Norby värdshus

Av Karin Oswald.

Norby, Chelmar, 643.

Den 12 juni bjöd Karin Oswald och Rune Sjögren in till midsommarlajv på det gemytliga Norby Värdshus i norra Chelmar, i vår värld Norby Soldattorp i Uppsala. Där spelades det spel med värdshuset i potten, det dansades och det diskuterades politik.


Irrfärdur betraktade den anspråkslösa skylten med ett snett leende. Under många år, sedan inbördeskriget i Aralantha, hade han varit passiv delägare i stället som då drevs av två bröder. Den ene hade hellre bjudit på ölet än tagit betalt. Han hade gladeligen sålt sin hälft till den rike köpmannen. Den andre brodern hade till en början varit förargad, men märkte snart att affärerna gick mycket bättre när han ensam fick hålla i nyckeln till kassaskrinet och vinkällaren. Dessutom visade sig den nye delägaren vara en tillgång för värdshuset på så sätt att han sålde gott vin till bra priser.


Norby låg på ett behändigt avstånd från Chelmar. Kom man norrifrån så var det ett perfekt övernattningsställe, så att man kunde komma utvilad till den stora staden tidigt på dagen. Priserna var förstås också lägre. Detta gjorde Norby värdshus till en lönsam rörelse. Nu hade värdshusvärden fått ge upp kampen emot en långvarig lunginflammation, varpå brodern som sålt sin hälft hade tömt vinkällaren och flytt fältet. Så nu stod han där, riddar Aldor Irrfärdur Räv, med ett tomt värdshus och tunga skatter. Det irriterade honom. Pengar hade han visserligen gott om, men det var emot hans natur att låta dem rinna honom ur händerna på det här sättet!

Beskedet om värdshusets tillstånd nådde honom i Chelmar, dit han just anlänt med sin familj.


-Vid Njords näsa, aldrig i mitt liv att jag vill bli värdshusvärd! Då skulle jag hellre skänka bort det och bli av med det bekymret, hade han muttrat för sig själv.


-Men gör det då, hade hans hustru Hrefna glatt svarat. Det vore ju väldigt snällt.


Tanken hade varit för lockande för att släppa. Visst hade han kunnat leta upp en köpare och tjäna en slant, men han hade sina andra affärer att tänka på. Detta intresserade honom inte. Och om Hrefna nu gladdes åt tanken på att ge bort ett helt värdshus, då kunde han faktiskt unna henne det! Men ge bort sådär rakt av... Nej, det passade inte honom riktigt. Något spänningsmoment måste det finnas. Det var då han hade kommit på idén om en spelkväll på midsommar. Vem som ville kunde få en handfull marker och använda dem som de ville, och den som hade flest när kvällen var slut fick hela värdshuset. Någon stor invasion av spekulanter var han inte intresserad av, så han hade bara berättat om arrangemanget för en handelsman som han visste älskade att skvallra. Även det var en del av spänningen, att se hur många som skulle dyka upp!

-Jag gör upp eld, så känns det åtminstone lite välkomnande, sade Hrefna när de konstaterat att både vinkällaren och matförrådet var sorgligt tomma.

Första gästen var en spelman.

-Jag spelade till dans igår, och har lite ont i huvudet... Delar av mina instrument har jag visst också supit bort.

Hrefna sken upp och lämnade eldstaden.

-Jag vet precis hur det är, nickade hon ivrigt.

En lång stund satt de båda och utbytte melodier medan Irrfärdur ställde iordning så gott han kunde.

Under eftermiddagen fylldes värdhuset med allehanda gäster. Hallda, som han kände sedan tiden på den illegala spelhålan Källarn i Borgevid, kom dit med sin unga dotter Tyra och var fast besluten att gå därifrån med en vinst. De övriga hade egentligen ingen önskan om att ta över stället, men drogs ändå med i spelyran. Det gav faktiskt en extra krydda åt spelet, en liten rysning över vad man skulle göra av sin eventuella vinst. En mjölnarfamilj lyckades med ett spädbarn på armen vinna en rejäl hög marker under den korta stund de var där.
-Skall vi sälja kvarnen? skrattade den unga hustrun skräckblandat förtjust.

I varje hörn satsades och spelades det. Hattmakerskan Kira, heimdallprästen Gelmir, Armand Röde, riddar Alrik och Irrfärdur själv. Vinna ville han förstås inte, därför valde han att starta med hälften så många marker som de övriga, men han försatt sällan en chans att få spela.

En liten grupp av hans ordensbröder och systrar från Gyllene Hjorten hade också letat sig dit. Nu var det länge sedan han haft något med dem att göra. Ville inte heller nu dras in för långt i deras affärer. Men när ryktena om prins Kei började surra skärpte han uppmärksamheten.

-Han döpte om Borgevid till Nemevid och utropade sig till furste! Inte prins, utan furste!

Diskussionen gick varm. Vad hade hänt? Vad borde göras?

-Skall vi behöva dra norrut igen? suckade X trött. Kan vi inte få hämta andan lite?

En tystlåten kvinna vid namn Loria började till slut berätta om sina egna upplevelser. Hon hade själv sett prinsen, upplevt hur förändrad han var mot den Kei som hon hört talas om tidigare. Han hade låtit avrätta en av sina närmaste efter att ha anklagat henne för förräderi. Kyrkans makt skulle brytas, och man var välkommen att svära honom trohet som furste, eller så hade man inget där att göra.

Tystnaden lade sig över salen. Det här var oroväckande. Men Hrefna kunde inte förstå deras missmod.

-Om man inte tycker om att det heter Nemevid, och inte vill svära fursten trohet, så kan man väl bara flytta? menade hon.

Irrfärdur dolde ett leende när Hallda försökte förklara. Han kände sin hustru så väl, samtidigt som hon var honom en gåta. Många gånger var det han själv som hade försökt resonera med henne om ett eller annat. Det var som ett slumpartat strategispel, inte ens han visste vilka argument som hon slutligen skulle acceptera. Till slut röt Hallda att man kanske inte KUNDE flytta, man kanske blev inlåst. Det bet. För inlåst, det ville inte Hrefna bli igen. Men ändå, det var ju bara kanske, så varför oroa sig?

Samma sak med Ragnarök. Hon hade en lång diskussion med Gelmir om varför det var så hemskt om Loke kom till makten. Ingen visste ju vad som skulle hända, inte ens prästerna, så varför oroa sig?

”Du känner inte Lokes makt, min älskade”, tänkte Irrfärdur med ett skrämmande styng av självinsikt. ”Du vet inte vilken lockelse han har för den som är omättlig.”

Sedan midvinter, då den där förbannade Hrafn hade kommit tillbaka till henne efter över tjugo års frånvaro och hotat hela Irrfärdurs värld, hade Hrefna varit som besatt av kärlek. Hon menade att Loke aldrig skulle kunna nå människan om hon bara släppte in kärleken i sina hjärtan. Det talade hon om för den unge Chelmarriddaren Alrik, som med ett snett leende menade att man borde skicka henne till Njarka.

Irrfärdur stelnade till och kvävde en impuls att slå ihjäl ynglingen på fläcken. Han om någon visste hur lätt det var att manipulera Hrefna, och hur farligt det kunde vara om en tanke satte sig fast i huvudet på henne. Att ens skoja om att hon skulle bege sig till Njarka var som att peka på en vargflock och uppmana henne att klappa vovvarna.

Njord var den gud som Irrfärdur höll sig till. Heimdall hyste han mest förakt för, men var ändå tacksam över att det fanns en präst på plats som kunde hålla i ett enkelt midsommarblot. En blomsterkrans hade bundits tidigare under dagen, nu vattnades den med offergåvor och böner. Stämningen lättades upp med en långdans, och för en stund var det lätt att glömma tankarna på vad som hände i norr. Några sånger och sagor höll festkänslan levande. Man bestämde sig för att mjölnarfamiljen som fegt smitit från spelet när det gick som bäst minsann inte skulle få nöjet av att vinna, så alla satsade sina sista marker i en omgång enkortskille. Till slut stod Rimdis som segrare med en lätt panikslagen blick. Hon kände värdshuset väl, hade varit en av dem som åtnjutit den frikostige broderns gåvor förr i tiden, men vad i hela friden skulle hon med ett värdshus till?

Det var inte Irrfärdurs problem. Han överräckte nycklarna med varm hand. Imorgon skulle de resa tillbaka till Chelmar, där barnen firat midsommar med sin barnjungfru som så vackert bett om att få ta med dem till sin systers familj strax utanför staden.

-Det här var roligt, myste Hrefna och nästlade sig in under hans arm. Har du inga fler värdshus att ge bort?

Irrfärdur skrattade.

-Inte alls omöjligt! svarade han.

Land: