Ljuset som brast

Av Susanne Staaf.

Med sitt huvud på sned står hon så stilla i ett vägskäl och lyssnar på röster ingen annan hör. Hon nickar bestämt och viker av åt höger, med bestämda steg vandrar hon vidare och ser inte skönheten som finns omkring henne. Bakom sig hör hon hur de andra följer efter, de är lika målmedvetna som hon och en darrande nervositet andas över hela gruppen.

Sällan har man sett en så udda grupp, människor, en dvärg, en mystisk man med pilbåge och en skräckinjagande vätte fredligt mitt ibland dem. I täten går den unga kvinnan bestämt, som om hon lyssnar på andra röster och med ett hemskt mål framför sig. Hon minns första natten hon blev hittad igen, hittad av rösten hon drömt mardrömmar om.

- Så, min stumma tjänare, nu hittade jag dig igen. Hon ryser vid den skärande, iskalla vackra rösten som talar till henne. Du ska bli min vägvisare och ledsagare till den plats där vi åter ska träffas. Gör rätt och för med dig dem som behövs så binder jag honom på platsen här och nu.

Den natten vaknade hon med ett skrik och vågade sen inte somna om. Med sitt korta ordförråd lyckades hon nå Lärka och få fram vad hon ska göra, leda dem alla till den platsen där det slutgiltiga slaget ska stå. Slaget där de alla dör eller där de alla vinner frihet och hämnd.

Sedan den natten hör hon Rösten, hela tiden manande till ökad fart och i vilken riktning de ska gå, hela tiden med ett enda mål, att hämnas för det som varit och fria den som hon älskar.

Nu vet hon att de närmar sig, hon känner kylan i luften, ångesten bland träden och hur hon själv spänns. Ska hon överleva det här? Ska hon lyckas? Med nervösa fingrar känner hon åter på dolken.
Jo, den är vass och skarp, den går lätt in i ryggen på någon. Ett sorgebud fick de längs vägen, en vän möter upp dem och berättar att Elona, den vita vargen, är död efter att fött ett barn, ett barn av natt och dag som nu vilar i famnen på Agnor.

Ännu mer bestämt går de så vidare, Yrja i täten och lyssnar på de inre vägbeskrivningar hon får ifrån monstret. De går och går, medvetna om vad som väntar dem.

In i en skog längs en liten stig, den tidigare soliga doften av vår är försvunnen och det är bara kallt och grått. Upp längs ett berg och sen nere i dalen ser de den Fasansfulle som väntar, bunden till sin cirkel. Hans ondska sprider sig som eldsflammor genom skogen men han är bunden. En bit bort står en kvinna med ett barn, de kan alla gissa vilket barn det är. Han öppnar munnen, talar och hånar dem men hon ser honom inte, han är inte viktig för henne. Hon vet vilken roll hon har att fylla, att dräpa ett monster. Så händer det, med chock och förtvivlan ser hon hur en av de hennes går in i ringen, Nora går med motvilliga steg och sjunker ner framför Agnor, som tilltalar henne syster. Han drar sin dolk, skär i den försvarslösa Nora och blodet väller ner i hornet, ner i hornet och sen på barnet och Nora. Skogen gråter vid det som händer och tiden står still.

Med förtvivlan hör hon Rana ropa på den förbannande Isengård och skogen får liv. Draugen går lika isande kall som alltid först och vid hennes sida går Garm. Hennes Garm som stöttat och skyddat henne, som gav sin frihet for henne. Nu har han förändrats och sprider en kyla omkring sig. Länge dividerar Isengård och Agnor, om vem som ska göra vad och med vilka medan hon står bakom Garm och Isengård. Med blödande hjärta så inser hon att han inte ser henne, hans inåtvända blick vägrar möta hennes ögon. Plötsligt händer det, Isengård bryter Agnors ring och med en hastighet som en stormvind virvlar de fram, människan, dvärgen och vätten for att med spår från hans gamla liv, från hans gamla borg, dräpa honom. Med förvåning och ilska stirrar han på sina banemän, utropar hemska eder och den Fasansfulle stupar. Under hela kaoset står Isengård med ett belåtet leende i sitt kalla ansikte och ser den hon hatar falla. Innan stridens hetta lagt sig så faller Lärka ner på knä framför henne, tar upp hennes ring och utbrister:

- Er ring! Och bryter sedan ringen på svärdsbladet.

Det var hennes signal och med en rödglödgad ilska flyger hon fram, puttar undan Garm och hugger dolken i ryggen på den hatade. Gång på gång hugger och hon vrålar:

- Dö! Dö! Dö!

Isengård vänder sig med förvåning, stirrar på henne, väser ett sista ord.

- Förrädare...

Sen faller hon, långsamt och chockat stirrar Yrja på henne när hon dör. Alla års plågor är nu över, alla nätters drömmar förbi och de är fria!

Triumferat vänder hon sig emot Garm och ser honom också falla, all hennes tankar försvinner medan han andas smärtsamt innan han till slut ligger stilla. Med prästers hjälp så reser han sig så småningom men det är inte samma Garm. Det är en kall Garm som fortfarande vägrar möta hennes blick. Han vägrar se henne och röra vid henne och han pratar bara om en sak, att barnet måste dräpas. De lämnar så denna skog och liken efter de två drakarna och vandrar vidare. Hon går vid hans sida ett tag men fortfarande ser han henne inte, hans blick är fylld av de smärtor han sett och de saker han tvingats göra under Isengårds fana. En kort tid så halkar hon efter och går vid Lärka och Farons sida. En kort stund värms hon ändå av det hon gjorde, hon dräpte en draug och hon värms av Farons arm som ligger över hennes axlar och av vänskapen ifrån Lärka.

Så ser hon att han halkar efter, att Garm försvinner bortåt och hon rusar efter, ställer sig i vägen framför honom. Då ser han på henne, med en blick kall och obeveklig och inte alls den omtänksamma blick som Garm brukar ge. Han stirrar ilsket och väser de fruktansvärda orden:

- Låt mig gå, jag vill aldrig mera se dig! Jag tycker inte om dig!

De orden hamrar sig in i hennes själ och hjärta medan hon stumt skakar på huvudet och står kvar. Han gjorde det otänkbara, han lyfte händerna och med våld slängde bort henne för att bestämt vandrade iväg. Snabbt for hon upp igen, hastade for att återigen ställa sig i hans väg, bedjande ber honom stanna hos dem. Hjälp får hon av Lärka och Faron som nu uppmärksammat det hela och Garm bevekas att stanna, trots att hans ögon säger annat. Sedan vandrar de vidare emot Gargul, återigen vägrar han se på henne och hon vet inte vad som är fel. I djupet av sitt hjärta inser hon att han kanske måste gå sin väg men hon vägrar erkänna det. Att de ska skiljas åt igen efter att ha vandrat så tätt ihop under åren och efter att ha gjort så mycket, efter att ha varit allt för varandra.

Den natten sov de tätt tillsammans, alla trötta och slitna av allt de sett och hört. Som alltid sover hon oroligt men den kalla rösten talar inte längre, andra drömmar talar men inte den. I mörkaste natten känner hon hur hennes kind berörs av en varsam hand och därefter tystnad. En skärande tystnad och en isande kyla. Ett ljud hörs långt bortifrån av någon som ger sig av.

Det var den natten Garm gav sig iväg att ensam vandra sina mörka vägar och det var den natten som ljuset i Yrjas ögon brast.