrades i kraft, ytterligare en kvinna stämde in och sedan ännu en.

När sången tystnat steg Eron fram. Han gav upp en hög och dov stämma.

- Heimdall och Njord som skyddar oss från eldens skadliga krafter. Heimdall och Njord, gudar vi nu vänder oss till. Hör våra ord. Heimdall, gudarnas väktare, han som blåser i Gjallarhornet – må han komma till denna plats och ta emot våra offer. Må han komma här och beskydda oss, beskydda den plats, vårt värdshus, men också att finnas med våra gäster när de lämnar oss och reser vidare härifrån. Heimdall hör våra böner. Heimdall, Heimdall, Heimdall, Heimdall, började han att skalla och folket följde snart efter. Snart ekade Heimdalls namn över vidderna.

- Njord, herren på Noatun, han som ger god köpenskap och förliga vindar för den resande – må han komma här och beskydda oss, och ge vårt värv lön för mödan. Må Njord komma och ge oss insikt om goda affärer, liksom han kommer och finns med dem som lämnar oss och reser vidare härifrån. Njord, hör våra böner. Njord, Njord, Njord, Njord, började han att skalla och återigen började folk följa efter. Njords namn ekade över vidderna.

Eron höjde händerna och tystade folket. Sedan började han väldigt lågt, så jag uppfattade inte orden, men de var på det gamla språket, att säga något. Det var som han läste någon bön. När han var klar sträckte han händerna mot skyn och ropade återigen Njord och Heimdalls namn. Sedan tog han ett stycke bröd, ost, korv och kött som vätten gav honom. Han lade det på elden.

- Till er, gudar. Hör våra böner.

Han gick tillbaka till vätten och tog en kanna. Jag hörde Hedin sucka och tittade förvånat på honom. Hedin muttrade något om varför gudarna måste dricka just den där belcharin. Jag återgick till att följa blotet där vinet nu hälldes på hällens kanter utan att släcka elden. En tredje gång gick han till vätten och fick nu ett skinn som han lade på elden. Allt var tyst och stilla medan elden tog skinnet. Sedan ropade Eron plötsligt till.

- Gudarna har hört våra böner. Offren är mottagna! Nu lyssnar alla gudar på vad ni har att säga! Sedan gick han därifrån. En efter en gick värdshusets folk och gästerna fram till elden och sände en bön med ett offer. Platsen var nästan helt tom, bara Hedin och jag stod kvar. Hedin såg på mig och log

- Du eller jag?

- Jag, svarade jag och gick fram till elden och lade lyrsträng på elden och skickade min bön till Brage att jag ikväll skulle få höra många nya historier som jag skulle kunna nedteckna sedan.

Land: