Efter regn kommer dimma

Av Anna-Maria Odén.

Björkskogen, 635.

Rouvas upplevelser under Eko från det förflutna.

Fanns det något man kunde kalla vätteland så var det detta område. Den vätteklan som bodde här var grym, så grym att till och med de andra vättegrupperna verkade ha tagit avstånd från dem. Därför bodde det inga andra folk i området heller. Lilla Harg låg alldeles nära gränsen, den underliga gränsen som vättarna inte kunde passera. Hos zaardras var den allmänt känd, och Lilla Harg fick regelbundna besök av jägarfolket. Bredvid stugan låg en sjö som var perfekt att bada i och det gjorde Harg till det perfekta stället att tillbringa några sommardagar på. Det var därför som Rouva hade stämt möte med sin kusin där.

Men kusinen hade inte kommit än, istället hade det drösat in folk som om det skulle bli höstfest snart. Lilla Harg var upptaget av andra, så Rouva hade gått över till vindskyddet istället. Därifrån kunde hon sedan under kvällen höra hur det där konstiga handelsföljet eller vad det var slog läger strax söder om sjön. Det hördes rop och tjo, tydligen hade kockarna inga grytor, och barden saknade sina instrument. Rouva suckade lite, stadsfolk hade inte ut i skogen att göra. Men så skrattade hon till och började laga sitt egna kvällsmål. Det hade regnat så gott som hela dagen och hon beslöt sig för att tvätta av sig och sedan krypa till kojs.

På väg till strandkanten tittade hon över sjön och plötsligt fick hon syn på ytterligare tre figurer vandrandes på andra sidan. Hon sjönk snabbt ner på marken och betraktade dem, vilka var det nu som kom. De stannade till och såg ut över sjön mot vindskyddet och i skymningen kunde hon höra hur de pratade. De var på väg mot hennes läger, och hon förbannade sig själv för att inte ha släckt elden. Nå, nu fick det vara, men tre okända män var på väg till henne och hon ville inte visa sig innan hon visste vilka de var. Snabbt tog hon sin pilbåge och sitt koger och smög ut i skogskanten, elden fick vara, den hade de ju redan sett. Lugnt satte hon sig under en gran och betraktade de kommande besökarna. Den främre av dem hade en mössa av tovat ylle som fick henne att tänka på de vita näverbåtar som hon och hennes syskon lekte med i bäckarna som små. Den andre var något kortare än den förste och hade ingen mössa, men han gick tungt som om han bar på en brynja, och han mumlade något om eld och mat. Den sista hade en liten brun tovad mössa på huvudet och verkade underligt bekant. Sakta och tyst närmade de sig lägret, och Rouva kunde se att alla tre hade spända pilbågar redo i händerna. Av allt att döma kunde det inte vara andra än zaardras och alltså vänner. När hon såg det kom hon fram ur sitt gömsle. Men det var inte förrän hon själv kom fram till lägret som hon såg att den siste var hennes vän Garm.

Nästa natt gav de sig ut på vättejakt. Men mörkret var snarare till nytta än besvär. Nu kunde de lättare hitta vättarnas lägereld och i skydd av nattens skugga kunde de enkelt smyga sig in närmare deras läger och förbereda infångandet av Palarrans vätte. Om det nu inte var dimma också. De senaste dagarnas ihållande regn hade äntligen upphört men efterlämnat sig en tjock dimma. Rouva såg inte många meter framför sig och kunde knappt urskilja Faron som gick endast några meter framför henne. Hur de skulle kunna hitta vättarnas läger i den här soppan, förstod hon inte. Vättarna kunde ju vara var som helst. Plötsligt kunde vilken buske som helst resa på sig och vara en dum men livsfarlig vätte. Och visste hon egentligen säkert att de två skuggorna som rörde sig strax höger om dem verkligen var Bard och Garm? Rouva hann inte mer än tänka frågan förrän Faron framför henne stannade. Tanken att de två figurerna inte nödvändigtvis var deras vänner hade slagit honom också. Tillsammans konstaterade de att det kunde vara vättar, men med tanke på hur tyst de rörde sig tydde det mer på vännerna. Bättre att vänta lite än att av misstag skjuta fränder tyckte Faron och Rouva höll med. De stod tyst kvar och inväntade skuggorna. När de kommit precis så nära att Rouva börjat urskilja Bards mössa stannade även skuggorna och lät höra en svag vissling. En liten suck undslapp från Rouvas läppar, det var deras vänner. Dimman var nu så tjock att de skulle kunna snubbla på vättarnas läger innan de såg det, men ändå beslöt de att gå lite djupare in i skogen, och sedan dra sig mot Lilla Harg igen. Men den här gången skulle de gå i samlad trupp. Steg för steg tog de sig framåt i linje. Ett steg, undvika kvistar, ett steg till, lyssna, ytterligare ett steg, vänta. Sakta rörde de sig mot stugan. Plötsligt dök Bard ner på knä. De andra följde snabbt efter. Bara några få meter framför Bard tittade en liten filur upp ur en bergsknalle. Bard tog ett steg till och råkade bryta en liten kvist. Filuren stelnade till och lyssnade, sedan dök han ner i sin kulle igen. Bard skrattade till och reste sig. Det var ju bara Esping som lagade stugans tak. De fyra zaardras som smugit i vätteland hade äntligen kommit fram till stugan och blev nu bjudna på både kaffe och pipa. Och medan Järv visade deras vättepilar och andra fynd de gjort i skogen, gick Esping iväg för att jaga vättar han också.

Rouva och de andra höll precis på att bryta upp för att bege sig hem till sitt egna läger när plötsligt det hördes höga rop och en väldig massa oväsen. Esping hade haft mer tur än de i sin jakt och verkligen hittat en vätte. Men av ljudet att döma gick det inte bra. Som en man reste sig de fyra, tog sina bågar och gick ut i mörkret igen. Återigen på jakt, denna gång efter en skadad Esping och nu visste man att det fanns en uppretad vätte i närheten. Sakta men säkert finkammade de området varifrån de hört skriken, i hopp om att finna en död vätte men med fasa för att snubbla på en stackars livlös Esping. De hittade vare sig eller.

Efter en stund slog Rouva som av en händelse en blick mot expeditionens läger. Det var något fel där. Under dagen när de besökt lägret hade de haft en eld, och nu var där två. Medan hon funderade på det, tändes en tredje. Det kunde ha en självklar förklaring, men som läget nu var, med både vättar och rövare i skogen, var det säkrast att vara försiktig. Sålunda smög sig vännerna fram mot lägret som om det blivit belägrat. Det var ovanligt tyst, men när Faron var så nära att han nästan kunde ta på tälten hördes en skarp röst. Vem där undrade rösten som kom från nattvakten. Lägret var i sin ordning och Rouva, Bard och Garm lösgjorde sig från mörkrets skuggor och gick fram till vakten och Faron. Av vakten fick de veta att allt var lugnt, men att Esping kommit inrusande i lägret en stund tidigare med vätteblod i ansiktet. Han mådde bra och efter att ha dragit en lång och detaljerad historia om hur hjältemodig han varit när han dödat vätten, hade han precis lämnat lägret för att bege sig hemåt.

Så gjorde också de fyra. Innan de la sig tog de ett nattligt dopp och njöt av lugnet och tystnaden som dimman gav. Det var skönt att somna in och veta att allt var som det skulle.

Dagen efter regnade det igen.

Tags: